Kultur & Nöjen

I en klass för sig

Kalmars jägarinnor. Weyler.
Tove Folkessons debutroman är en tonårsskildring som har något som ingen annan bok i genren har, skriver Maria Küchen.

I sin debutroman använder Tove Folkesson ett deliriskt gnistrande språk för att gestalta ett dito tillstånd: passagen mellan barndom och vuxenliv, en passage som i vår kultur saknar riter. Alltså skapar de pubertala sina egna riter. Att som läsare få ta del av dessa är att återbesöka ett sammanhang som en gång definierade även mig, samtidigt som jag kände mig allt annat än delaktig. Jag var en främling i tonårstiden men tonårstiden var ingen främling i mig.
Den paradoxen, att stå utanför och höra till på samma gång, gör Tove Folkesson blod och kött av. Tjejgänget Kalmars jägarinnor använder utlevelsen för att förkroppsliga både sin alienation inför det som händer med dem och sin identifikation med förvandlingen.
Det är ingen lek, det som Eva, Jossan, Linden, Jenna och Sudden håller på med. Eller, jo, det är det. Absolut. Allt är en lek hela tiden. Dansen på randen till fara är inte på riktigt, eller hur? Inte förrän någon eventuellt plötsligt faller över kanten. Tills dess glittrar det om Kalmars jägarinnor som om de vore bokmärksänglar. De dansar på bordet, dricker sprit tills ambulansen kommer och suget efter adrenalinkickar leder in i en gängkriminalitet som skulle ha fått samhällets uppmärksamhet om de hade varit killar. De använder sina flickleenden för att avväpna människor vars larmsystem aldrig på motsvarande vis skulle kunna sättas ur spel av ett tonårsgrabbgäng.
De kan gå långt utan att några reaktioner kommer och de utnyttjas som sköld av mer belastade kriminella. Samtidigt har de ett överläge. Som ett omkväde upprepas det genom texten: ”Ingen skulle någonsin misstänka oss.” Även genusljuset i Folkessons roman lyser på paradoxer.
Kalmars jägarinnor gör inbrott i godiskiosken. De pendlar mellan barn- och vuxendom. Ja, ”vuxendom” är ett bra ord för det. Att bli vuxen är en dom som dessa jägarinnor till varje pris vill undkomma. De vill inte bli proteser, döda ting som bara fungerar för att få allt att gå runt. De vill erövra världen (med omnejd), samtidigt som de i skyhög hastighet roterar kring sin egen axel i Kalmar (med omnejd). Även denna parentes – ”(med omnejd)” – återkommer i texten och markerar att småstaden där jägarinnorna lever trots allt är världens nav. Resten, det okända där ute, är bara ett kringland.
Den finns överallt, den där arketypiska småstaden som så många svenska ungdomsskildringar handlar om att bryta sig ut ur, men är den tidlös? Var det likadant i det agrara Sverige för två sekler sedan som i industrialismens och postindustrialismens värld av mobil rastlöshet? Kanske var den unga drömmen även då att slå sig loss från byn. Och kanske är det något grundmänskligt med det adolescensens kollektiv som Folkesson skildrar, där Kalmars jägarinnor är så förbundna med varandra att de knappt vet var den ena börjar och den andra slutar.
Det skulle kunna kallas kollektiv grandios narcissism. Under gängsjälvbildens yta – vi är världshärskare! – vibrerar en fundamental osäkerhet. Den går i dagen så fort något eller någon i omvärlden rubbar balanserna. Och till sist handlar utbrytningen om att befria sig från gängets symbios, från en lojalitet som också innebär reducering och förtryck. Och vägen ut heter begåvning, den heter kunskap.
Symbiosen skildras med ett sinne för detaljer och en tonträff som sällan eller aldrig sviker läsaren. Utlevelse, uppbrott, revolt, de utsatta klassernas barn kontra de välartades ungar – jag har läst om allt detta förr, i tusen och en tonårsskildring. Därför törs jag påstå att ”Kalmars jägarinnor” står i en klass för sig.
Folkesson skriver med poetens innerlighet och precision. Samtidigt gör hon andlöst spännande epik av vad som i värsta fall hade blivit en schablonparad. Hennes karaktärer lever. Deras hjärtan bultar så jag känner det inuti i mig själv.
Jag placeras mitt i deras livshunger och rus, men ett avstånd skapas också mellan mig och dem. Långt borta i rymden svävar deras elektriskt sprakande blå planet. Även jag har varit där. Jägarinnorna gick ut gymnasiet tjugo år efter mig och berättelsen om dem strösslas med en vackert färgrik konfetti av tidsmarkörer, men vi har levt på samma plats. Dit kan ingen av oss återvända. Vi är vuxna nu.
Gå till toppen