Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Godis är inget vi skojar om

Svenskarna är ett godisälskande folk. Hur blev det så? Anders Mildner kollar historiken och talar favoriter med tre sockerbrukare.

I Sverige äter vi mest lösgodis i hela världen. Alltså är det inte så konstigt att vi har en mycket bestämd uppfattning om exakt vilka bitar en godispåse ska innehålla. För de flesta finns det inte ens på kartan att be någon annan att köpa godis. Tänk själv: det kan ju bli hur fel som helst. Skumbananer istället för hårda grodor! Colaflaskor istället för fruktnappar! Blåbärsbumlingar istället för lys melk!
På många sätt blir vi alla till barn när det gäller sötsaker. Vi kräver att få välja och plocka på egen hand. Om vi mot förmodan ändå tvingas delegera godisinköpet, följer en hård och argsint ordergiving där vi räknar upp EXAKT vad som ska ligga i påsen och vad som absolut inte får hamna där. Godis är inget vi skojar om.
Att vi i det här landet uppträder som barn framför godishyllorna skiljer oss från resten av världen. På de flesta andra håll är nämligen sockergodis något som mestadels just barn köper, medan vuxna istället äter choklad. I Sverige gör vi inte så. Här sträcker sig hela befolkningen hagalet efter ta-själv-skoporna.
Ja, vi är ett land av godistroll. Men hur blev det så?
Den svenska godishistorien börjar på 1600-talet, då drickchokladen gjorde entré. Den var dock annorlunda än den är idag, eftersom ingen ännu lärt sig att separera kakaosmöret från chokladmassan. Fram till 1800-talet var choklad därför en väldigt fet dryck med kringflytande fettklumpar.
Först 1828 uppfanns tekniken att plocka bort fettet och skapa kakaopulver. Därmed var grunden satt för den chokladexplosion som skulle komma. Sveriges första chokladfabrik, Cloetta, startades i Malmö 1873. Den fick snart konkurrens av Mazetti i samma stad och chokladkakefrossandet kunde inledas.
Parallellt med chokladutvecklingen löpte försöken att ta fram karameller. Under 1600-talet spred sig kunskapen att raffinera socker över Europa och under 1700-talet började apoteken att producera det som kallades för kandisocker eller bröstsocker – olika former av sockerlösningar som fått kristallisera och som sedan smaksattes med kryddor.
Eftersom socker var dyrbart och exklusivt, var också karamellerna något som bara rika kunde njuta av. Apotekens monopol på karamelltillverkningen stod sig därför ända fram till slutet av 1800-talet, då den skånska sockerbetesproduktionen tog fart. När socker på detta sätt började tillverkas inom landets gränser sjönk priset snabbt och godisfabriker startade. Först i början på 1900-talet blev alltså godis något som en bredare allmänhet kom i kontakt med.
När fler aktörer kom in på godismarknaden, ökade också experimenten. Gräddkolan var ohotad herre på täppan de första årtiondena, men under 1930-talet dök gelén och skummet för första gången upp. Godistillverkarna kunde därmed jobba med allt mer fantasifulla former. Nu skapades en rad klassiker som finns än idag, som gröna grodor, geléhjärtan, sega råttor, och godisbitar formade som verktyg.
Vid den här tiden hade i stort sett alla människor i Sverige karies. Tandvården var ännu outvecklad och handlade inte om att laga tänder – utan att dra ut dem. Och vad gällde godiset, så visste man ännu inte hur skadligt det kunde vara, eller exakt hur sambandet mellan socker och karies såg ut.
I ett försök att komma tillrätta med tandhälsan inleddes de numera ökända Vipeholmsexperimenten i Lund i mitten av 1940-talet. Hundratals utvecklingsstörda Vipeholmspatienter, av samtiden betraktade som ”idioter” och ”obildbara sinnesslöa”, fick under flera år äta mängder med toffee, kola, karameller och choklad. Många av patienterna var sängliggande och behövde matas. Hos dessa provocerade forskarna fram karies för att kunna belägga sambandet mellan socker och hål i tänderna.
Vipeholmsexperimenten har i efterhand blivit våldsamt kritiserade och många som har hört talas om dem har troligen gjort det i ett sammanhang som diskuterat den bristande etiken i att använda människor som försökskaniner, utan att varken de eller deras anhöriga tillfrågats.
Mindre känt är kanske att experimenten också lade grunden till dagens godiskultur. En sak som försöken visade var nämligen att det är mer skadligt att äta lite godis varje dag än att äta mycket godis vid ett tillfälle. Medicinalstyrelsens rekommendationer blev därför att svenskarna skulle koncentrera sin godisätning till en enda dag – varpå begreppet lördagsgodis föddes. Ända sedan 1950-talet har därför lördagen varit den dag då det är tillåtet för barn att äta godis.
Därefter puttrade godisutvecklingen på, med snaskandet koncentrerat till helgen. Nya sorter och smaker avlöste varandra. Men konsumtionen skedde alltid på samma sätt: antingen köpte man en påse med färdigpackat godis, eller så stod man framför en disk och pekade på de sorter man ville köpa, varpå biträdet lade bitarna i en påse med en liten tång. Ännu på 1980-talet var det här det enda sättet som det gick att köpa godis på – det var av hygieniska skäl inte tillåtet att plocka själv.
Allt förändrades 1984, när Livsmedelsverket rekommenderade Hälsovårdsnämnden att tillåta självplock, så länge godiset låg i separata behållare och kunderna använde en skopa eller en tång när de tog upp dem.
En av de allra första butikerna där detta blev möjligt var Daglivs på Fleminggatan i Stockholm, där Karamellgrossisten började sälja godis i tråg. Det skulle visa sig vara en framgångsmodell. I dag har bolaget, som numera heter Candy King och som driver varumärket Karamellkungen, över hälften av marknaden.
Att lösgodis blev tillåtet innebar att godismarknaden exploderade. På tjugo år ökade konsumtionen med 50 procent. Det märks i påsarnas storlek. I början rymde påsarna 1,5 liter. I dag rymmer de små påsarna 3 liter och kartongerna 5 liter. Priset är, relativt sett, dessutom lägre än det var vid mitten av 1980-talet.
Vid sidan av lördagsgodiset är nästan all lösgodiskonsumtion resultat av impulsköp. Men det innebär absolut inte att vi köper vad som helst. Nästan alla människor har sina egna favoriter – och valen skiljer sig mellan åldersgrupperna. Äldre äter fler hårda karameller och mer choklad, barn föredrar syrliga eller sötsliskiga bitar.
Möjligen har den totala godiskonsumtionen nått något slags maxtopp. 2007 åt varje svensk hela 15 kilo godis, men sedan dess har kurvan dalat ned till 13,9 kilo. Men det är inte lösgodiskonsumtionen som står för minskningen. Den ökar nämligen fortfarande stadigt med drygt 1,5 procent per år och verkar inte vara beroende av konjunktursvängningar.
Varje år introducerar Karamellkungen mellan trettio och femtio nya artiklar i sina ställ. Bakom företagets dörrar pågår därför en intensiv provsmakning, där i snitt tio nya bitar provsmakas varje dag. Gelé hör till det som allmänt säljs mest, men det finns starka lokala variationer. I Skåne säljer lakrits bättre och i norra Sverige tycker man i större utsträckning om hårda karameller.
– Vad gäller lakritsen finns det nog en koppling till Danmark och norra Tyskland, där det också finns ett stort lakritstycke, säger David von Laskowski, vd på Candy King.
– På samma sätt är det kulturellt betingat med karameller i norra Sverige.
Topplistan för vilka godbitar som äts mest är tämligen konstant, men den ändras hela tiden inbördes. Och när det blir kallt köper vi mer choklad – liksom vid jul och under påsken.
Hur ser då trenderna ut framöver?
– Det senaste året har utvecklingen gått lite mot extremer, säger David von Laskowski, som själv deltar i provsmakningarna.
– Det handlar om många stora artiklar – och många ganska små. Det är också fler artiklar som har udda eller unika karaktärsdrag, samt annorlunda smakblandningar, som fudge och banan, samt lakrits och choklad.
Vissa gamla klassiker kommer också tillbaka, passande för en tid där nostalgi rent generellt brukar gå att sälja. 70-talssuccén hockeypulvret har till exempel kommit tillbaka, både som egen produkt och som inbakat i en vaniljkaramell.
Att svenskarna skulle ändra sitt godisbeteende och gå tillbaka till att köpa mer färdigpackat, tror David von Laskowski inte på.
– Vi ser ju en individualiseringstrend i hela Europa. Inte bara inom godis, utan också inom andra områden som müsli, te och kaffe. Konsumenterna vill kunna göra sina egna val.
Hur ser den ultimata godismixen ut i din påse? Berätta här nedan.

Några av Karamellkungens storsäljare 2012

(rangordningen ändras från månad till månad)
Lys melk.
Tutti frutti.
Stora colaflaskor.
Vaniljfudge.
Chokladtoffee.
Sura colanappar.

Några siffror om godis

1 kilo är medelvikten på ett påskägg i Sverige idag. Den dag då det säljs mest lösviktsgodis är skärtorsdagen.
Gå till toppen