Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Per T Ohlsson: Tänk på procenten

”Skattesystemet är återigen ett lapptäcke.”

Bild: ERIK MÅRTENSSON / TT
Det började egentligen med Astrid Lindgren. Den 10 mars 1976, något halvår före valet, publicerade Expressen hennes saga om Pomperipossa i Monismanien:
”’Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?’
’Du pratar’, sa Pomperipossa. ’Så många procent f i n n s ju inte.’”
Sagan fick ett väldigt genomslag och bidrog till att Socialdemokraterna förlorade makten efter fyrtiofyra år. Inte blev det bättre för partiet när den dåvarande finansministern Gunnar Sträng med myndig ton försökte tillrättavisa den folkkära författaren, som alltid hade röstat socialdemokratiskt.
Sträng, finansminister sedan 1955, hade huvudansvaret för ett mer och mer svåröverskådligt skattesystem med en skog av avdragsmöjligheter. Det gynnade skuldsättning och skatteplanering och bestraffade arbete och sparande. Marginaleffekterna kunde, som i Astrid Lindgrens fall, bli fullkomligt bisarra.
Två år senare utsattes Socialdemokraterna för nästa skriftliga skattechock. I Ekonomisk Debatt skrev Gunnar Myrdal:
”Nu har jag en förnimmelse av att vi genom dåliga lagar håller på att bli ett folk av fifflare. Av alla ofullkomligheter i vår inkomstbeskattning är för mig den allra allvarligaste att den direkt inbjuder till skatteflykt och skattefusk.”
Myrdal var inte vem som helst. Han var professor i nationalekonomi och tillhörde Stockholmsskolan, en krets ekonomer som på 1930-talet lanserade epokgörande idéer som den socialdemokratiska krispolitiken delvis byggde på. Myrdal var handelsminister 1945–1947 och belönades 1974 med ekonomipriset.
Långsamt började det gå upp för Socialdemokraterna att skattesystemet utgjorde en politisk belastning.
Våren 1981 enades Centerpartiet och Folkpartiet med Socialdemokraterna om en marginalskattereform. Uppgörelsen, ”den underbara natten”, spräckte Thorbjörn Fälldins andra trepartiregering när Moderaterna blev överkörda av mittenpartierna. Reformen urholkades snabbt av inflationen.
Tio år senare var det dags igen. Finansminister Kjell-Olof Feldt dömde ut det rådande systemet som ”perverst” och Socialdemokraterna, nu tillbaka i regeringsställning, tog i rejält tillsammans med Folkpartiet.
Resultatet blev ”århundradets skattereform”, där de bärande inslagen var att inkomstskatteuttaget begränsades till maximalt 50 procent samtidigt som momsbasen breddades. Bara höginkomsttagare skulle betala statlig inkomstskatt på 20 procent medan övriga endast skulle betala kommunalskatt på cirka 30 procent. Den nya ordningen var tydlig, enhetlig och likformig.
Men idag återstår dessvärre inte mycket av reformen. Den har hackats sönder av mer än 500 olika ändringar. Den så kallade värnskatten har pressat upp marginalskatterna mot 60 procent och momsen är inte längre enhetlig. Skattesystemet är återigen ett lapptäcke. Därför efterlyses en ny reform enligt modell från 1990–1991.
Det hittills tyngsta inlägget i den diskussionen är en antologi som utgavs i onsdags: En skattereform för 2000-talet. Den har redigerats av Mats Bergstrand och bland författarna finns några av huvudaktörerna i den process som ledde fram till ”århundradets skattereform”: Kjell-Olof Feldt, hans statssekreterare Erik Åsbrink och professor Sven-Olof Lodin, näringslivets skatteexpert.
De kompletteras av bland andra professor Lars Calmfors, en av dagens mest inflytelserika svenska nationalekonomer, och hans professorskollegor Magnus Henrekson och Lars Jonung, före detta ordförande i Finanspolitiska rådet. Företagsledaren och Skåneprofilen Rune Andersson har också fattat pennan. En annan skribent med sydsvensk koppling är Åsa Hansson, docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.
Författarna närmar sig frågan från olika utgångspunkter, vilket ger den samlade framställningen spänst och spännvidd. För den som med öppna ögon vill orientera sig om Sveriges skattepolitiska utmaningar är detta högst angelägen läsning.
Socialdemokraterna Feldt och Åsbrink trycker på fördelningsaspekter; i Feldts fall gäller det särskilt beskattningen av finansiella tillgångar. Calmfors anlägger ett makroekonomiskt perspektiv medan Henrekson pläderar för ett system som underlättar det risktagande som är fundamentalt i en fungerande marknadsekonomi. Rune Andersson resonerar utifrån sina egna praktiska erfarenheter.
Ändå framträder ett slags konsensus mellan författarna på vissa områden. Det samförståndet borde kunna utgöra grunden för politiska initiativ för att återigen reformera ett skattesystem som ännu inte har hunnit bli lika ”perverst” som 1970- och 1980-talens men som i förlängningen hotar att bli det.
Författarna verkar vara överens om att skillnaderna mellan inkomst- och kapitalbeskattning måste minskas. Det skulle dämpa intresset för mer eller mindre avancerad skatteplanering.
De vill få bort värnskatten som brukar beskrivas som en extra skatt på utbildning. Kjell-Olof Feldt konstaterar att den socialdemokratiska regering som tillträdde efter valet 1994 medvetet åsidosatte skattereformens 50-procentsprincip genom att höja den statliga inkomstskatten till 25 procent. Motiveringen var att alla behövde dela på bördorna när ekonomin sanerades efter krisen i början på 1990-talet. Men då borde värnskatten ha tagits bort när saneringen var avklarad. Istället har den blivit ett permanent och snedvridande inslag i skattesystemet.
”Det enda tydliga resultatet är”, skriver Feldt, ”att samförståndet mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet försvann och att inkomstskatten återtog sin roll som vapen i kampen om väljarnas röster.”
Bokens medverkande kommer också in på ett politiskt synnerligen känsligt ämne: att någon form av fastighetsbeskattning bör återinföras. Den gamla fastighetsbeskattningen var i åratal en huvudvärk för Socialdemokraterna. Den förre statsministern Göran Persson har rent av skyllt partiets valnederlag 2006 på denna impopulära skatt.
För en fastighetsskatt, konstruerad på ett rimligare sätt än förut, talar dock att det rör sig om stabila tillgångar som inte flyttar över gränserna.
Ett annat spår i En skattereform för 2000-talet är att regelverket inte får missgynna företagande och produktiva investeringar så som sker idag, till exempel genom att skatten på passivt sparande kan vara lägre än på aktivt. I en gemensam artikel på DN Debatt, publicerad samma dag som boken, exemplifierar författarna med att en person som placerar i obligationer på ett investeringssparkonto betalar 10 procent i skatt. Om samma person lånar ut ett lika stort belopp till en närståendes företag blir skatten 30 procent.
Sverige behöver genomföra en grundlig reformering av skattesystemet av rena effektivitetsskäl och för att värna sin konkurrenskraft i en globaliserad och rörlig värld. Men det behövs även ett betydligt mer robust system än dagens för att Sverige skall klara att möta ett växande tryck på välfärden när efterfrågan på välfärdstjänster ökar, inte minst till följd av en växande andel äldre i befolkningen. Till saken hör också att det är svårt att höja produktiviteten i välfärdssektorn, vilket gör dessa tjänster dyrare att producera relativt sett. Det kallas ”Baumols sjuka” efter den amerikanske ekonomen William Baumol.
Därför var det nästan en händelse som såg ut som en tanke att SNS konjunkturråd presenterade sin årsrapport i förra veckan: Hur får vi råd med välfärden?
Forskarna bakom rapporten argumenterar för fler försäkringslösningar och drar den korrekta slutsatsen att enbart skatter inte räcker: ”Ett alltför högt generellt skattetryck riskerar att skada ekonomin.” Men de tillägger sedan: ”Däremot kan utformningen av skattesystemet vara en del av lösningen.” Och det är ju den diskussionen – så oerhört betydelsefull för välfärdens framtid – som väcks i En skattereform för 2000-talet.
Att en reform måste vara brett politiskt förankrad torde de flesta vara överens om, även om skatter aldrig kan frikopplas från ideologiska värderingar. Likafullt borde ledande politiker sätta sig ned för att ange ramarna för en utredning med målet att reformera hela skattesystemet.
Det kan låta närmast utopiskt ett valår när moderater och socialdemokrater grälar om allt från krogmoms till brytpunkter. Men under nästa mandatperiod kan det öppnas ett fönster: finansminister Anders Borg (M) har låtit förstå att det saknas utrymme för skattesänkningar och utesluter inte ens vissa höjningar medan Socialdemokraterna har accepterat regeringens jobbskatteavdrag.
När dammet lägger sig klarnar sikten.
Pomperipossa vill ingen ha tillbaka.
En skattereform för 2000-talet – elva röster om hur Sverige får ett bättre skattesystem (PMJ) red. Mats Bergstrand.
Reformpolitikens strategier (Atlantis) av Peter Santesson.
Hur får vi råd med välfärden? Konjunkturrådets rapport 2014 (SNS Förlag) av Annika Sundén, Torben M Andersen och Jesper Roine.
Gå till toppen