Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Dödens negativ

Konsten att dö. Norstedts.

Inger Edelfeldt.Bild: Foto: Thomas Karlsson.
”Konsten att dö” är Inger Edelfeldts trettiofjärde bok. Det får jag det till när jag räknar ihop romaner, novell- och diktsamlingar, seriealbum och ungdoms- och bilderböcker i verkförteckningen. Föga förvånande är den nya romanen både flyhänt och rutinerat skriven, och har en närvaro som mest bryts av en del sackande tillbakablickar och en viss förutsägbarhet i händelseutvecklingen.
Utan större åthävor, med inkännande humor och psykologisk fingertoppskänsla, gestaltar Edelfeldt en kvinnas lindriga femtioårskris. En utpräglat självständig kvinna: Jacky Måhlin (född Jacqueline Mohlin). Barnfri, obunden, bildad, urban (stockholmsk); med en någorlunda solid karriär som konstfotograf som numera kanske mest renderar henne mindre modejobb, och ett kärleksliv utan större krav eller krångel. Det är åtminstone vad hon tror tills motsatsen bevisas med lika oväntad som ögonöppnande kraft. För Jackys del, ska tilläggas. Som läsare känner jag mig väl förberedd.
De första små stegen mot denna vändning tas redan när hon börjar plåta den drygt tjugo år yngre Monia. Fotografen fångas av den unga kvinnans änglalika yttre, och överser med hennes håglösa och långt mer alldagliga inre (ungefär som en kärlekskrank man i femtioårsåldern skulle kunna ha gjort). Försöken att intressera henne för Sally Mann och andra ikoner på Fotografiska Museet faller platt – fast jag låter mig beredvilligt undervisas – och utan att hon riktigt anar det är det istället Jackys tillvaro som gradvis förändras av umgänget med den svårfixerade Monia.
Mer och mer svårfixerad blir även Jackys bild av sig själv. Och mer och mer ogenomtränglig blir den hinna som skiljer henne från omvärlden. Edelfeldt utnyttjar det fotografiska temat i en relationsroman som alltmer kommer att handla om identitet, på ett inte särskilt originellt men skickligt och sjåsfritt sätt. Som när Jackys älskare, den gifte charmören och konstnären Elias, frågar hur hon ser på sin ”image”. Eller i de filminspirerade ”bilder” hon ser framför sig av dem – arm i arm i vackra europeiska huvudstäder – när hon inbillar sig att möjligheten att de skulle kunna bli ett riktigt par öppnar sig.
Döden då? Romanen heter ju ”Konsten att dö”. Berättaren genomgår visserligen en sorts ställföreträdande och symbolisk död, men någon ars moriendi (som titeln är en översättning av) är det knappast. Inte i annan mån än att vi stadigt lär oss dö när vi tror vi lär oss leva. För att fortsätta envisas med de fotografiska metaforerna fungerar döden snarast som negativ – till de flyktiga levnadsförlopp som råkar framkallas. För yngre läsare ska här påpekas att digital fototeknik varken förekommer i romanen eller i metaforiken. Däremot dyker ordet ”hen” upp på sidan 199. Det är min enda direkt stilistiska invändning – mot en roman som i stort sett är ganska bra, varken mer eller mindre. Om författaren haft högre ambitioner föreställer jag mig att hon rimligtvis skulle ha gjort något mer av den.
Gå till toppen