Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Magnus Jiborn: ”Feministers kamp har ökat friheten för oss alla.”

I en scen i SVT:s omdebatterade miniserie Fittstim – min kamp, som avslutades igår kväll, möter programledaren Belinda Olsson hjärnforskaren Martin Ingvar:
Magnus Jiborn frilansar inom journalistik, filosofi och forskningskommunikation.Bild: Johan Bävman (2009)
”Är det skillnad på din och min hjärna, utifrån att du är man och jag är kvinna”, frågar Olsson, en gång i tiden en hårdför och rättrogen likhetsfeminist, som nu drabbats av tvivel och börjat undra om feminismen ”spårat ur”.
”Det är större skillnad på din och min hjärna eftersom vi är olika individer”, svarar Ingvar, men betonar sedan att det även finns små, men tydliga, könsskillnader som kan vara viktiga att ta hänsyn till om man är intresserad av att förändra samhället till det bättre.
Detta borde inte vara någon ideologiskt känslig ståndpunkt. Det handlar om en empiriskt grundad och testbar hypotes, och inte om någon politisk programförklaring.
Men frågan om eventuella biologiska faktorer bakom skillnader mellan könen är och förblir inpyrd med ideologi – som på detta kunskapsområde tycks trumfa alla vetenskapliga belägg.
På ena sidan i skyttegravskriget står konservativa krafter som missförstått, eller medvetet vantolkar, tesen och tror att den legitimerar att kvinnor och män behandlas olika eller ger vägledning för hur barn bör uppfostras.
På andra sidan står extrema feminister som förnekar att det kan finnas relevanta biologiska könsskillnader överhuvudtaget. Kön är en social konstruktion, lyder mantrat. Utifrån detta dogmatiska synsätt blir alla statistiska skillnader i livsval mellan kvinnor och män bevis för patriarkalt förtryck som måste bekämpas.
Mänskliga egenskaper, vare sig de är medfödda eller förvärvade, skiljer sig åt mellan män och män, mellan kvinnor och kvinnor, och mellan kvinnor och män. Den individuella variationen följer ofta en klockformad normalfördelningskurva, där de flesta ligger nära medelvärdet, medan extremvärdena är ovanliga.
Tesen om könsskillnader säger bara att det finns vissa egenskaper där normalfördelningskurvorna för män och för kvinnor inte sammanfaller. Men det betyder ju inte att kurvorna inte överlappar varandra. Och det säger ingenting om vad som är politiskt önskvärt eller om enskilda individers förutsättningar. Individer bör behandlas som individer, utifrån de egenskaper de faktiskt har, och inte som standardiserade könsrepresentanter.
Små statistiska skillnader i egenskaper kan däremot få stora effekter på samhällsnivå, exempelvis när det gäller könsfördelning inom olika yrken eller i uttag av föräldraledighet.
Feministers kamp mot begränsande könsstereotyper har ökat friheten för oss alla. Det bör vi vara tacksamma för. Och den kampen är långtifrån slutförd.
Men om en jämn könsfördelning på alla positioner i samhället ska hamras ner i varje enskild familj och varje bolagsstyrelse blir resultatet istället ofrihet.
Tvångströjan må vara av modernare snitt, men den är lika trång.
Feministen Belinda Olsson har vågat öppna dialogen. Låt oss hoppas att den fortsätter.
Magnus Jiborn frilansar inom journalistik, filosofi och forskningskommunikation.
Gå till toppen