Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ofullständig bild av en stor fotograf

Samtidigt som Umeå blir kulturhuvudstad öppnar Sune Jonssons Centrum för dokumentärfotografi. Dessutom släpps boken som är en hyllning till stadens store son fotografen Sune Jonsson.

Livstycken.

Author: Sune Jonsson. Publisher: Bokförlaget Max Ström.. PublishYear: 2014.
Bilden av farbror Viktor och hans Hilda som möter oss på omslaget till ”Livstycken”, det nya retrospektiva praktverket om Sune Jonsson (1930–2009), finns med redan i debutboken ”Byn med det blå huset” (1959). De står söndagsklädda på den åker som de brukat i alla år. Efter sjuttio orkar de inte längre ro med mjölken över den svarta sjön men bor kvar eftersom Hilda inte vill överge jorden. I verkligheten hette Viktor och Hilda Albert och Tea Johansson. Sune Jonsson gav sina släktingar påhittade namn för att han skulle kunna berätta sin historia om småbrukarparet i ett väglöst Norrland – och om skomakaren, banarbetaren och telefonisten i byn som hade ett blått hus.
I verklighetens Nyåker fanns ingen drömmare som en söndag till allas stora förvåning målade sitt hus blått. Men där fanns människor vi skulle vilja möta och platser vi skulle vilja besöka – människor som vi nästan tror oss känna, för att citera Val Williams som skrivit den inledande texten. Hon är professor i History of Photography vid University of the Arts i London, och det är första gången som inte en vän eller kollega porträtterar Sune Jonsson. Det skapar förväntningar på berättelsen om vår på hemmaplan prisade fotograf. Att boken också kommer ut i en engelsk utgåva – ”Life and Work” – är extra glädjande eftersom Sune Jonsson förtjänar internationell uppmärksamhet. Hasselbladspriset är nog det närmaste utländsk berömmelse han kommit.
Tyvärr kommer de förväntningar som den vackra och vältryckta boken ger på skam. Inte heller denna gång lyckas någon fullt ut omfamna en av Sveriges stora 1900-talsfotografer. Sune Jonssons bilder är starkt förknippade med hans böcker med tillhörande texter och här rycks bilder ur sitt sammanhang. Bilder från ”Sammankomst i elden” (1966) blandas med ”Bilder från den stora flyttningen” (1964) och visst, det är bilder som klarar att stå på egna ben, men det är ändå lite synd eftersom Sune Jonssons texter fungerar som en himlastege för fotografi – andras och hans egen. Få fotografer har kunnat skriva som han, få har haft så mycket att berätta och gjort det så varsamt, med sådan eftertanke.
Det här är inte den sedan länge emotsedda Boken om Sune Jonsson som sammanfattar och förklarar och inte heller den som visar på nya och oväntade sidor av ett stycke liv och leverne som tål att analyseras. Inte mycket om fotografens uppväxt och inget om de ”mörka hål” som han måste ha haft och som han var så bra på att se hos andra.
Val Williams har valt rubriken ”Utan nostalgi” för sin betraktelse av fotografen som skapat bilden av ”det typiskt norrländska”, ändå kretsar mycket kring vår nostalgiska syn på ”riktigt fotografi”.
1962, inför en utställning på Moderna museet i Stockholm, sammanfattade Sune Jonsson sina avsikter. Han skrev och fotograferade för att ”berätta, berika och bevara” och konstaterade att åren rusat förbi som telefonstolpar vid vägkanten men att bildarbetet har fryst den förbiilande tiden, förvandlat den till ett stort antal ytor i vilka människor lever vidare: ”Man kan betrakta dem, försjunka i deras miljöer, återuppleva sådant som man för längesen åkt förbi. I bästa fall kanske de också förmedlar kunskap och förenar människor, både dåets, nuets och framtidens, stämmer till förståelse och samförstånd. Åtminstone har detta varit avsikten.”
I inledningen till ”Byn med det blå huset” skriver Sune Jonsson att ”den stora boken” vet så lite om hans hemby. I analogi med det vill jag skriva att den stora boken – en större i centimeter och antal sidor har aldrig gjorts – vet så lite om Sune Jonsson.
Val Williams skriver att om man ska rikta någon kritik mot Sune Jonssons fotografi under 1960-talet är det att han uteslöt så mycket, att hans sorg över den ömtåliga kulturens utdöende, hans tvingande behov att dikta en sorgesång, uteslöt den energi och vakenhet som präglade ”Byn med det blå huset”. Om man ska rikta någon kritik mot Val Williams text är det att hon i sin berättelse om Sune Jonsson uteslutit så mycket, kanske för att hon brottas med sina akademiska ambitioner, kanske för att hon riktar sig till en ny, internationell publik.
Att det denna gång inte är en vänbok kan kanske ge Sune Jonsson den internationella uppmärksamhet han länge saknat och i så fall är det här en riktigt stor bok.
Gå till toppen