När jag, sent omsider, ser Belinda Olssons omtalade tv-serie "Fittstim – min kamp" noterar jag en sak i bakgrunden: böckerna i bokhyllan bakom Olsson är sorterade efter färg, som i glassiga inredningsmagasin. Synen stör mig så mycket att jag för en stund inte kan fokusera på det som sägs i programmet.
Belinda Olsson verkar å sin sida störa sig enormt mycket på feminister som gillar ordet hen och pratar om livspussel. Personligen tror jag att användandet av ordet hen är mindre farligt för samhället än att färgsortera böcker. Det första handlar om att anlägga ett kritiskt perspektiv på språket. Det senare handlar om att reducera en kunskapskälla till en simpel inredningsdetalj.
I veckan sändes det tredje och sista avsnittet av "Fittstim" i SVT. Programmet var en kritik av dagens svenska feminism, så som Belinda Olsson uppfattar den. Efteråt har det framförts kritik mot programmet. Följt av kritik av kritiken. Och kritik av kritik-kritiken.
Låter det utmattande? Jovars, om man av någon outgrundlig anledning skulle ha läst precis allt som skrivits. Är det problematiskt? Ja, enligt de debattörer som sett detta som en problematisk konsensuskultur – att majoriteten i offentligheten öst galla över Belinda Olsson.
Samtidigt har programmet innehållit uppenbart provokativa uttalanden, som att det kan vara farligt om fler kvinnor arbetar inom räddningstjänsten eller att de så kallade lattepapporna är kuvade och omanliga. Använder man smaskigt bete kan man inte bli förvånad när det börjar rycka i linan.
Pudelns kärna är dock denna: det finns en förväntan på att kvinnor ska hålla ihop. Att de ska vara mindre bråkiga än män, att de ska skapa ett mysigt systerskap vid vars barm alla kan vila. När Belinda Olsson i avslutningen drömmer om en feminism som inte dömer, blir det tydligt att det för henne främst finns en sorts feminism som ska inkludera alla. I själva verket finns det otaliga falanger, som inom alla ismer. Om public service hade gjort samma slags diagnosprogram om liberalismen, socialismen, katolicismen eller demokratin hade samma vilda debatt brutit ut.
Det finns inget neutralt tolkningsföreträde när det gäller politisk positionering. Valfri moderat eller socialdemokrat hade kunnat göra en bombastisk serie om de senaste årens maktstrider i partiet. En uppgörelse mellan latte-moderater och bunkermoderater hade blivit minst sagt rivig tv-underhållning om vem som mobbat vem.
Feminismen däremot, behandlas ofta utifrån andra måttstockar. I en nyutgiven essäbok, "Skamgrepp", skriver genusvetaren Ulrika Dahl att medier och mainstreamkultur gärna beskriver feminister som slåss. "Det är mindre gångbart att förmedla bilder av hur vi har pålästa, intellektuella och eftertänksamma samtal om för- och nackdelar med olika sätt att se på makt, sexualitet, frihet och arbete".
Hon framhåller också vikten av inomfeministisk kritik, att den är "mer än en affekterad attack, det är en kreativ kraft, en detaljerad analys och en inbjudan till dialog; vad som för oss vidare". Det är en viktig poäng. Det kommer alltid att vara strid om vilka jämställdhetsfrågor som ska ligga högst på dagordningen. Jag och flera andra har till exempel länge argumenterat för att kvinnor som drabbas av hedersvåld förtjänar större uppmärksamhet.
Samtalen om Belinda Olssons påståenden är del av samma inomfeministiska debatt. Det är inte samma sak som att försvara feminismen som en helig ko. Den ifrågasätts ständigt – både inifrån och utifrån.
Jag tvivlar inte på Belinda Olssons goda intentioner. Hon kämpar – och kommer att fortsätta kämpa – för jämställdhet på sitt sätt. Viktigast av allt – hon är bara en av många. Just nu pågår en livsviktig debatt om våldtäktsdomar och det anordnas manifestationer runt om i landet för att hålla liv i frågan. Inom polisväsendet finns höga chefer som reagerat mot att misshandel och mord på kvinnor beskrivs som "familjetragedier". Inom näringslivet inser allt fler män att glastaket måste sprängas.
Det rör på sig. Och alla kommer inte att vara överens. Politik förvandlas inte till ett stort kramkalas bara för att den bedrivs av kvinnor.
Tre andras kamper
1. Kampsånger. Jämställdhetsdiskussioner behöver inte alltid en övertydlig vinjett. Jill Johnsons fantastiska SVT-serie "Jills veranda" är ett bra exempel.
2. Kampböcker. Kvinnovåldet måste synliggöras. Ett lästips är antologin "Lyckliga slut" (2007). Jag ska också ta mig an Lars Åbergs och Åsa Sjöströms "Sommarens skiraste ljus".
3. Kampfilm. På tisdag visas filmen "Ukraine is not a brothel - The Femen Story", på Doc Lounge i Malmö. Nyanserad film om en komplex fråga: toplessaktivism.