Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Det nya landet

”I Bosnien finns inga raka vägar” ger läsaren möjlighet att förstå ett land som försvunnit in i medieskugga. Boken är mycket läsvärd, tycker Ulf B Andersson.

För några år sedan besökte jag Mostar i södra Bosnien-Hercegovina. Det är en vacker stad där Stari Most, bron över floden Neretva, under många år var ett självklart turistmål och en stolthet för Mostars invånare, en blandning av kroater, serber och bosniaker (bosniska muslimer). Den 9 november 1993 smulades dock bron sönder och föll ner i floden när en kroatisk stridsvagn fick in en fullträff.
Den kroatiska författaren Slavenka Drakulić beskrev sin ilska och chock efter attacken mot bron:
”Det var som om bron hade ett eget liv, en själ som förlänats den av alla de människor som tagit sig över den under dess fyrahundraåriga existens. Turkar och serber, kroater och judar, greker och albaner, österrikare och ungrare, ortodoxa, bogomiler, muslimer – alla hade de stannat till på samma ställe.”
Förstörelsen av bron i Mostar videofilmades och blev en av många symboler för det bosniska krigets hänsynslöshet. Människor skulle mördas, förnedras och tvingas lämna sin hembygd i det som blev känt som etnisk rensning, men också själva historien skulle utplånas. Den som efter krigsslutet 1995 sökte spåren efter historiska moskéer i städer som Banja Luka eller Bijeljina fann bara gräsytor eller parkeringsplatser där inte en sten skulle påminna om det ottomanska arvet då turkarna härskade över Balkan.
Broar och byggnader kan dock återuppbyggas och år 2004 fick Stari Most sin andra invigning efter 1566. I den östra delen av Mostar har turistbutikerna åter öppnat men som besökare behöver man inte gå långt för att komma till den gamla frontlinjen där svartbrända husskelett står kvar. Merparten av stadens serber lämnade Mostar redan i början av kriget 1992 och 1993 sprack den bräckliga alliansen mellan det kroatiska försvarsrådet, HVO, och den bosniska regeringsarmén, dominerad av bosniaker, och ett skoningslöst krig bröt ut i Mostar och centrala Bosnien. I mars 1994 lyckades USA återskapa en allians och det som idag kallas Federationen skapades. Mostar förblir dock en delad stad och även om våldsamheter tillhör undantagen så har den politiska splittringen mellan kroatiska och bosniakiska partier gjort att staden inte ens kan hålla lokala val.
Bosnien är ett land där de unga får sin kunskap enligt tre läroplaner: en serbisk, en kroatisk och en bosnisk. Många skolor är också öppet segregerade där eleverna går i samma skola men undervisas på olika tider så att till exempel en bosniakisk och en kroatisk elev inte behöver mötas. En eftermiddag sitter vi på ett kafé i Mostar med en historielärare på gymnasiet och han berättar om sin uppgivenhet inför utvecklingen i Bosnien och sin längtan efter att lämna landet. Hur undervisar du om kriget undrar vi nyfiket. Han svarar dystert att hans undervisning upphör 1992 när kriget inleddes.
Freden i Dayton i november 1995 skapade ett land, Bosnien-Hercegovina, med två entiteter, Republika Srpska (Bosnienserbiska republiken) och Muslimsk-kroatiska federationen, och en komplicerad författning där de tre folkgrupperna gavs självbestämmande och vetorätt. Romer och judar har tvingats gå till Europadomstolen i Strasbourg med klagan att Daytonkonstitutionen är diskriminerande då endast kroater, serber och bosniaker kan väljas till landets högsta ämbete: det roterande presidentrådet.
Jämfört med den första tiden efter Dayton har förhållandena till synes förbättrats. De utländska soldaterna, som mest 60 000 kvinnor och män, har åkt hem. Införandet av gemensam bilregistrering gjorde att det blev lättare för alla att resa utan att behöva riskera att få bilen sönderslagen och den textlösa nationalsången och den neutrala flaggan har gjort att landet kan delta i internationella idrottsevenemang. ”Babylutionen” sommaren 2013 visade att det finns tiotusentals medborgare som ansåg att det gått för långt när de styrande politikernas brist på kompromissvilja i personnummerfrågan ledde till att bebisen Berina dog och en annan bebis, Belmina, var nära att dö då hon inte kunde få vård i Tyskland utan personnummer. Det var de största protesterna i Sarajevo sedan krigsslutet.
Ändå fortsätter en majoritet av bosnierna att stödja de partier som sedan 1990-talets början har nationalismen som sin grogrund. Österrikaren Valentin Inzko är den sjunde mannen på posten som det internationella samfundets höge representant, en post som inrättades efter Daytonfreden och som enligt kritikerna gör Bosnien till ett protektorat. I sin senaste rapport till FN:s säkerhetsråd i höstas konstaterade Inzko resignerat att det politiska dödläget i Bosnien-Hercegovina består och att landet i motsats till sina grannar inte närmar sig EU. Landets högsta politiker fortsätter att använda en hårdför retorik som när Republika Srpskas president Milorad Dodik i somras åter talade om att föra entiteten till fullständig självständighet och fick svar av Željko Komšić, den kroatiske representanten i presidentrådet, som sade att ”då är vi redo för krig igen”. Inzko konstaterade också att inte ens över hundra möten i Mostar hade kunnat bryta dödläget och lokalvalet från oktober 2012 förblir uppskjutet.
Jag får en känsla av både eufori och djup sorg när jag läser ”I Bosnien finns inga raka vägar. En reportageresa genom ett ungt land” (Apelöga), gjord av teamet Marina Ferhatović (text), Adam Haglund (foto) och Emma Jönsson (research). Det är en bok som ger röst åt ett antal bosnier, inte minst unga människor, och som ger läsaren möjlighet att förstå ett land som försvunnit in i medieskugga. Här finns hoppfulla berättelser om den kärlek över gränser som Dušica, serb, och Almir, bosniak, bygger i Srebrenica, staden där 7 000–8 000 bosniakiska män mördades sommaren 1995. Vi får också berättelsen om Brčko, den strategiska staden i norr, som Daytonfreden hoppade över men som i form av ett oberoende distrikt har blivit lite av en framgångssaga.
I boken får vi ett brett spektrum av ämnen, också om sport och musikkonflikten mellan rock och turbo medan förklarande fakta och bakgrund ges i korta texter. De välkomponerade texterna blir tillsammans med Adam Haglunds bilder till en mycket läsvärd bok som borde fungera som en uppdatering för alla dem i Sverige som sedan kriget har kommit i kontakt med Bosnien och som en introduktion för Balkannoviser. Jag saknar dock ett möte med den minimala hbtq-rörelse som finns, och sedan är det tråkigt att inte Tuzla fick något besök då gruvstaden under kriget försökte bevara sin multietniska sammanhållning.
För mig blir boken också en påminnelse om alla möten jag själv har haft i Bosnien med modiga människor som kämpat för att bryta nationalismens murar och etnicitetens bojor och en sorglig påminnelse om att vapnen har tystnat men att freden ännu inte är vunnen. ”Nästa gång det blir krig, kommer vi vara redo” blir slutrepliken när några tonårstjejer i Zenica diskuterar läget i landet. Den regimkritiske nätredaktören Aleksandar Trifunović konstaterar i Republika Srpskas huvudstad Banja Luka att den enda trösten ”är att vi förmodligen är för fattiga för ett nytt krig”.
Hösten 2013 kom nyheten att Bosnien-Hercegovina för första gången sedan 1991 hade genomfört en folkräkning. Befolkningen på 4,37 miljoner invånare 1991 hade nu minskat till 3,79 miljoner. Innan kriget uppgav 43,5 procent att de var muslimer, 31,2 procent att de var serber och 17,4 procent räknade sig som kroater. Den etniska sammansättningen i dagens Bosnien är dock så känslig att myndigheterna meddelade att dessa siffror skulle offentliggöras först i juli 2014.
"I Bosnien finns inga raka vägar. En reportageresa genom ett ungt land". Med förord av Per Svensson. Apelöga.
Gå till toppen