Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Det bakomliggande får berättelserna att träda fram.

Schizofreni går i familjen, liksom drogmissbruk och den sociala utsatthet som kan vara både höna och ägg. Mamman tog livet av sig när Bill McCarthy var 19. Tio år senare hängde sig hans lillebror, i häktet. Ingen kom till begravningen, inte ens fosterföräldrarna.
The Augustines.Bild: Pressfoto
Detta är den bakgrund som gör McCarthy och hans rockband The Augustines på ett djupare plan begripligt, som gör intensiteten skälig och den desperata sångstilen till mer än en pose. Den ger musiken ytterligare ett syfte, berättelserna mer nerv; den gör mig som lyssnare mer mottaglig och ödmjuk.
Vid en snabb flukt påminner The Augustines om låten ”Bröder”, som tävlade i Melodifestivalen i helgen och hade en air av blödig sentimentalitet och rå spekulation.
Skillnaderna är inte hårfina. McCarthy skriver för ett eget sammanhang: ett timslångt album, format utifrån egen omvärldssyn, erfarenheter, grubbel och krishantering. Inte tre minuter i ett underhållningsprogram, med highlights i snabbrepris och telefonomröstning. Kontexten är allt. McCarthy har makt över den, och han behärskar orden.
The Augustines låter som ett rockband på väg genom grindarna till de stora arenorna, ungefär där Arcade Fire och The National stod och tryckte häromåret. Stora känslor och åthävor, men också en viss finess som tillåtit musiken att utvecklas sedan debuten 2012. Paletten är större: blås, stråkar, sequencers, en fältstudie från Västafrika som bär David Byrnes sigill.
Debuten skvallrade om musikalisk begränsning, men precis som de livsoptimistiska texterna – släkt med Springsteens kanon – handlar musiken om att hitta vägar ut och lära nytt.
The Augustines: The Augustines (album)
Slow Fox: Oh My (ep)
The Drowners: Luv, Hold Me Down (singel)
Gå till toppen