Vid havet växer en klunga nya fina hus upp. Långsamt förväntas vattnet och bebyggelsen vänja sig vid varandra. Innanför husväggarna manifesterar sig snart invånarnas behov av framförhållning, av kontroll.

De laddar bryggaren med morgonkaffet redan på kvällen, tuggar frukostmackorna i förväg och lägger geggan i kylen med gladpack över. ”Platsens egenskaper / skulle flytta in i de boende”. ”En tom yta / ett oslipat trägolv / där det blonda ljuset / skulle dansa” – ungefär så ser det väl ut, boendet som dröm, våra försök till iscensättning av själva ljuset i ett vardagsrum med utsikt som höjer värdet, men värdet på vad?

Vad är egentligen överhuvudtaget värde?

Sanna Hartnor vrider och vänder på den frågan och andra. Det sker med ömhet, med ett leende. Blundar gör hon däremot aldrig. Varsamt och vaksamt vrids mäklar- och visningsfraser ur sina fästen för att tas i bruk i ett mjukare, mer transcendent språk där havets vågrörelser ofta går igen i textrytmen. Utanför de nyss uppvuxna husen finns det ju, havet, värdehöjaren, också presenterat som förvaringsplats.

I alla tider har människan investerat sina drömmar i havet, projicerat dem på dess yta. Oavsett fingertoppskänslan för samtiden i både språk och motiv är det något överrumplande urtida över Hartnors sätt att beskriva oss. Pröva orden ”Västra hamnen” så förutsättningslöst du kan, så förstår du. Dikterna gestaltar Västra hamnen i vid bemärkelse. Den hamnen, riktad åt det håll dit solen har sin gång, har förstås alltid funnits någonstans, inuti oss om inte annat.