Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Olympiska maktspelen

Kanske är det lika bra att betrakta tanken om olympiska spel fria från politik som rena fantasier, skriver Kutte Jönsson.

När vinter-OS imorgon invigs i ryska Sotji finns alla förutsättningar för att dessa spel kommer att bli de mest politiska på många år. Inte sedan Kalla krigets dagar, då västvärlden och östblocket använde den olympiska idrotten som vapen, har avståndet mellan olympiska fredsdrömmar och politisk verklighet varit större än i samband med Sotji-OS.
En sak är nämligen klar. Under de sju år som passerat sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) utnämnde Sotji som värdstad har Putinregimen bedrivit en öppet allt hårdare repressiv politik mot etniska minoriteter, mot hbtq-personer och mot den politiska oppositionen. Som en direkt följd av det har kraven på bojkott av Sotji-OS blivit högre.
Bojkottsfrågan är emellertid omstridd. Det visar sig inte minst i debatten som förts inom hbtq-rörelsen. Åsikterna om värdet av en bojkott har gått isär. Vissa ser det som en självklarhet att bojkotta spelen som en protest mot de ryska antigaylagarna, medan andra, som exempelvis den öppet homosexuelle amerikanske konståkaren Johnny Weir, hellre vill se ökad närvaro. I en intervju motiverar Weir sin ståndpunkt: ”Vi måste vara där, vi måste vara starka och förenade. Vi måste visa Putin vilka vi är, vad allting handlar om.”
Olympiska spel är utan tvekan en utmärkt arena att bedriva politik på. Hela världens blickar är riktade mot en enskild plats under ett par veckors tid. Det som sker under OS kommer snabbt att nå övriga världen. I den meningen skiljer sig inte Sotji-OS från andra olympiska spel i modern tid. Inte heller saknas det andra exempel på politiskt kontroversiella OS-arrangemang. Det som däremot gör just Sotji-OS unikt i sitt slag, är en helt annan sak.
Till en ungefärlig kostnad av drygt 330 miljarder kronor har man nämligen ”förvandlat” en typisk sommarsemesterort vid Svartahavskusten till en vintersportort. Sotji, av Stalin en gång kallad ”Rysslands Riviera”, ligger i en subtropisk klimatzon. Förutsättningarna för att de vintersportanläggningar som byggts till OS kommer att användas efteråt bedöms alltså av de flesta som små. Vad man byggt är alltså inget mindre än moderna ruiner. Men det stannar inte vid detta. Man har även gjort omfattande infrastrukturella ingrepp i det nordkaukasiska landskapet. Dessutom på politiskt känslig mark.
Så är exempelvis skidstadion i Krasnaja Poljana, några mil utanför Sotji, där Charlotte Kalla, Marit Bjørgen, Petter Northug och Marcus Hellner kommer att slåss om medaljerna, byggd på en gravplats efter det ryska folkmordet på tjerkesser för precis 150 år sedan. Människorättsaktivister menar att Ryssland nu försöker gömma historien under stadionanläggningarna. Effekten har dock blivit den rakt motsatta. Plötsligt har det tjerkessiska ödet hamnat i strålkastarljuset. Ur ett olympiskt perspektiv kan detta naturligtvis vara besvärande. Men kanske hoppas IOK att de historiska, politiska konflikterna kan osynliggöras i glittret från det olympiska spektaklets skådespel. Och till skådespelet hör av tradition att varje land som arrangerar ett OS marknadsför sig på det sätt man önskar framstå inför världen.
Berättelserna om arrangörslandets historia har blivit ett obligatoriskt inslag vid varje invigning, och tänkt som reklam inför både omvärlden och den egna befolkningen. Men det är nu inte endast den nationella självbilden som ska hamras in. Om än indirekt är det också ”reklam” för den olympiska rörelsen i stort. IOK har i själva verket lyckats muta in en alldeles speciell position: De kan fortsätta hävda att de står över det politiska spelet, men ändå vara en motor i politiseringen av OS bara genom att lägga spelen på en plats som Sotji, och därmed manifestera sin makt och sitt politiska inflytande.
Konflikten mellan den förment apolitiska olympiska visionen och den politiska verkligheten i vilken den olympiska rörelsen förankrar sig, blir naturligtvis som tydligast när spelen hålls i politiskt kontroversiella länder. Till den kategorin hör onekligen Sotji-OS. Förhandsdiskussionerna inför spelen har i stort sett bara handlat om politik, inte om idrottstävlingarna. Å andra sidan handlar kanske inte OS någonsin om idrottstävlingar i första hand, utan om något annat.
Kanske är det rimligaste att se olympiska spel främst som en fantasi om en ”ren” värld bortom politiska maktspel och förvecklingar. Detta skulle i så fall möjligen kunna förklara varför en mäktig organisation som IOK ständigt lyckas med att stå oberörd inför den återkommande politiskt grundade kritiken mot organisationen.
Men det betyder också att OS i sig självt framstår mest som en potemkinkuliss, uppbyggd som den är på svärmiska fantasier om antikens olympiska spel, där ungdomens kraft och skönhet upphöjdes till ideal och där atleterna fick bli idealens främsta representanter. De moderna olympiska spelens grundare, den franske baronen Pierre de Coubertin, insåg vilken kraft dessa ideal hade, och de kom därför att bli det ideologiska fundamentet för det olympiska ”fredsprojektet”. Som en del av detta projekt framhöll Coubertin, i sina många tal och texter, särskilt tanken på olympisk idrott som medel för att skapa en förädlad och fulländad människa, placerad på piedestal.
Coubertins romantiska föreställningar och ideal har, med IOK:s försorg, onekligen förvaltats genom decennierna. Drömmarna om den olympiska freden tycks ohotade. Tvärtom verkar de bara förstärkas så snart de får politisk markkontakt.
Den grandiosa potemkinkulissen som skapats ur den olympiska tanken har kanske aldrig varit så synlig som i Sotji. Och därför har kanske inte heller avståndet mellan olympiska drömmar och politisk verklighet varit större. Å andra sidan: Om man istället ser de olympiska drömmarna som en del av, eller en följd av, den politiska verkligheten, innebär det att idrottsarenorna också är en självklar plats för politik.
fil dr i praktisk filosofi och lektor i idrottsvetenskap, Malmö högskola
Gå till toppen