Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Modigt farlig Cabaret

Glimrande rollbesättning i en uppsättning som skärskådar såren i kärlek och politik. Malena Forsare har sett Malmö stadsteaters uppsättning av Cabaret.

Lindy Larsson är utmärkt som konferencier i "Cabaret". Foto: Markus Gårder.Bild: Markus Gårder.
”Det fanns en cabaret, och det fanns en konferencier. Och det fanns en stad som hette Berlin, i ett land som hette Tyskland. Det var alltings slut…” Orden författas av amerikanen Cliff när berusningen på Kit Kat Klub är över. Han har rest i en cirkel. Gjort entré i staden, arbetat sig in i köttet på den, spänt sina blå i trettiotalets expanderande naziströrelse och till slut blivit varse att besöket i Berlin är en återvändsgränd. Han landar på scenen som en Kaspar Hauser-figur, mitt i ett historiskt trauma med spegeleffekter i vår tid. Och han lämnar den som vi gör, med en iskall hand lagd ovanpå hjärtat.
När Malmö opera och Malmö stadsteater gör gemensam sak i firandet av öppningen av det stora teaterhuset på toppen av Fersens väg för sjuttio år sedan – i kulmen av andra världskriget – är det som att hälla ut Joe Masteroffs och John Kanders högoktaniga musikal ”Cabaret” (1966) som en dunk bensin på golvet. I originalhistorien, som den ursprungligen lyder i Christopher Isherwoods självbiografiska roman ”Förväl till Berlin” (1959), skildras utvecklingen av nazistsympatierna: i ett Europa då som blir till ett Europa nu. I konferencier-figuren Emcee, här spelad av uppsättningens påle, Lindy Larsson, ryms allt det som fascismen fortfarande skyr. Judar. Kommunister. Homosexuella. Redan innan föreställningen börjar smyger Emcee ljudlöst in genom en sidodörr, likt en ängel. I hans blick och hållning har allt redan hänt. Själva står vi inför en märkvärdig resa genom ett politiskt jokerspel, konsekvent skildrat med hbtq-rörelsens skarpaste symboler.
I Hugo Hanséns regi har berättelsens trettiotalsmarkörer bytts ut mot pumpande åttiotalskultur, och Kit Kat Klub förvandlats till en orgie av platåskor, syntfrillor, lack och utsmetad kajal. Den triangelformade scenen med grisskära draperier är en referens till symbolen som nazisterna använde för homosexuella män. I detta rör sig dansarna i poserande Vouge-koreografier där kroppens vinklar lyfts fram i accentuerade tecken på förställning. Originalmusiken är uppbruten av syntar och techno. Greppet är nytt, vågat, eklektiskt.
Castingen är glimrande: från Lindy Larssons excentriske tungspelande diva och Sara Jangfeldts energistinna Sally Bowles, som genom perukbyten rör sig allt närmare Liza Minnellis berömda tolkning, men utan att tafsa på den. Till Kristoffer Berglunds Cliff, som lätt som Peter Pan parar hängivelse med aningslöshet. Som hyresvärdinnan Schneider håller Marianne Mörck hårt och skönt om sin artistiska integritet; gestaltningen blir en kraftfull kontrast till det larmande livselixir som pågår bland scenens masker och människor.
Ljudbilden kan fortfarande finjusteras – men redan nu är detta en modigt farlig Cabaret som utan kompromisser skärskådar såren i kärlek och politik. Den sista scenens reflex åt en Breivik-fanatism nära oss ger metallsmak i munnen.

TEATER/Cabaret

Text: Joe Masteroff. Musik: John Kander.
Översättning: Rickard Bergqvist. Musikalisk bearbetning och arrangemang: Kristofer Nergardh.
Regi: Hugo Hansén. Scenografi: Lars Östbergh. Kostym: Maria Geber.
Koreografi: Fredrik "Benke" Rydman, Ambra Succi. Kapellmästare: Annika Bjelk Wahlberg.
Medverkande: Lindy Larsson, Kristoffer Berglund, Sara Jangfeldt, Mattias Linderoth, Marianne Mörck, Hans Peter Edh, Susanne Karlsson m fl.
Hipp, Malmö stadsteater. 6/2.
Gå till toppen