Kultur

Poetiskt skruvad saga om en själ på drift

Inside Llewyn Davis

Genre: Drama. Actors: Oscar Isaac, Carey Mulligan, Justin Timberlake, John Goodman. Country: USA/Frankrike/Luxemburg. PublishYear: 2013.
Det har spekulerats om vilka som kan ha stått förebild till rollgestalterna, men Llewyn Davis (Oscar Isaac) är hursomhelst modellerad på folksångaren Dave Van Ronk (1936–2002), Bob Dylans förebild. Lp:n ”Inside Dave Van Ronk” (1964), artistens utseende, hållning och klädstil har kopierats rakt av i filmen. Bröderna Coen har också medgett att de använt Van Ronk-biografin ”The Mayor of MacDougal Street” som underlag för manuset.
Oscar Isaac spelar den misslyckade folksångaren Llewyn Davis i bröderna Coens nya film. Han gör en briljant insats, menar Michael Tapper.Bild: Noble Entertainment
Boktiteln är hämtad från ett omdöme av film- och musikkritikern Robert Shelton. Han helgonförklarade Van Ronk som Greenwich Villages levande bluesmuseum och urkälla till mer framgångsrika storheter, förutom Dylan även Joni Mitchell och Suzanne Vega. Inte oväntat har flera i bekantskapskretsen, däribland ex-frun Therry Thal, protesterat mot den nidbild som de tycker Coen-bröderna ger av look-a-liken Davis och hans tid.
Thal menar att MacDougal Street och kaféet The Gaslight visserligen ser genuina ut till det yttre, men att all solidaritet, värme och musikalisk entusiasm som gjorde platserna levande har sopats bort. Det är lätt att hålla med. Sällan har New York Citys kulturliv varit så frånstötande.
Bröderna Coen, själva bosatta i The Big Apple, tycks vara ute efter att göra en protest mot Woody Allens och andras pittoreska skönmålningar av storstaden. Vad annat ska man tro om den grå vintervecka 1961 av ändlös misär, tröstlöshet och förnedring som titelpersonen genomlider? Jo, att greppet ska fånga något av den sociala desperation och existentiella ökenvandring som sångtexterna uttrycker.
Inledande ”Hang Me, Oh Hang Me” slår an tonen. Strax efteråt ligger sångaren, Llewyn Davis, misshandlad i gränden bakom klubben. En helvetestripp senare, Chicago tur och retur, sluts cirkeln med ”If I Had Wings”, följt av en ny holmgång i gränden. Varje låt framförs i sin helhet och har en berättande funktion i filmen.
Som när Davis sonderat terrängen för att återvända till sitt tidigare sjömansjobb. Då sjunger han ”The Shoals of Herring” för sin åldrade och demente far. Sången handlar om det kärva jobbet till havs och fiskarnas begränsade förväntningar på livet. Därigenom ser vi desperationen i hans försök att överleva som folksångare och patoset i hans framträdanden.
Ändå har de amerikanska kritikerna bestämt sig för att alla jävligheter som drabbar Davis beror på att han är ett rövhål. Visst är han det, om man ska tro de rollfigurer som på olika sätt uttrycker omdömet. ”Kung Midas enfaldige bror” är väl den kanske mest kreativa omskrivningen, som antyder att allt han rör vid blir skit. Problemet är bara att häcklarna själva överträffar honom med hästlängder i rövhålsgenren.
Snarare är Davis en själ på drift, utan mål och mening med sitt liv. Han är dessutom skyldig till den största av amerikanska dödssynder: att misslyckas. Många är de som genom sin framgång har kunnat köra skrattande till banken tvärs över alla anständighetsregler till omgivningens bifall. Misslyckandet, däremot, har ingen nåd.
Att framgång inte nödvändigtvis handlar om talang skildras i filmens satiriska höjdpunkt, då Davis och kollegan Al (Adam Driver) ska ackompanjera poptrendige Jim (Justin Timberlake) i en studioinspelning av hans fåniga ”Please, Mr Kennedy”; en nyskriven pastisch på dåtidens banala radioslagdängor. Man kan riktigt känna Coen-brödernas lyteskomiska njutning i den perfekt tajmade klippningen mellan de tre: en stoisk Davis som sköter det musikaliska finliret på gitarren, en grimaserande Al som utstöter knasiga rösteffekter, och en barnsligt uppsluppen Jim, som ser en inkomstbringande hitlåt vid horisonten.
Efteråt är Davis så desperat att han tar en engångssumma pengar i handen i stället för royalty och sitt namn på omslaget. Ett i raden av många plågsamma felbeslut han fattar i filmen. Al verkar vara i samma belägenhet, att döma av den kartong osålda skivor han gömt undan i sitt sunkiga kyffe – identisk med den Davis släpar runt på.
Nej, ”Inside Llewyn Davis” är knappast någon dramadokumentär utan en poetiskt skruvad saga som försöker fånga en plats och en tid genom kulturella stereotyper. Folksångarna är sina låtar, liksom beatpoeten Johnny Five (Garrett Hedlund) är sina dikter och heroinvraket Roland Turner (John Goodman) personifierar jazzmusiken på tröskeln till rockens segertåg. I ett tröstlöst vinterlandskap på USA:s baksida utgör de en motbild till den amerikanska framgångsdrömmen.
Som vanligt hos bröderna Coen är skådespelarinsatserna lysande ner till minsta biroll, kanske just för att filmmakarna skiter i konventionerna om vad som är ”likeable” i en rollfigur och säljande för en film. Oscar Isaac är inget mindre än briljant både som sångartist – han sjunger och spelar hela Davis repertoar – och som en mänsklig strykarhund så söndersparkad av nederlag att han knappt existerar, än mindre lever. Älskad endast i visorna.

Bröderna Coen

Bröderna Coen, Joel (född 1954, t v i bild) och Ethan (född 1957), har sedan åttiotalet tillhört USA:s mest hyllade filmskapare. De skriver manus, regisserar och klipper sina filmer tillsammans (även om Joel fram till 2003 stod som ensam regissör).
Tidigare filmer: ”Blood Simple” (1984), ”Arizona Junior” (1987), ”Miller’s Crossing” (1990), ”Barton Fink” (1991), ”Strebern” (1994), ”Fargo” (1996, bilden), ”The Big Lebowski” (1998), ”O Brother, Where Art Thou?” (2000), ”The Man Who Wasn’t There” (2001), ”Intolerable Cruelty” (2003), ”The Ladykillers” (2004), ”No Country for Old Men” (2007), ”Burn after Reading” (2008), ”A Serious Man” (2009) och ”True Grit” (2010).
Gå till toppen