Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Heidi Avellan: Hejdå, Volvo, villa och vovve

Talar politikerna inte till dig? Mer till någon du bara vagt känner igen? De tror du är Medelsvensson. Och det är nästan ingen.

Central Park, New York. Den urbana drömmen: mitt i stan, mitt i naturen, inga bilar.Bild: Seth Wenig
Statistiska centralbyrån har svårt att ringa in Svenssons.
”Kvinnan och mannen Medelsvensson kan man säga mycket om … men att sätta ihop en genomsnittlig ’familj’ är svårare”, står det i Statistisk årsbok 2014.
Familjer ser olika ut och mer än hälften av alla hem i svenska storstäder är singelhushåll. Fast SCB:s problem är att det med dagens befolkningsregister inte går att identifiera samboende.
Sveriges genomsnittsman 40-årige Fredrik Johansson och genomsnittskvinna Anna Andersson, 42 år, lever inte ihop.
När SCB skapar familjen Medelsvensson är utgångspunkten Anna och hennes två år äldre make sedan 11 år. De bor tillsammans med sina barn, 14-årige Filip och 11-åriga Julia i en tätort. Anna arbetar inom vård och omsorg och maken inom tillverkning.
Redan förvirrad?
Om du inte kör en silvergrå Volvo årgång 1999 och lever i ett hushåll med en sammanlagd inkomst på drygt 59 000 kronor i månaden är du inte en Medelsvensson. Ens om du heter Andersson.
Volvo, villa, vovve. Så såg drömmen ut under Socialdemokraternas 1900-tal. Det goda livet, med stigande levnadsstandard.
När statsminister Göran Persson (S) 2005 drömde om en framtid där en man ”har råd att köpa en cykel till lillgrabben och en ny kappa till frun” fnissades det – det lät ju som 50-talet. Året därpå påstod han att Sverige var världens ”kanske modernaste” land.
Men hur moderna är politikerna idag? Ganska mycket Volvo, villa och vovve är det fortfarande. Den som har mest grejer när han dör vinner.
Medan yngre väljare som vuxit upp i välfärd drömmer om livskvalitet, inte om mexitegelvilla på en liten ort med felriktad flyttström.
Kommunpolitiker i avfolkningsbygd försöker locka företag och tror att jobben lockar skattebetalare. När det tvärtom är så att företagen flyttar dit där människorna finns och människorna vill ha puls, relationer, kultur.
Den kreativa klassen flyttar till större städer, bekräftar nationalekonomen Charlotta Mellander, som talade om stadsutveckling på ett seminarium i Malmö förra veckan.
Unga drar till Stockholm på vinst och förlust, hyr i andra hand och kinesar på soffor. De vill leva i New York, London eller Barcelona, visar den internationella undersökningen Metropolitan Report.
I Sverige duger Stockholm – eller möjligen Malmö: när det gäller andelen högutbildade har Malmö gått om Göteborg och ligger tvåa efter Stockholm.
Redan 2007 bodde hälften av jordens befolkning i städer och flyttrenden fortsätter. Men vi kräver också ett bra liv här.
Radions ekonomikorrespondent Kristian Åström rapporterade nyligen från bilstaden Detroit och intervjuade företagaren Zak Pashak, som tillverkar cykeln Detroit Bike:
”Folk vill inte pendla längre, inte i min generation, de vill vara fria, de vill cykla.”
Pashak ser samma som så många andra:
Alla älskar New York, den täta staden. Ändå byggdes amerikanska städer – och städer på andra håll – länge som motsatsen till NY. Villamattor rullades ut långt utanför centrum och köplador konkurrerade ut stadskärnan. Men till och med i USA vänder det. Drömmen om att leva i förorten och bilpendla till jobbet bleknar.
Där – som här.
Fler vill ha ett urbant liv i en levande stad. Bra kollektivtrafik. Bra samhällsservice. Parker, kultur, cykelvägar och gågator.
Det vi saknar mest är tid. Då är det heltokigt att lägga timmar på bilpendling.
En stads utveckling mäts inte i andelen fattiga som kör bil, utan i andelen rika som åker kollektivt, för att citera Enrique Peñalosa, borgmästaren som förvandlade colombianska Bogotá.
Nya drömmar och nya krav. Men den politiska debatten sitter fast i vård, skola och omsorg.
Livet går inte längre ut på att samla prylar, men det betyder inte slutet på konsumtion. Det handlar om att slippa äga, men ändå ha tillgång till allt. Hyra eller dela verktyg, cykel, hem …
Istället för att äga egen bil – använd bilpool. Istället för hotellrum, sov på någons soffa. Hyr den dyra handväskan. Låna mode i lånegarderob eller byt kläder med andra. Strömma musik och film.
Allt fler lånar av varandra och byter tjänster. Affärstidningen Forbes uppskattar att omsättningen för share economy redan i fjol passerade 3,5 miljarder dollar och att tillväxten ligger på 25 procent.
Känner du inte igen dig? Sverige är ett delat land.
Urbana högutbildade lånare i storstäderna, ständigt på jakt efter bättre jobb, bättre partner, bättre boende. ”Missnöjda optimister” på trendspanarslang. Medelsvensson på lite mindre orter och i kranskommuner. Och så de som förlorat tron på att allt blir bättre i avfolkningsbygder som inte heller ser sin framtid. Platser som allt mer blir SD-land.
I veckan kom nyheten att utländska statschefer på besök får ett VIP-abonnemang på Spotify med spellistor med svensk musik i present av regeringen. En svensk innovation med svenska kreativa produkter, från en näring som växer. Istället för en kristallvas från en industri som lägger ner.
Bra där.
Politikerna ser åtminstone det nya Sverige.
Gå till toppen