Ett ohållbart vinter-OS i Sotji har startat. Jag har under en längre tid forskat om stora idrottsevenemang, så som sommar- och vinter-OS. Ett grundläggande problem med dessa evenemang är just den enorma skalan och strävan efter att glänsa med en spektakulär fasad, samt inte minst att detta har premierats av de internationella organisationer som styr. Malmö, och Sverige, har visat framfötterna när det gäller att skapa bantade och betydligt mer hållbara evenemang. Eurovision Song Contest 2013, liksom junior-VM i ishockey, kan ses som föredömen i sammanhanget. Malmöexemplen kanske kan lära Internationella olympiska kommittén, IOK, Fifa med flera en del.

Min kritik av de stora idrottsevenemangen rör till exempel deras:

Ekonomi. De bygger ofta på glädjekalkyler och kräver att medel flyttas från mer vardagliga sektorer till de stora, spektakulära jippona och anläggningarna.

Miljöfrågor. De kräver stora transportmängder, energimängder och överdimensionerade anläggningar med mera.

Sociala effekter. De kräver ofta att invånare tvingas flytta för att ge plats till OS-anläggningarna, de bygger på en centralstyrd maktstruktur, befolkningens kritik tystas.

Just ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter ingår i konceptet och begreppet hållbar utveckling. Om vi tittar på IOK:s (Internationella Olympiska Kommitténs) riktlinjer för OS-kandidater, det vill säga de kandiderande värdstäderna/orterna, så har kraven på hållbar utveckling lyfts stegvis sedan 1992 då frågan först kom upp på bordet. Trots de idag ganska omfattande riktlinjerna och indikatorerna kan inte de Olympiska spelen (sommar och vinter) klassas som hållbara, och i synnerhet inte de som ska gå av stapeln i Sotji.

Sotji-OS uppvisar negativa värden på i stort sett samtliga hållbarhetsområden. Det handlar om korruption, pengasvinn, ofattbart dyra byggprojekt, enorm miljö- och naturförstöring, sopdumpning, tvångsförflyttning, slavarbete, hot mot homosexuella och så vidare. Detta till trots har intresset för den ohållbara utvecklingen i Sotjiregionen fram till de senaste veckorna varit begränsat och först nu kan vi ta del av en mängd skräckreportage. Och även stora organisationer såsom IOK och FN har legat lågt med offentlig kritik. Bara en sådan sak som att dessa båda organisationer arrangerade och sanktionerade 10th World Conference on Sport and the Environment i Sotji i hösten 2013, som om allt var under kontroll ...

Varför hör vi inte mer kritik mot de stora idrottsevenemangen än vi faktiskt gör med tanke på de risker för miljö, ekonomi med mera som de medför? En av förklaringarna är att idrott kan vara svårt att argumentera emot. Den står för värden såsom styrka, glädje och hälsa, som ofta är positiva. Därtill tycker de flesta av oss att det är kul med de stora evenemangen. Så istället för att protestera slår vi oss ner framför tv:n och rycks med i spänningen och bländas av de spektakulära ceremonierna.

De senaste veckorna har vi förvisso dagligen kunnat läsa och höra kritiska inslag om stundande vinter-OS, men hur blir det nu, när spelen börjar? Då överskuggar sannolikt idrotten kritiken. Och det finns en överhängande risk att när fyrverkerierna under avslutningsceremonien tonar bort vänder världen blickarna mot nästa mastodont evenemang och IOK (och medierna) låter Ryssland (läs Putin och hans kompisar) komma undan med övergreppen, slöseriet och miljöförstöringen. Risken är också att alla andra stora idrottsevenemang framstår som jämförelsevis hållbara, trots att de inte alls är det. IOK bör därför se OS i Sotji som en anledning till att skärpa krav och riktlinjer, samt utveckla system för uppföljning också efter spelen. Låt vinter-OS 2014 bli droppen som gör att IOK tar tag i de ohållbara mastodontevenemangen.