Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Byns enda Lolita

De ses gärna på kaféer där de tar plats, både med sina klänningar och med sina personligheter. Lolitorna får ofta uppskattande blickar men det extremt flickiga och sockersöta provocerar också.

Hon är traktens enda lolita. 16-åriga Viola Nilsson öppnar dörren till villan i Björnstorp utanför Dalby där hon bor tillsammans med sina föräldrar, klädd i en beigerosa klänning som pekar rakt ut från midjan. Hennes ögonlock är målade i guld och ögonfransarna är påklistrade. Hon är en så kallad classic lolita.
– Man har alltid underkjol. Den kan vara mer eller mindre puffig, men jag gillar puff. Det är ju den som gör själva siluetten. Utan den ser klänningen ganska ledsen ut, säger hon.
Flickrummet på andra våningen är ärtgrönt. På skrivbordet ligger mängder av lösögonfransar i olika längder. Viola Nilsson öppnar sin garderob.
– Förutom design och teknik är jag intresserad av sömnad och gillar klänningarnas rosetter, volanger och alla små detaljer. Det här är ett av mina favorittryck, säger hon och visar upp en klänning med kex och munkar.
– Den är söt utan att vara My Little Pony-gullig. Och det här är min enda kjol. Den heter Perfume Bottle. Trycket ser nästan ut att vara målat med akvarellfärg direkt på kjolen, säger hon.
Det är tre år sedan hon köpte sin första klänning. Då hade hon varit inne på nätet och läst på om stilen i ett halvår. Hon gick i sjuan då, på Nyvångsskolan i Dalby. En lite äldre tjej på skolan klädde sig i lolitakläder ett kort tag. Hon var inspirationen.
– Jag tyckte att hennes stil var fantastisk, säger Viola Nilsson.
Modet, som är inspirerat av rokokon och den viktorianska eran, har flera undergrupper. De tre vanligaste är Classic Lolita, Sweet Lolita och Gothic Lolita. Kulturen lockar främst tjejer. De killar som anammat stilen kallas för brolitor.
– Här är det tjejerna som bestämmer själva och det är oftast tjejer som designar kläderna, säger Viola Nilsson.
Marita Lindqvist, författare och Japankännare, säger att man kan se spår av lolitamodet redan i 1970-talets manga- och animéserier som utspelar sig i engelsk överklass. I mitten av 1980-talet blev den brittiska designern Vivianne Westwood extremt populär bland japanskorna, med sina korta krinoliner och små jackor, och satte sin prägel på stilen. Och på 1990-talet utvecklades den ytterligare av glamrockarna inom musikgenren visual kei.
– Det var då, under det tidiga 1990-talet, som det blev en specifik trend och det var då japansk media kallade den lolita för första gången, naturligtvis med hänvisning till boken med samma namn, säger Marita Lindqvist.
Men även om namnet ”lolita” är kopplat till Vladimir Nabokovs roman, om en medelålders man och hans intresse för unga flickor, anspelar stilen överhuvudtaget inte på sex, förtydligar hon.
– Det är precis tvärt om. Det finns inget annat mode som är så påklätt. De här tjejerna har ju tio kjolar, tjugo blusar och trettio koftor på sig. De slipper att vara sexiga när de är fjorton år. Detta är en kvinnlig kultur där tjejerna själva sätter reglerna för hur de vill vara, säger hon.
I mitten av 1990-talet tog sig stilen till Sverige.
– Då var visual kei-banden inte längre poppis i Japan, så de gav sig iväg för att bli ”big in Europe” i stället. Vi fick en Japanboom i Sverige som sedan dog snabbt. Men nu har den kommit igen, säger Marita Lindqvist.
Det är söndagseftermiddag och Lund ser ut att vara målat i femtio nyanser av grått. Utanför centralstationen kramar fyra lolitor om varandra. Viola Nilsson från Björnstorp, Celestia Koh från Lund, Jenny Sjöstedt från Halmstad och Stina Hinderson från Karlskrona får många blickar under sin promenerad genom stan till ett kafé i centrum. När de beställer smörgåsar och bakelser är de tvungna att hålla in sina stora kjolar för att de andra kafégästerna ska kunna ta sig fram i lokalen. Tjejerna har precis hittat ett ledigt bord när en man ropar till dem och undrar vad det är för kläder de har på sig. ”Är det lite japanskt? Det är jättefint”, säger han.
– Folk frågar ofta om vi är på möhippa. Och små barn brukar undra: ”Är du en prinsessa?”, säger Viola Nilsson.
Alla de fyra tjejerna har klätt sig i lolitastilen i flera år. Celestia Koh är den som hållit på längst. För henne startade det 2002, då hon gick på high school i hemlandet Australien.
– Mina föräldrar visste ingenting. De är väldigt konservativa. De vet fortfarande inte att jag klär mig så här, men de har alltid sagt att man inte ska döma folk för deras utsida, säger hon.
Jenny Sjöstedt var fjorton eller femton och letade efter en stil som hon kunde trivas med.
– Jag var intresserad av konst, lyssnade mycket på klassisk musik och läste Jane Austen. Jag var intresserad av västerländskt 1800-tal och tyckte att det var spännande med en klädstil som också inspirerades av den tiden, säger hon och fortsätter:
– Mina föräldrar gillade inte det i början. Min pappa trodde att jag var ute efter uppmärksamhet. Men det tycker jag var jättestörigt sagt. Då missar man hela poängen. Jag gör inte det här för någon annan. Jag gör det här för min egen skull, säger hon samtidigt som hon spiller lite på sin klänning.
De andra tre är snabbt framme med servetter.
Stina Hinderson tror att det handlar om okunskap när föräldrar reagerar negativt.
– Vissa tänker kanske på Nabokovs roman och tror att vi klär oss så här för att locka till oss äldre män. Men det här är ju ett väldigt påklätt mode. Vi visar oftast inte axlar och inte knän. Så det är konstigt att säga att våra kläder sexualiserar oss, säger hon.
– Vissa föräldrar reagerar nog också på att det är dyrt. Min dyraste klänning kostade 3000 kronor – begagnad. Men det var för att det var ett så populärt print. Det var en ”Sugary Carneval”… i lavendel, säger Jenny Sjöstedt och de andra tjejerna nickar förstående.
Lolitorna i södra Sverige har en Facebookgrupp där de håller kontakt med varandra. Ungefär en gång i månaden ses de på något kafé. Stina Hinderson, från Karlskrona, är den som åkt längst den här dagen. Hon går sista året på gymnasiet i Kalmar där hon är helt ensam om sin klädstil.
– Jag valde Kalmar för att man kan läsa japanska där. Jag bestämde mig redan från början för att klä mig så här även i skolan, säger hon.
Hon är klädd i en svart klänning, Masquerade Theatre, med ett tryck inspirerat av ”Fantomen på Operan”. Korsettsnörningen gör att hon dricker sin chai-latte med rak rygg.
För vissa lolitor handlar det om ett mode, för andra är det en hel livsstil. Att baka, sy, läsa och dricka te är vanligt inom lolitalivsstilen. En anledning kan, enligt tjejerna, vara att japanerna ofta fotograferar sina lolitamodeller drickandes te i sina fina klänningar i olika 1700- och 1800-talshus. Jenny Sjöstedt har flera intressen som ryms inom livsstilen, men är också intresserad av mikrobiologi (hon har gärna mögelodlingar i kylen), lp-skivor och samhällskritiska filmer från 1960- och 1970-talen. För Celestia Koh är det bara ett mode.
– Men det är klart att jag beter mig lite annorlunda när jag är klädd såhär. Jag är artigare, även om jag självklart inte är oartig annars. Det är inte konstigare än att du beter dig på ett sätt när du har arbetskläderna på och på ett annat sätt när du är uppklädd och är ute och festar, säger hon och är nöjd över sin liknelse.
– Yeah, I nailed it.
– Det är klart att man håller tillbaka lite, man rullar inte direkt runt i lera i de här kläderna. Och jag svär helst inte när jag är lolita. Jag kan förstå att det låter paradoxalt, säger Stina Hinderson och syftar på dubbelheten i att våga ta stor plats och samtidigt omfamna något som liknar ett hemmafruideal.
Japankännaren Marita Lindqvist har också tankar kring dubbelheten.
– Det finns ju regler för alla subkulturer, men de kanske inte har så mycket att göra med hur man är i verkligheten. Det kan vara en fantasi, ett sätt att prova olika roller. Att man äter cupcakes med en fluffig kanin i knäet är kanske bara roligt och spännande och säger inte så mycket om hur man är i skolan eller mot sina föräldrar, säger hon.
Ulrika Wärmling är bildkonstnär och har ägnat många år åt just lolitakulturen.
– Jag har länge jobbat med genusfrågor inom konsten. I lolitakulturen finns det ”färdiga” roller att ikläda sig. En helt vanlig tjej kan klä sig otroligt pastelligt flickigt en dag och i en pojkstil nästa dag. Man kan välja för dagen, säger hon.
Hon menar att medelklassen har en rädsla för det överdådiga och det som blir för mycket.
– Den här stilen går på tvärs med de svenska idealen som säger att man ska vara naturligt vacker. Även de svenska kläderna är väldigt avskalade. Det ska inte synas att man ansträngt sig. På lolitorna ser man att det tagit lång tid för dem att fixa sig, säger hon.
Enligt Ulrika Wärmling är det stilen Sweet Lolita, som ofta innebär sockersöta rosa klänningar med barnsliga tryck, som provocerar mest. Därför gillar hon den stilen extra mycket.
– Den rosa färgen har under de senaste decennierna stått för flickighet, något som nedvärderas i allmänhet. När jag gick konstskola fick jag höra att man inte skulle måla i pastellfärger. Det var tjejfärger, säger Ulrika Wärmling och fortsätter:
– Rosa är en problematisk färg bland utbildad medelklass. Den står för något man inte vill bli förknippad med, något outbildat, något plastigt. För föräldrar som ”skyddar” sina flickor från färgen är det svårt att förstå att tjugoåringar själva väljer att klä sig i rosa.
På kaféet i centrala Lund är bakelserna uppätna. Tjejerna funderar på Ulrika Wärmlings ord om att folk har svårt att hantera färgen rosa.
– Rosa kan absolut vara provocerande. Tydligen så provocerande att man inte kan låta små pojkar ha det på sig. Jag tror att folk tycker att det är provocerande att lolitastilen är så feminin och spelar på så traditionell estetik och samtidigt tar så mycket plats. Då reagerar folk annorlunda än när tjejer tar mycket plats i mer manligt kodade kläder, säger Jenny Sjöstedt och fortsätter:
– Folk frågar mig: ”Oj, är du feminist, varför klär du dig då i rosa. Det är väl den minst feministiska färgen som finns?” Då svarar jag: ”Eh, va, NEJ!”. Jag kan inte tänka mig någon annan färg som är så kodad, som kommer med så många värderingar. Men jag tar tillbaka rosa.
För Jenny Sjöstedt är det viktigt att det maskulina inte är målet. Hon vill i stället höja statusen på det som traditionellt ses som feminint.
Innan tjejerna bryter upp uppstår en diskussion om huruvida kläderna förändrat deras självförtroende eller inte. Viola Nilsson säger att hon aldrig någonsin haft särskilt bra självförtroende. Men för Stina Hinderson har kläderna gjort skillnad.
– Eftersom jag känner mig uppklädd så känner jag att jag vågar ta mer plats. Jag vågar ta för mig mer. Jag går absolut inte in i någon roll eller så, men jag förstärker min personlighet. Jag uttrycker det jag står för, säger hon.
– Jag håller helt med. Jag brukar tänka: ”Jag vet att ni stirrar, men det är okej för jag gillar det jag har på mig”, säger Celestia Koh.

Tre vanliga Lolitor

Lolitastilen har flera undergrupper. De vanligaste är:
Sweet Lolita: Den gulligaste och mest färgglada stilen. Rosa och ljusblå är vanliga färger och trycken är ofta barnsliga med leksaker eller karuseller.
Classic Lolita: En lite mer mogen stil. Klänningarna är mer eleganta och färgerna är ofta dovare. Blomstermotiv är vanliga och accessoarerna, som till exempel pärlhalsband och tunna handskar, är viktiga.
Gothic Lolita: Den äldsta lolitastilen. Vanliga färger är svart, mörkare grönt och blått, plommon, silver och guld. Trycken innehåller ofta kors.
Gå till toppen