Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

”Jag står fullt ut för den där artikeln”

Författaren Bengt Ohlsson kom nyligen ut med romanen ”Swing” som handlar om ett par som väljer att testa gruppsex.

Bengt Ohlsson skapade för två år sedan intensiv debatt efter att han i en artikel i Dagens Nyheter ställde sig frågande till om kulturen alltid måste dra åt vänster.Bild: Caroline Tibell
Varför ville du skriva en roman om partnerbyte?
– Jag fick idén en kväll, men jag vet inte riktigt var den kom från. Jag hade påbörjat en annan roman, som jag då la åt sidan eftersom jag kände att detta var något jag ville skriva om. Det är en ganska tacksam motor för en berättelse, att man låter huvudpersonerna gå på swingerklubb.
– Sedan kändes det spännande att vara tvungen att skriva om sex, vilket jag alltid har undvikit. Det är svårt och känsligt och man vet ju att man i allmänhet får däng när man gör det. Jag tror att man intalar sig själv att det blir platt om man skriver saker rent ut, att det är bättre att man jobbar med antydningar och omskrivningar. Och så väjer man undan.
Huvudpersonerna, Hanna och Åke, lever i ett ganska stabilt och till synes lyckligt äktenskap. Vad är det som gör att de bestämmer sig för att gå på swingerklubb?
– Jag tror kanske att det är så att både Åke och Hanna efteråt kan fråga sig om de verkligen ville det här, men att det på något sätt blev så i alla fall. Det är en serie omständigheter som hakas i varandra. När Hanna, som har blivit påverkad av sin väninna, föreslår att de ska gå på swingerklubb så händer något med Åke. Han tröttnar på sin roll i relationen som ständig nejsägare och neggare. Han ser plötsligt vilket tungt lass hans fru drar för att hålla liv i relationen, och han vill ge något tillbaka. Så han säger: vi gör det.
Vad säger den här boken om vår tid?
– Det kan inte jag uttala mig om, det är upp till var och en att bedöma. Jag har varit upptagen med att skriva om de här två människorna på ett så ärligt och levande och genomlyst sätt som möjligt. Få dem att hänga ihop psykologiskt och skriva en spännande berättelse. Det räcker som ansvarsområde. Att utifrån historien tolka samtiden, vet jag inte om jag varken kan eller vill. Jag hoppas att boken ska sätta igång något inom läsaren.
Det har nu gått ganska exakt två år sedan du väckte stor debatt med din DN-artikel som ställde frågan om kulturen måste vara vänster. Hur ser du på det idag?
– Jag råkade läsa om den där artikeln i höstas. Och jag tyckte att den var klockren. Det fanns inte ett kommatecken jag skulle vilja ändra på. Jag tycker att det är fascinerande att en så beskedlig fråga – måste kulturen vara vänster? – kan väcka så mycket upprördhet. Det är klart den inte måste.
– Man baxnar lite när man ser hur folk missförstår en avsiktligt, eller väljer att inte förstå överhuvudtaget. Och det där rullar ju bara vidare i debatt efter debatt. Eller ja, debatt, inom citationstecken då. Det finns mekanismer som bara verkar sitta där. Men herregud, det enda man kan göra är att inte gå in i den där världen mer än nödvändigt.
Du trivs inte i rollen som debattör?
– Jag står fullt ut för den där artikeln. Jag tycker att det var viktiga frågor som jag ställde. Men sedan får man ju släppa det. Mitt jobb är inte att hålla på med sådant där. Mitt jobb är att skriva böcker och pjäser. Det är en helt annan verksamhet.
– Som romanförfattare kan man frossa i motsägelser och motsättningar, utan att ha dåligt samvete för det. Till skillnad från en debattör måste jag inte leda något i bevisning eller kräva lagändringar. Jag kan bara, ur så många aspekter jag orkar, visa på det svåra och motsägelsefulla med att vara människa.
– I en debatt förväntas man snäva av människor, medan man i en roman nästan ska göra människor större än vad de är. Att se hela människan och sträva efter att förstå alla som man skriver om. Det är ett helt annat temperament, som jag tycker är mycket trevligare.
Gå till toppen