Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

”Vi lever på gränsen här – på många sätt”

– Innan vi börjar sjunga ska vi bara ändra i texthäftet. Överallt där det står ”gud”, ändra till ”gudinna”, säger Jon Arterton.
Det är körövning i kyrkan – på typiskt Provincetownvis, mot gamla konventioner.

– Och istället för ”vår fader” sjunger vi ”vår moder”. Vi har århundraden av manlig dominans bakom oss, det är hög tid att ändra på det, fortsätter han.
Kördeltagarna stryker i sina häften och inordnar sig: alt, tenor och bas. De sjunger olika stämmor men har en sak gemensamt: kärlek till någon av samma kön.
Vi är i det lilla kustsamhället Provincetown på amerikanska östkusten. Eller P-town som staden kallas i folkmun. Här är det gay, snarare än straight, som är norm.
– Vi lever på gränsen här, på många sätt. P-town är en plats där alla tillåts vara sig själva. Det är därför jag vill leva här, säger kördeltagaren Sewall Whittemore och går nedför den knarrande trätrappan efter gudstjänstens slut.
På vägen mot utgången hänger en stor anslagstavla. Uppsatta lappar informerar om stadens hbtq-seniorer och lektioner i ”Racial Justice for White People”. Inne på toaletten, intill en tavla med ett pittoreskt fiskemotiv, står en flätad korg med kondomer. ”Love is the spirit of this church” (Kärlek är denna kyrkas budskap), står det skrivet.
Utanför på gatan fortsätter det regnbågsfärgade temat. Överallt i Provincetown finns små tecken på att vi är i en ovanligt öppensinnad stad. Färgglada flaggor vajar från trähusens balkonger, affischer utlovar kvällar med lesbisk litteratur och – redan nu, mitt i vintern – gayparader i sommar. En husägare har gjort ett kitschigt arrangemang av Barbie- och Ken-dockor i arméboots och rosa glitter i sin trädgårdsfontän.
– Provincetown har alltid varit en accepterande stad, och människor har dragits hit. De första pilgrimerna landsteg här, på flykt undan religiöst tvång i England.
Napi Van Dereck, en restaurangägare som känner stadens historia utan och innan, berättar.
– Sedan kom konstnärerna och poeterna, lockade av isoleringen och de ändlösa sanddynerna. När andra världskriget bröt ut lämnade folk Paris och London och tog sig hit från Europa. Efter det kom fler och fler gaypersoner. I dag är mer än halva stadsledningen gay.
Napi Van Dereck står inne på sin restaurang, inte långt från kyrkan. Väggarna är täckta av gamla fotografier, sjökartor och tavlor av lokala konstnärer. Han berättar fängslande historier om kalla vintrar, hårt arbetande fiskarfamiljer och sina egna föräldrars flytt hit som tidiga konstnärer.
Provincetown har förändrats, säger han. Hyrorna har rusat i höjden, under sommarhalvåret är de skyhöga. De små husen i staden säljs för miljontals dollar, men lämnas tomma under vintern. Bara några tusen av de 60 000 sommarinvånarna bor här året om.
Det märks i stadsbilden. Utanför restaurangen ligger huvudgatan Commercial Street, en lång promenadgata med gallerier, barer och små butiker. Men såhär års är tempot långsamt, trottoarerna tomma.
Sewall Whittemoore, från kören, ser det som en del av stadens rytm.
– Visst går det från ödsligt till hektiskt. Men det är som ett EKG – går det inte upp och ned så stannar hjärtat.
Övervåningen på Provincetowns radiostation är upplyst en fredagseftermiddag några veckor senare. I ett rum fullt med skivor och affischer sätter radioprofilen Lady Di igång helgen.
– Älsklingar där ute, det är som vanligt underbart att få vara med er!
Lady Di, eller Vernon Diannah Porter som hen heter i andra sammanhang, talar in i mikrofonen. Snart sätter en låt igång, och Lady Di börjar sjunga med:
– Honey, honey. Sugar, sugar. You are my candy giiirl!
Två timmar fortsätter i samma stil: välkända hits från 70- och 80-talen varvas med kärleksfullt småprat. I Provincetwon känner alla till Lady Di – som radiostjärna, men också som vigselförrättare.
– Jag har vigt många hundra personer, alla slags par. När Massachusetts legaliserade gayäktenskap 2004 blev trycket enormt och de övertalade mig att börja viga. Borgmästaren här i Provincetown var först orolig och ringde mitt i natten: ”Vi kommer bli stämda eller arresterade!” sa han, men jag sa, ”Lugn, det är bara en tidsfråga innan det är lagligt överallt.”
Lady Di föddes i Kanada och drev där en klädbutik för kvinnor, men har sedan 1999 bott i Provincetown.
– Folk är öppna på ett sätt som de inte ens tänker på själva. Det handlar inte om att vara gay eller straight – alla är unika och går inte att placera i fack. Jag har aldrig känt att jag måste fabricera en feminin sida – den har alltid funnits där. Jag var alltid intresserad av killar, men det kändes fullt normalt. Det var först när jag öppnat min butik som jag kom i kontakt med transpersoner. Den som inspirerat mig mest var en polis som brukade handla av mig – hon bar sin polisbricka samtidigt som hon crossdressade.
Själv beskriver Lady Di sig som ”gender-gifted”, genusbegåvad.
– Jag medverkade i ett seminarium i Texas på 80-talet, när någon kom fram och frågade ”Vad är du?” Jag sa, ”Varken eller, jag förstår mig på båda könen.” Hon svarade: ”Aha – du är gender-gifted!”
Musiken tonar ned, någon som ringer släpps in i etern. Studiodörren öppnas och en kollega smyger in med en flaska champagne och varm grönkålssoppa – från en lyssnare som kommit förbi. Utanför fönstret är vintermörkret kompakt. Lady Di sätter på en ny låt, tar ton, och sjunger med klar stämma:
– I just called to say I love you. And I mean it from the bottom of my heart.
Gå till toppen