Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: "Med en egen rörelse hade hon inte behövt finna sig i att bli utnyttjad."

Äntligen ser jag ut att lyckas, men det har inget med svensk integrationspolitik att göra.
Det skriver Fairooz Tamimi, ingenjör, utbildare och företagare från Jordanien som bor i Lund.

När vi hade lämnat det brinnande Mellanöstern och kommit till Lund längtade mina två söner efter en av sina favoriträtter – yalanji, finskurna grönsaker tillagade i vinblad. Eftersom jag inte kunde lägga tre timmar på matlagning frågade jag efter restauranger med yalanji på menyn.
”Det finns kvinnor i Malmö som lagar mat hemma och säljer till mycket lägre priser”, berättade en vän.
Svartjobb, tänkte jag, hon köper alltså ingredienserna och jobbar sen i tre timmar för 300 kronor. Hon betalar inte skatt och ingen kontrollerar hygienen kring tillagningen. Det kan bli ödesdigert för både henne och mig.
I jakten på yalanji upptäckte jag att det finns många billiga tjänster att köpa från kvinnor som jobbar hemifrån: matlagning, städning, ögonbrynsplockning, vaxning, hårtvätt, klippning.
Enligt integrationsminister Erik Ullenhag (FP) hade 2011 bara var femte utlandsfödd kvinna arbete efter tre år i Sverige. Men svartjobbandet tycks blomstra i Malmös hem. Varför hjälper inte Sverige istället kvinnorna att starta egna lagliga småföretag som betalar skatt och kan växa? Efter sex månader i Sverige, då jag själv har försökt att starta eget, tror jag att jag har en del av svaren.
Redan innan vi kom hit i mitten av juli förra året förberedde jag mig genom att besöka Migrationsverkets och Skattemyndighetens hemsidor. Där fanns fina videor men all information var på svenska.
Väl här kontaktade jag myndigheter, företagarföreningar och organisationer, och frågade efter personliga möten, vägledning, info och kurser. Nästan alla hade enbart svenska telefonsvarare där jag lätt tappade bort mig bland siffrorna.
Det visade det sig att Skattemyndigheten bara hade igångsättarträffar på svenska. Jag försökte ihärdigt, och helt utan framgång, få till stånd ett möte med någon på Migrationsverket som skulle kunna hjälpa mig vidare. Till sist letade jag upp kontoret i Malmö och gick dit bara för att få veta att jag inte kunde få träffa någon personligen. De gav mig ett telefonnummer, men hur mycket jag än försökte kom jag aldrig längre än till telefonsvararen.
Jag trappade ner mina förväntningar och erbjöd mig att jobba som volontär för att på så sätt kunna skapa mig ett nätverk i Sverige. Jag tänkte att en ingenjör, konsult och utbildare med internationella diplom, som varit egen företagare i tjugo år borde vara intressant. Men nej, ingen nappade. Eftersom jag också skrivit krönikor och en prisbelönad roman kanske någon ville ha mitt gratisarbete på det området? Jag skrev till författarförbundet och jag erbjöd mina tjänster som modersmålslärare i Lunds kommun, men det gick inte bättre.
Jag hade nästan börjat tappa självförtroendet när jag kom i kontakt med den amerikanska nonprofitorganisationen PMI, Project Management Institute, som har en filial i Sverige. Jag erbjöd mina tjänster, började arbeta ideellt och lärde känna människor som gör allt för att hjälpa mig igång. Tack vare dem blev jag mitt gamla jag, startade mitt företag och inledde ett samarbete med en svensk firma.
Inom PMI jobbar vi just nu med Skandinaviens största event för projektledning, Passion for Projects.
Äntligen ser jag ut att lyckas, men det har inget med svensk integrationspolitik att göra.
I Sveriges integrationsplan för 2008–2010 står att de två viktigaste målen är ”snabbare introduktion för nyanlända” och ”fler i arbete och fler entreprenörer” samt dessutom ”särskilt stöd till kvinnor med annan bakgrund än svensk”. Det stämmer precis in på mig.
I OECD-rapporten för 2003–2004 kan man läsa att bland de utlandsfödda i Sverige är kvinnor och invandrare överkvalificerade för sina jobb, och de som är födda utanför EU fortsätter att vara det genom yrkeslivet.
Jag har fått veta att kvinnan i Malmö som säljer yalanji har en man som lägger beslag på hennes pengar och tvingar henne att ta emot hans nya kvinna i sitt hem. Om hon haft en egen rörelse hade hon inte behövt finna sig i att bli utnyttjad. Så varför har hon inte det?
Hon är kanske lägre utbildad än jag och mindre van att starta eget. När hennes man fått arbete i Sverige och barnen börjat skolan kände hon sig ensam, uttråkad och full av hemlängtan. Hon kom på yalanji-idén och frågade antagligen sin man, som sade att hon kunde ju försöka och gav henne en enda chans att lyckas. Det är ett ganska vanligt förhandlingsargument mellan man och kvinna i den kultur jag kommer ifrån. Mannen (och barnen) förklenar kvinnans ”affärsfantasier” och ett misslyckande innebär slutet för hennes drömmar.
Så kvinnan, som inte talar svenska, som har för lite make-fri tid för att kunna ringa alla samtal och göra alla besök som jag gjorde, som varken har mentor eller introduktionskurs och inte lyckas hitta hjälp på sitt eget språk – för henne finns bara ett sätt att skaffa sig ett minimalt ekonomiskt oberoende: svartjobb från hemmet. Hon behöver pengarna och hon behöver tryggheten för världen utanför hemmet är i stort sett okänd för henne och bara gud vet när hennes man dumpar henne för en annan.
Yalanji betyder lögnare på turkiska. Vinbladsdolmar ska traditionellt innehålla kött, men det gör inte yalanji. Jag hoppas att nästa svenska integrationspolicy blir rejält köttig.
 
Översättning: Karen Söderberg

Om skribenten

Fairooz Tamimi är ingenjör, konsult, utbildare och har varit egen företagare i tjugo år. Hon har också skrivit krönikor i dagstidningar i Jordanien och en roman. Hon kommer från Jordanien och bor i Lund.
Gå till toppen