Kultur

Förväxlingsdrama där inget lämnas åt slumpen

Sådan far, sådan son

OriginalTitle: Soshite chichi ni naru. Genre: Drama. DirectedBy: Hirokazu Kore-eda. Actors: Masaharu Fukuyama, Machiko Ono, Keita Ninomiya. Country: Japan. PublishYear: 2013.
En gång fick min kollega frågan ”Mamma, skulle du ge ditt liv för mig?” av sin sexåriga dotter. Flickan ville kanske testa det dramatiska uttrycket ”ge sitt liv” som hon hade plockat upp någonstans. Min kollega svarade ”ja” och detta bemöttes med ett ”Även om det var på arbetstid?”.
Två pojkar har förväxlats vid födseln och familjerna måste bestämma sig för om de ska byta barn. Föräldraparen spelas av, från vänster, Machiko Ono, Masaharu Fukuyama, Rirî Furankî och Yoko Maki. De två sönerna spelas av Keita Ninomiya och Shôgen Hwang.Bild: Tria Art Film
Det är inte svårt att föreställa sig ett liknande meningsutbyte mellan huvudpersonerna i Hirokazu Kore-edas nya film, den karriärfokuserade arkitekten Ryota (Masaharu Fukuyama) och hans sexårige son Keita (Keita Ninomiya).
Vem är Keita mest lik, mamma Midori (Machiko Ono) eller pappa Ryota? Frågan ställs i filmens öppningsscen, då familjen besöker en fin privatskola där de hoppas att sonen ska få börja. Filmtitelns påstående, ”Sådan far, sådan son”, kompliceras när Midori och Ryota får veta att Keita förväxlats med en annan pojke på sjukhuset där han föddes. Parets biologiske son har växt upp i en bullrig men varm trebarnsfamilj med betydligt sämre ekonomi. Nu måste de två familjerna bestämma sig för om de vill behålla ”fel” barn eller göra ett byte.
Kore-eda lämnar ingenting åt slumpen. Bildens komposition, klippningens tempo, soundtracket där musikfria sekvenser varvas med pianomusik som pockar på publikens uppmärksamhet – allt är perfekt orkestrerat. Snart visar sig pianospelandet ha en viktig roll i berättelsen: Keita tar pianolektioner men lever inte upp till sin pappas krav på prestation. Inomhus är kameran ofta relativt närgången, och placerad i utrymmen som ger en lätt klaustrofobisk känsla.
Detta varvas med utsökt fotograferade utomhussekvenser där kameran håller sig mer distanserad. Det finns få regissörer med Kore-edas förmåga att förmedla stämning genom platser, landskap och miljöer.
I denna berättelse om fäder och söner har mödrarna inte mycket att säga till om. Från ett svenskt perspektiv framstår filmens pappamodeller som traditionella i sin manlighet, även om Keitas biologiske far, en jordnära man som busar och skojar med barnen och lagar deras trasiga leksaker, har en närmare relation till sina barn än Ryota, som hela tiden prioriterar jobb före familj. Efter hand blir det dock tydligt att Ryotas beteende hänger ihop med hans såriga relation till sin egen far.
”Sådan far, sådan son” är inte riktigt på samma nivå som ”Still Walking”, den senaste av Kore-edas filmer som distribuerades i Sverige. Kontrasten mellan de familjerna i den fabelartade berättelsen blir bitvis övertydlig. Men i filmens bästa stunder blir jag påmind om några av filmhistoriens absoluta klassiker. I början av filmen fångas barnens lek med ballonger i slow motion; en mildare variant av kuddkriget i Jean Vigos ”C i uppförande” (1933). Och en lång scen där Ryota går bakom en upprörd Keita och avståndet mellan far och son gradvis minskar är lika hjärtknipande som när Bruno tog sin pappas hand i Vittorio De Sicas ”Cykeltjuven” (1948).
Gå till toppen