Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Resor

De ä bar å åk

I det oexploaterade Fjätervålen i Dalarna går det att finna både utrymme och tid för socialt umgänge över generationsgränserna. Helt utan mobiler och datorer som stör.

Dunkar igen bagageluckan med skräckblandad förtjusning. Framför oss ligger 493 kilometer i tre olika bilar. För oss fem vuxna är det en konkret och tidsmässigt utdragen utmaning, för de sammanlagt sju barnen (som är mellan fyra och elva år) är det en ytterst svårgripbar och diffus måttenhet.
De har dock, efter vissa påpekanden, förstått värdet av att se till att ladda telefoner, surfplattor och dvd-spelare – det enda ansvarsområde när det gäller packningen som vi vuxna vågat lämna över till dem.
Men det är ändå med en dunkel känsla av att just jag glömt något viktigt som jag hör bagageluckan slå igen. Det ska snart visa sig att ett par skidglasögon, en dunjacka och högen med liftkort som vi hade kunnat ladda med åkning blivit kvar hemma. Bara att köpa nytt och se glad ut, tänker mamma och tar på sig de fadäserna.
Den klassiska frågan ”Är vi framme snart?” kommer 48 kilometer efter avfärd. Mitt distinkta och pedagogiska svar får nioåringen att somna och elvaåringen att sätta på en film.
Därmed är utgångsläget perfekt – vi är på rull, i karavan på väg till fjälls. Till en stuga med en bastu och en braskamin. En stuga som ska rymma tre olika familjer vars medlemmar bör utfodras minst tre gånger per dag.
De flesta förstår att det kan innebära allt mellan himmel och helvete.
När vi efter 48 mil lämnar riksväg 70 och svänger höger in på väg 311 – med 18 kilometer kvar till vårt mål – Fjätervålen – inser jag att jag förträngt en detalj som jag möjligen borde ha hållit i minnet eftersom jag varit här tidigare.
Täckningen på mobilerna börjar svaja – ett faktum som 11-åringen i min bil snabbt snappar upp:
– Vänta nu mamma, finns det inget trådlöst nätverk här?
Ett ögonkast senare tvingas jag erkänna för den omtumlade barnaskaran att nej, det finns inget trådlöst nätverk. Och inget 3G. Faktum är att med de operatörer vi har finns det ingen täckning på mobilerna över huvud taget. Uppe i det vänstra hörnet på min telefon står det, svart på vitt: ”No service”.
Vi har nämligen landat i stugområdet nedanför skidanläggningen i Fjätervålen, norra Dalarna. Det känns som om vi kört så där en femton tjugo år tillbaka i tiden, och vi ska komma att älska det – även om det tar några dygn innan chocken över det täckningslösa tillståndet lagt sig.
Fjätervålen – eller ”toppen i Idrefjällen” som anläggningens slogan lyder – är nämligen motsatsen till allt som den svenska, numera ofta extremt barnfamiljsvänliga, fjällvärlden är:
Endast några få av de 250 privatägda stugorna i skogen nedanför skidsystemet ligger på ”ski-in/ski-out”-avstånd. Vår stuga är utrustad med tjock-tv och inredd i furuerans glansdagar.
I anläggningen finns det ingen barnpassning, inga lekrum, inget äventyrsbad, ingen spelhall, inget McDonald’s.
För 40 kronor kan du visserligen koppla upp dig på nätverket i värdshuset en halvtimme, men det är en möjlighet vi inte informerar barnen om.
Liftsystemet består av två evighetslånga släpliftar och en långsam knapplift i barnskidområdet Pingvinen.
Låter det som en mardröm?
Det är det inte. Väldigt snart reviderar vi vår uppfattning om att vi gjort en resa tillbaka i tiden. Vi kanske i själva verket har gjort tvärtom: rest till det som komma ska, tillbaka till en ickedigital samvaro.
Att behöva sätta sig i bilen för att ta sig den dryga kilometern upp till anläggningen är visserligen inget vi applåderar – men resten av det som först kan uppfattas som nackdelar visar sig innebära idel fördelar.
Den viktigaste stavas inget tjat. Inget tjat om vattenrutschbanor, inget tjat om Minecraft eller om pommes frites.
Den totala avsaknaden av reklamskyltar i liftsystemet gör också att varken kexchoklad eller kokta korvar kommer på tal. Den medhavda matsäcken duger fint, varje dag.
Avsaknaden av ”soffalift” är förstås ett aber för trötta barnsben, men även det ska visa sig ha sina uppsidor.
För vi är ute hela dagarna. Vi åker skidor och bräda i de arton breda och nästan folktomma pisterna samt i såväl gles som tät skog. Vi är långt ifrån ensamma här, men den vidsträckta fjällsidan skulle kunna svälja det tredubbla antalet åkare utan att det skulle kännas trångt.
Barnen hittar snabbt sina favoriter bland vindlande stigar och lagom stora hopp och lär sig att om släpliften suger musten ur dem – ja, då är det bara att glida av var som helst på vägen upp. Accessen till skidåkningen är direkt, både till pist och opistad terräng.
Fjället är perfekt, backarna uppfyller internationella FIS-normen för slalom, storslalom och super-G för damer och är rena paradiset för den som gillar stora, vida carvingsvängar.
Utanför pisterna är möjligheten till offpiståkning oändlig för både små och stora, nybörjare och mer vana åkare. Dessutom är snötillgången ofta stor, på grund av det geografiska läget, precis nordnordväst om mäktiga Städjan.
Bara ett lappkast bort (nåja, drygt två mil) ligger Idre och vi väljer att köpa det liftkort som gäller både här och där och får därmed teoretiskt tillgång till totalt 58 pister.
För vår del ska det dock visa sig vara ett misstag. Efter fyra dagars skidåkning på vackra, reklamtysta Fjätervålen där alla nedfarter slutar på samma ställe, blir mötet med Idre en skrikig, trång och stressig upplevelse.
I Idre har man visserligen insett att det inte går att ha för många krokar och hyllor i de (mycket begränsade) utrymmen som avsatts för dem som vill käka medhavd lunch (det vill säga vi), men det ska visa sig att det är i princip det enda som vi vuxna uppfattar som positivt i jämförelse med Fjätervålen.
De lite större barnen gillar förstås den tillgängliga och inte alltför avancerade parken i Idre, som inkluderar flera olika räcken, boxar och hopp, men de är ändå glada över att vara tillbaka i Fjätervålen dagen efter:
– Man känner sig mer fri här, konstaterar Axel, nio år, och får medhåll av de andra barnen.
Vi vuxna tror vi förstår varför.
I Fjätervålen kan man låta barnen sköta sig själva. För ner kommer de alltid – och dessutom till samma ställe.
Ta sig dit
Bil: 84 mil från Malmö. Google maps föreslår rutten Göteborg-Karlstad–Malung–Särna och därefter väg 311.
Buss: Fjällexpressens bussar till Funäsdalen/Lofsdalen har hållplats i Fjätervålen. Fjällexpressen går också till Idre fjäll 20 kilometer från Fjätervålen.
Bo
Samtliga stugor i själva området är privatägda. Det finns hus som rymmer allt mellan 4 och 20 personer. Alla uppgifter finns på fjatervalen.se.
Fler boenden
Knappgården. Pensionat i Särnaheden 28 kilometer från Fjätervålen.
www.knappgarden.se
Vandrarhem Turistgården. Ligger i Särna, 35 kilometer från Fjätervålen.
www.turistgardensarna.com
Strömmens Fjällgård. Ligger i Lillfjäten ca 7 kilometer från Fjätervålen. Här gäller självhushållning.
www.garden.nu
Vandrarhem Länsmansgården. Ligger i Särna, 35 kilometer från Fjätervålen.
www.sarnavandrarhem.com
Liftkort
Några prisexempel (Fjätervålen/Idrepasset):
Barn under sju år med hjälm åker gratis.
1 dag: 340/390 kronor vuxna, 280/315 kronor 8–15 år och pensionärer
3 dagar: 985/1 105 kronor vuxna, 895/795 kronor 8–15 år och pensionärer
5 dagar: 1 340/1 490 kronor vuxna, 1 070/1 195 kronor 8–15 år och pensionärer
6-7 dagar: 1 475/1 615 kronor vuxna, 1 180/1 325 kronor 8–15 år och pensionärer.
Kvällsskidåkning på onsdagar ingår, liksom spåravgift för den som vill åka längdskidor. 10-, 7-, 6- och 5-kilometers längdspår finns.
Föräldrar kan köpa ett liftkort att dela på. Skidskola, skidshop och skiduthyrning finns.
Gå till toppen