Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

”Nya OBS blev ju riktigt bra”

När jag jobbade som radiorecensent och lyssnade mycket på radio drabbades jag periodvis av akut P1-allergi. Inte mot innehållet, som nästan alltid var intressant, utan mot hur kanalen lät. P1-tonen. Trogna radiolyssnare vet vad jag menar. P1-tonen är sövande och trygg som ljudet av en snarkande sankt bernhardshund. Och eftersom nästan alla röster hörts i samma program i decennier, och de flesta har samma lite släpande, nasala Stockholmsdialekt, behöver man inte vara rädd för överraskningar, jycken sover som en sten.
Oline StigBild: Håkan Röjder
Men känslan är dubbel eftersom innehållet oftast är fantastiskt bra. Ingen annanstans ges nyheter samma utrymme och fördjupning, inget annat medium har samma breda och initierade kulturbevakning. Därför är det svårt att veta om proteststormarna som kommer som ett brev på posten så fort P1 står inför en omdaning, har att göra med att lyssnarna är trygghetsnarkomaner eller medvetna mediekonsumenter. Är det formen eller innehållet man vill värna?
När ryktet gick att OBS skulle göras om blev det liv i luckan. Jag tillhörde dem som instämde i protesterna. Varför förnya ett vinnande koncept? Att göra om de klassiska radioessäerna till ett debattprogram lät illavarslande.
Efter en veckas lyssnande på det nya OBS har mina farhågor kommit på skam. Varje avsnitt har ett ämne som, precis som förut, behandlas av en eller flera gäster. Formen pendlar mellan att vara journalistiskt nyhetsbaserad och mer klassiskt essäistisk. Gemensamt för både radioessäerna och de mer personliga berättelserna är att de utgår från en levd erfarenhet snarare än ett fack- eller skönlitterärt verk.
Och visst kan jag sakna något av tuggmotståndet i det akademiska tilltalet. Men exempelvis regissören Astrid Menasanch Tobiesons berättelse om sin spanska familj i programmet om social oro i Europa, får mig att sitta på helspänn. Herregud, vad är det hon säger? Det är en ny röst med en ny nerv. Jag hade kunnat lyssna på henne i en timme till. Det förlängda magasinet med 45 minuters sändningstid på onsdagen ger också mersmak. Och på torsdagen en klassisk radioessä signerad Mustafa Can. Ja, sammantaget är det nya OBS än så länge en glad överraskning: eftertanke och fördjupning i förnyad form: lite aktuellare, lite piggare, lite mer oförutsägbart.
Ett annat program som haft premiär i dagarna är kulturprogrammet ”Kritiken” som ersatt ”Nya vågen”. Här är det inga stora förändringar, omgörningen handlar mer om att återgå till ursprungsidén om ett renodlat kritikprogram. Bra tänkt!
Allt låter ungefär som vanligt ända till programpunkten där lyssnarna själva får berätta om en stor konstupplevelse de haft och en äldre dam ger en helt förtrollande beskrivning av filmen ”The red shoes” som hon såg i tonåren. Hur hon bölade av rörelse när hon gick ut från biografen.
Det låter inte som P1 brukar. Den snarkande jycken vid mina fötter vaknar med ett ryck.
Gå till toppen