Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett korthus om makt, inte om USA

Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Politik? Nej, House of Cards är underhållning. Om makt. Som varit ett tema för underhållning i århundraden.
Netflixserien på allas skärmar just nu – okej, många har redan hunnit se hela och ropar efter säsong tre – kritiseras för att vara för svart eller för att inte ge en sann bild av amerikansk politik.
Men kom igen, nu. Ingen sann bild?
När brukar spelfilm och TV-serier bedömas utifrån just autencitet?
Långköraren Vita huset var underhållande och fin och president Bartlet ett hygglo. Men äkta? Sann? Inte ens svenska deckare som ju påstås ha ett socialt patos och handla om samhället förväntas beskriva allt just som det är.
Det finns dokumentärer. Och så finns det fiktion som beskriver verkligheten ännu bättre, fast inte sanningsenligt utan med tendenser, symboler, överdrifter, underdrifter, vinklingar …
Dramatik, helt enkelt.
Konsten visar upp verkligheten så som i en spegel, eller förflyttar tid och plats för att ännu tydligare beskriva det där andra.
Scenen för House of cards är det vi uppfattar som  den amerikanska makttoppen. Redan panoreringen över staden vid förtexterna försöker övertyga oss om att det är där vi är, med Georgetown, obelisken, Vita huset, Capitolium. Och så motsvarar ju rollerna de som finns där i makten. Och logiken är lånad därifrån.
Men varför i all världen skulle det betyda att själva storyn måste vara autentisk eller att den makthungrige Frank Underwood och hans isdrottning behöver vara äkta människor?
Det kunde vara antiken, det kunde vara ett medeltida tyskt kungadöme eller en bostadsrättsförening. Här är politiken pynt.
Makten är kärnan, resten scenografi.
Gå till toppen