Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Behöver vi sortera författare i fack?

Yahya Hassan har mer gemensamt med Zlatan Ibrahimovic än man kan tro. Men behöver vi egentligen sortera in författare i fack, undrar Cristine Sarrimo.

PublishYear: 2014.
Petter Bjerregaard
Yahya Hassans debutdiktsamling som bär hans namn har väckt debatt både i Sverige och Danmark på grund av att den skildrar våld, kriminalitet, kvinnoförtryck, barnmisshandel och religiöst hyckleri bland muslimer. Det förvånar inte men visar också hur svensk offentlighet fungerar.
”Jag skriver litteratur”, säger Yahya Hassan i en intervju (Politiken 8/1 2014). ”Om det jag skriver är sant eller falskt, är inte mitt kriterium. […] Men jag skriver det från min sida, och jag uttalar mig först och främst om mig själv.”
Att få tas emot som en individ som författare är inte alla förunnat. Av tradition uppfattas gärna både kvinnor som skriver och personer med annan bakgrund än västerländsk eller helsvensk som representanter för redan färdiga kategoriseringar. Inte märkligt då att Hassan tas emot som ett språkrör för marginaliserade muslimer som bor i förorten. Om du inte är svenne är du representant för din bakgrund och för din förgivettagna religiösa tillhörighet. Du kan alltså inte som författare utgå ifrån att du skriver främst om dig själv eller utifrån din egen horisont.
Det familjevåld Hassan beskriver skuldbelägger alla muslimer och uppmanar även till rasism enligt kritiker, vilket visar vilken politisk sprängkraft det fortfarande finns i vår litteratur. På så vis är Hassan en sann avantgardist. Han visar var gränserna för vår tolerans går och petar därmed i ett öppet sår: Får du skriva om våld, drogmissbruk och kriminalitet bland ickevita? Svaret tenderar att bli nej, eller läs med försiktighet, i Sverige och hurra! i Danmark, men i båda länder kollektiviseras Hassans position som om det tas för givet att han talar för alla muslimer i våra förorter. Dagens dadaist har alltså blivit överfallen, fått livvakter och utkrävs ansvar för att rasister redan missbrukat hans poesi. Snacka om politisk litteratur!
Med tanke på den förutsägbara debatten om Hassan gav det ett annat perspektiv att läsa Louise Østergaards ”roman” ”Ord” (People’s Press) om den relation hon hade med Hassan när hon var hans kontaktperson. Hon lärde först känna honom som elev när hon arbetade som lärare på en specialskola för elever som hoppat av skolan.
Det hon skildrar är den omöjliga kärleksrelationen som inleddes när den unge mannen, misstänkt lik Hassan, var sexton år och hon 38. Åldersskillnaden parat med det oetiska i att inleda en sexuell relation med en tonåring i beroendeställning turneras, likaså denne persons drogberoende, kriminalitet och manipulativa beteende. Gettot, eller förorten som vi säger i Sverige, är en plats eller kuliss på avstånd som den unge mannen reser till eller ifrån. De lever kort sagt i skilda världar och hennes mission är att integrera honom i sin.
Drag av självbedrägeri, oförmåga att se sin egen maktposition och ursäkter framskymtar i berättelsen, likaså en idealisering av relationen som sägs hitta sin näring i parets gemensamma passion för ord. Østergaard menar att det var den äldre kvinnan som förlöste den unge mannens författarskap. Hon framställs som en musa, beskyddare och inspiratör som dessutom aktivt bidrog till att diktsamlingens skrevs och att den missanpassade ynglingen sökte till författarskolan i Köpenhamn. Kort sagt, kvinnan räddade poeten från misär och utanförskap. En inte helt oproblematisk hållning som vi känner igen från andra konstnärsrelationer.
I Danmark har Østergaard kritiserats för att vilja slå mynt av Hassans framgång. Istället ser jag det som ännu ett utslag av dagens medialiseringslogik. Hassan sprids och marknadsförs viralt precis som Zlatan Ibrahimovic. En bidragande orsak är den medialt så effektiva myten om den manlige unge arge outsidern som slår sig fram mot alla odds tack vare sin genialitet. Lockelsen är förstås stor att haka på uppmärksamheten och visa allmänheten vilket inflytande man själv haft för att skapa denna myt.
Lika mycket som vi i Sverige älskar Zlatan Made by Sweden har vi i medier svårt att hantera Hassan. Beror det på att vi inte kan foga in honom i vår dröm om folkhemsk assimilering och integration? Var hör han egentligen ”hemma”?
Ändå berättar de två egentligen samma historia om social misär och om att som barn leva i en helt annan värld än majoritetssamhällets. Ibrahimovic självbiografi har redan klassificerats som arbetarlitteratur i Sverige, internationellt som en viktig berättelse om europeisk gettoerfarenhet och migration i klass med Philip Roths självbiografi och Zadie Smiths roman ”Vita tänder”. Skillnaden vad gäller mottagandet beror förstås på att den ene är poet som slår från socialt underläge, medan den andre är oberörbar eftersom han tillhör världseliten i ett annat område än det litterära.
Men även Hassans diktsamling kan läsas som litteratur som tillhör en liknande tradition som Ibrahimovic självbiografi. Vilket vi också kommer att göra så snart krutröken lagt sig och vi accepterar att även ickevita har rätt att träda fram som individer och berätta om sina erfarenheter utan hot om våld, utan livvaktsskydd och utan kollektivanslutning.
Gå till toppen