Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Martin Berg: Jimmie Åkesson minns ett annat Sölvesborg

Vad var det som hände i Sölvesborg i mitten av 1990-talet? Martin Bergs minnesbilder skiljer sig väsentligt från Jimmie Åkessons.

Under en promenad tidigare idag gick jag förbi institutionen för innovativ rätt vid Royal Melbourne Institute of Technology, där jag för närvarande befinner mig i forskningsärenden. För de flesta är lag och rätt något som står fast och som antas vara hårt som granit. Men här var det alltså fråga om innovativ rätt och mina tankar började spinna kring lag och rätt, sanning och konsekvens, vittnesmål och utsagor. Skulle det kunna finnas ett vetenskapligt studium av hur det som är ”rätt” kan innoveras? Nästan som en juridikens kreativa bokföring? Kanske vore det inte så konstigt, tänkte jag, med tanke på vad – eller kanske vem – de senaste dagarnas medierapportering har kretsat kring: Jimmie Åkesson och hans hävdat innovativa och kanske selektiva sätt att gräva i sitt eget minne. Vi lever ju trots allt i en tid präglad av en utbredd allmän misstro, en förlust av starka institutioner och gemensamma referenspunkter.
För Åkesson förefaller lösningen på denna situation vara en önskan att ta sin tillflykt till en symbolisk ordning som aldrig riktigt har funnits. För ett universitet på andra sidan jordklotet upprättas istället en institution där det som tidigare var hugget i sten blev föremål för innovation.
Jag promenerade vidare för att möta eftermiddagssolen. Stegandes över Russell Streets backar tänkte jag på söndagens SVT-program ”Nyfiken på partiledaren” där Åkesson fick berätta om hur det i hans barndoms Sölvesborg fanns ”kommunister” som gick klädda i batikkläder och något slags dress i signalorange från Televerket. Det var länge sedan. Men jag var där, bodde ett kvarter från Jimmie Åkesson och brukade bära just de kläder som Åkesson så tydligt protesterade emot (även om jag måste tillstå en viss besvikelse över att mina tjusiga guldfärgade trätofflor tycks vara bortglömda).
Åren har gått sedan dess, Jimmie har blivit en stor pojke och jag likaså, och livet i Sölvesborg har kommit att framstå som allt mer avlägset för varje år som gått. Med ett visst undantag, bör sägas, eftersom jag med jämna mellanrum har funderat på vilka konsekvenser ungdomstidens gräl egentligen har fått för den nationella politiska scenen. Tanken är egentligen absurd att händelser som ägde rum i 1990-talets Sölvesborg skulle bli av riksintresse tjugo år senare, att de strider som då utkämpades skulle få efterdyningar i en tid vi då knappast kunde föreställa oss.
Under detta ”supervalår” tycks det personliga vara politiskt på ett sätt som aldrig förr och minnet, den personliga upplevelsen och individuellt upplevda samhälleliga rytmen har fått en framträdande roll.
Jimmie Åkesson har fått beskriva hur han upplevt vägen fram till den position han i dag innehar och har med den berättelsen blivit anklagad för att fara med osanning, bokföra historien kreativt och innovera vad som egentligen är att betrakta som ”rätt”. Till exempel har ett antal tidningsartiklar visat att nettoinvandringen i Sölvesborg under denna tid i allra högsta grad var marginell. Detta till trots säger Åkessons minne att det växte fram grupperingar med ”barn från andra länder som inte sällan höll ihop mot oss” så till den milda grad att ”det blev ibland rent fysiska konflikter”. Det låter dramatiskt, intensivt och hotfullt i all sin litenhet. Och upplevelsen därav har med skrämmande kraft kommit att riva upp öppna sår i vårt lands politiska landskap.
Den tid som omtalas är svunnen och det enda vi har kvar av den är minnen. Men dessa minnen, hur selektiva, kreativa och innovativa de än må vara, pekar på en skörhet i såväl Åkesson som vårt politiska system och samhälle. En skörhet som får en bristning att bli till en klyfta och en politisk ideologi att framstå som en personlig angelägenhet. En skörhet som får oss att glömma bort det kollektiva och de gemensamma referenser som en gång fanns, för att istället hävda vår egen unika känslomässiga rätt att tycka till – förklara den andre som fiende och på den vägen försöka återställa en ordning vars existens främst möter oss i ett grumligt och illa hopsnickrat minne.
Det är egentligen inte särskilt intressant huruvida Åkesson ljuger om sin ungdom och även om det uppenbart är så att han slarvar lite med sitt minnes bokföring kan ingen förneka honom rätten till sitt eget känsloliv.
Det vi däremot måste diskutera är vad det betyder att just dessa upplevelser inte bara har vuxit fram i Åkesson utan också fått tillfälle att spira och nå erkännande. Det är uppenbart att människan behöver sammanhang och ordning, men en sådan gemensam referenspunkt kan aldrig hämtas i eller bygga på ett grumligt minne av hot och förskräckelse. Det måste byggas på en gemensam framtidstro som inte låter sig bli kantstött av personliga trauman.
Gå till toppen