Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Stamstället Bullen – hemma fast borta

Varför har ni hängt här sedan 1970-talet?

– Det är där de brukar sitta, säger Vicky Friberg bortifrån baren.
Hon pekar på bord fyra närmast baren, det enda som inte går att boka, det allra längsta i lokalen som är tapetserad med gyllene tapeter från en nedbrun- nen fabrik i Frankrike. Klockan är några minuter i tre på eftermiddagen och snart börjar happy hour. Då kommer stammisbordet att fyllas snabbt och Vicky Friberg och hennes kollega Petra Jansson, som båda arbetat på Bullen sedan 1990-talet, kommer att få fullt upp.
En man lämnar sitt bord, där han just avslutat en måltid bestående av raggmunkar och två ”lagom stora” starköl, och kommer fram och frågar Vicky Friberg och Petra Jansson om de vill ringa efter en taxi till honom. Sedan ber han dem att gissa vem han delar säng med nu för tiden.
– Det är en mogen kvinna. Hon är 35 år. Hon tycker om mig och jag tycker om henne, säger mannen som presenterar sig som Ragnar Olsson.
Kvinnan han pratar om är minisköldpaddan Pyret. Frun ligger på vårdhem. När Ragnar Olsson är i stan passar han alltid på att besöka Bullen.
– Nu åker jag hem och tar en god whiskey och går och lägger mig i loppesängen. Jag är en tokig rackare men jag trivs bra här. Här finns trevliga människor, säger han och kramar om Petra Jansson innan han går ut till den väntande taxin.
– Jag kommer tillbaka, ropar han innan dörren stängs.
– Du är välkommen, Ragnar, ropar personalen tillbaka.
En minut senare kommer två män in genom dörren.
– Här kommer Rolf. Han har nummer 171. Johan i baren har 119, säger Petra Jansson och förklarar att alla stammisar har ett eget så kallat ”patientnummer”, som ett privat bordsnummer.
– Och här kommer nummer 73, Bengtsson, säger hon.
Bengtsson, som heter Anders i förnamn, sätter sig vid stammisbordet.
– Att komma till Bullen är som att komma hem, säger han.
Här har han hängt sedan 1970. Då var ju alla på Bullen, åtminstone alla musiker och skådisar och alla som stod till vänster, förklarar Anders Bengtsson som då var sjutton år och nervös för att bli nekad mellanöl. Nu kan han komma hit nästan när som helst och vara säker på att det sitter åtminstone någon han känner här. Ibland tar han med sig sonen. Numera är Bullen även hans vardagsrum.
– Han inbillar sig att han ska jobba här så småningom. Vi får väl se, säger Anders Bengtsson.
Petra Jansson har gått av sitt pass. Nu har hon läppstift och scarf och sätter sig bland stammisarna med ett glas vitt vin.
– Nu blev jag nummer 255 i stället, säger hon.
Hon sitter gärna kvar en stund efter att arbetsdagen tagit slut. Ibland kommer även hennes man förbi.
– Han var Bullens revisor tidigare. Vi träffades på en personalresa till Prag. Vi satt bredvid varandra nästan hela resan och en kväll rymde vi. Vi var trötta på att bo kollektivt med de andra och tog in på ett annat hotell. Sedan gifte vi oss, säger hon.
Många av stammisarna, uppemot fyrtio stycken, kom till vigseln i Johanneskyrkan. Och bröllopsmiddagen hölls självklart på Bullen – det var räkcocktail, cœur de filet provencale och fikon i cognac med glass.
Klockan har blivit lite över fyra och stambordet är snart fullt. Någon plockar upp en påse och visar upp ett par nya skor hon just köpt. En dam, några bord bort, ropar och berömmer.
– De var häftiga! Var köper man sådana, frågar damen som inte vill säga sitt namn.
I 25 år har hon gått hit. Hon bor i närheten på ett boende för folk över 55.
– Om äldre människor går på puben blir de kallade suputer. Men jag tycker att äldre borde kosta på sig lite mer än att bara sitta såhär, säger hon och knäpper händerna i knäet.
Hon kommer oftast vid halv fyra, fyra och sitter helst själv. Att samtala med andra får hon nog av på lunchen på boendet där alla vill prata om sina sjukdomar. Två glas vin brukar hon hinna med, först ett glas vitt och sedan ett glas rött, och ibland även en toast eller en räkbakelse, innan hon går hem lagom till Aktuellt.
– Men inte varje dag så klart, påpekar hon noga.
För tretton år sedan blev hon änka. Sedan dess har hon sett servitrisen Ami Nilsson Semerda som sin ”extramamma” även om hon är noga med att inte favorisera någon ur personalen.
– Hon säger alltid att det ordnar sig och har alltid ett vänligt ord eller en klapp. Det är det man behöver när man är ensam, säger damen samtidigt som Ami Nilsson Semerda går förbi med några tallrikar.
– Jag älskar alla mina barn, säger Ami Nilsson Semerda och skickar pussar genom luften.
Damen pussar tillbaka.
Det blinkar till i lokalen. Det innebär att det står mat i luckan och väntar igen.
”Nu kommer akvariet. Nr 106 och 109. Godis och Flygare”, ropar någon från baren.
Akvariet är ett par runda barbord vid det stora fönstret mot Storgatan. De stammisar som inte sitter runt bord fyra, hänger oftast här. ”Godis” kommer fram och tar i hand. Smeknamnet har han fått för att han en gång i tiden hade kiosk där han sålde smågodis. Vad han heter egentligen verkar ingen veta, förutom möjligtvis han själv.
– Min dotter kallas Candy Junior, säger han och skrattar.
Nu har även Petra Janssons man, revisorn Rune Jansson, dykt upp. Han pekar på ”Godis” och berättar att han en gång blev riktigt sjuk och hittades av vännerna från Bullen som reagerade på att de inte sett honom på länge.
– Här tar man hand om varandra. Det tycker jag är schyst, säger han.

Från Bierhalle till Bullen

1897 öppnade Thuréns Bierhalle i det då nybyggda huset på Storgatan.
1906 tog Oscar Wernersson över och drev öl- och biljardsalong fram till 1958.
1969 öppnade The Bull’s Eye efter några år med ägarbyten och en större renovering.
I folkmun har restaurangen kallats ”Bullen” sedan dess även om den under lång tid formellt hette ”Två Krögare”. 2006 tog de nuvarande sex delägarna över, efter att de alla jobbat där i många år.
Gå till toppen