Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Långt från Lessebo

Uppväxten i Småland präglades av utanförskap. Lindy Larsson var kort och spinkig. Nu är han 210 centimeter i klackar och gör sin drömroll som konferenciern i ”Cabaret”.

Folke, Folkeee, ropar Lindy Larsson uppe från den lägenhet som han just nu lånar av Malmö stadsteater.
Folke tar sig uppför trapporna och springer in i den bästa ”teaterlägenhet” Lindy Larsson någonsin bott i.
– Den är vacker. Men jag har inte så mycket personligt här. Det är några böcker. Ja, och hunden då, säger han och tittar på Folke som lagt sig tillrätta i en svart skinnsoffa.
Runt dörrposten in till sovrummet sitter mängder av rosa post-it-lappar. På varje lapp står ett ord eller en mening som beskriver den karaktär som Lindy Larsson just nu spelar på Hipp. ”Bisarr.” ”Gränslös.” ”Okränkbar.” ”Moralisternas värsta mardröm.” Rollen som konferenciern i ”Cabaret” har varit hans drömroll så länge han kan minnas.
– Jag är ingen musikalfreak men jag har alltid älskat ”Cabaret”. Den innehåller allt i mitt liv – sökandet efter sin sexualitet, utanförskap, förtryck … bra musik. Jag har sett den i så många olika versioner och bestämde mig tidigt för att jag måste göra den på mitt eget sätt, säger han och sätter igång en luftfuktare.
Han har misstänkt lunginflammation och har inte kunnat vara med i de senaste tre föreställningarna. Han har fått tips från kollegan Marianne Mörck om att prata genom näsan och att andas ytligt. De tipsen i kombination med luftfuktaren, kortisontabletter och den oumbärliga nässköljaren som han bär med sig överallt hoppas han ska räcka för att vara tillbaka på teatern till kvällen.
– Det är uppåttjack i kortisonet. Det är kanske därför jag är så speedad, säger han och visar ett bildcollage som han gjorde när han förberedde sig för rollen och letade sig fram till hur han ville att hans konferencier skulle vara.
Där finns en bild av en babian med en stor röd och glänsande rumpa, en bild på en ”skrämmande, lockande och helt förvriden” Grace Jones och en bild av Klaus Nomi. De har alla inspirerat honom – på olika sätt. Lindy Larsson plockar fram sin mobiltelefon och letar fram ett videoklipp med Klaus Nomi, en tysk kontratenor som blev känd för sin udda sångröst och sina bisarra scenframträdanden och som dog i aids 1983.
– Han var så cool. Han var ett mellanting mellan människa och alien. Och hans röst var ett mellanting mellan en mans och en flickas. Jag skulle gärna göra en föreställning om honom framöver. I höst ska jag göra en vaudeville om kvantfysik, ”Black Holes” är arbetsnamnet. Kanske kan jag få in någonting om honom där, säger han.
Lindy Larsson är uppvuxen i Småland. I Skruv, Lessebo, Emmaboda. Mellan ettan och nian flyttade han fjorton gånger. Han beskriver sina föräldrar som rastlösa själar och sig själv som en kort, smal kille som dansade electric boogie på kammaren och vann alla danstävlingar när det var disko men som hade det tufft i skolan. Riktigt tufft. Varje gång familjen flyttade hoppades han att han skulle få det bättre. Men det slutade alltid med att han blev mobbad.
– Mina äldre bröder Sonny och Benny, vi är y-barn, var mycket tuffare än jag. De var värstingarna. Jag var religiös och snäll. Jag borde ha gjort motstånd. Jag gillar inte våld men man kan slå tillbaka på andra sätt. Om man inte gör det så sviker man sig själv, säger han.
Han minns tydligt luncherna i skolan, när han alltid satt ensam.
– Men det allra värsta var när någon kom fram och sa: ”Kom och sätt dig med oss!” Och när man väl gjorde det så sa de alltid: ”Vadå, trodde du det eller?” Man blir så jävla skadad av sådant, säger han.
Intill skolan i Lessebo låg en begravningsplats dit han ofta flydde. Där satt han vid den äldre systern Tereses grav. Hon dog av hjärtfel redan som bebis. Det var innan Lindy var född men hans band till henne blev starkt under de där åren.
– Jag satt ofta vid hennes grav och fixade med den. Det var så konstigt, jag tänkte mig att hon såg ut som den elaka i ”Lilla huset på prärien”, hon med blå ögon och korkskruvar. Ingen i min familj har blå ögon eller ljust hår men jag tyckte att hon var så fin och i min fantasi såg Terese ut precis så. Och hon hade likadana kläder, säger han.
Det visade sig att Lindy hade samma hjärtfel och han fick tillbringa mycket tid på sjukhuset i Lund. Han fick inte längre vara med på gymnastiken. Han kände sig annorlunda och ville ingenting hellre än att ha ett vanligt namn. Han ville heta Per i stället för Lindy som lät som ett tjejnamn och som var ett släktnamn på hans mammas sida.
– Min mamma är resanderom. Vi var ”tattarna i Småland”, ökända, säger han och fortsätter.
– På 80-talet kom dessutom en film med Meryl Streep där hon spelade en barnamördare som hette Lindy. Alla pratade om den. Hon slängde sitt barn till en dingo. Ja, men du förstår ju själv, säger han.
Kanske var det just längtan efter att vara någon annan än Lindy Larsson som lockade honom till skådespelaryrket. Det och drömmen om att bli en sådan som vågade stå upp och göra sin röst hörd. Och ta plats. Det hade han redan provat på litegrann, och fått smak för, som solist i kyrkokören.
– ”Änglarna sjunger i himlen, halleluuuuja”. Jag hade Jesuskomplex. Jag trodde jag var Jesus, minns han.
En dag i åttan, när han kom hem från skolan, sa hans mamma och pappa: Nu flyttar vi! Och så körde de upp till Bräcke, sju mil utanför Östersund, där de hade köpt ett litet hus i skogen högst uppe på ett berg.
– Det var katter, hundar, undulater och en massa barn i en bil. Det var nog den längsta resa jag gjort, säger Lindy Larsson.
Medan huset renoverades bodde de allihop i ett rum och kök, utan toalett och rinnande vatten. Byn var så liten att familjen Larsson fördubblade invånarantalet. Det blev tidningsrubriker när de flyttade in.
Norrland var snällare än Småland. Lindy Larsson fick vänner. Han hängde fortfarande gärna i kyrkan och sommarjobbade med att hålla i lunchmässorna i Gamla kyrkan i Östersund.
”Kära församling, idag ska vi sjunga psalm 32 och be för barnen i nöd”, säger han på bred småländska och fortsätter.
– Men när sexualiteten vaknade till liv så ville jag inte längre sjunga psalmer, om man säger så.
Femton år gammal flyttade han hemifrån till Örebro för att gå en gymnasielinje med teaterinriktning. Han hade jobbat extra på biblioteket i Bräcke för att ha råd till tre hotellnätter i samband med intagningsprovet.
– Jag kommer ihåg när pappa och Benny lämnade av mig i Örebro. Pappa hade köpt en begagnad tv till mig och jag skulle börja det nya livet. Ändå var det otroligt smärtsamt. När de åkte så sa jag adjö till min barndom, säger han.
Under intagningen hade han träffat Petra Eleonora Näslund. Han tyckte att hon var übercool. Hon var punkare, hade tuperat hår och jättemörk röst och han bestämde sig för att han ville bli precis som hon. De kom båda in och sedan dess har de varit bästa vänner. De levde för teatern, satte upp ”I väntan på Godot” och lekte ”Änglagård”.
– Hon var Fanny, jag var Zac. Jag målade kajal runt ögonen, knäppte upp skjortan, målade ögonen och sedan gick vi ut och visade upp oss, säger han och fortsätter.
– Hon frågade mig när jag skulle komma ut. Nä, men jag är inte … Jo, det är du, sa hon. Men jag är kanske kär i dig, sa jag. Nej, det är du inte, svarade hon.
Många år senare ringde Colin Nutley en dag och erbjöd Lindy Larsson rollen som den bisexuelle pastorsadjunkten Kristoffer i ”Änglagård – tredje gången gillt”. Han blev överlycklig och livrädd.
– Jag tog en bild av mig dagen innan vi skulle börja filma. Jag såg ut som att jag skulle dö. Jag var så rädd.
Som en förberedelse inför rollen började han gå i kyrkan igen.
– Jag gick varje helg. Det var så skönt. Vi satt där några stycken och prästen sa: ”Någon älskar dig.” Jaha, vad trevligt. Jag kan verkligen förstå vad det var jag fastnade för som barn, gemenskapen, men jag kan inte kalla mig religiös idag, säger han.
Efter gymnasiet flyttade han till Härnösand för att gå en dansutbildning. Där träffade han sin förste riktige pojkvän och kom ut inför sin familj. Den förste han berättade för var sin storebror. Han blev glad. ”Fan, vad kul”, blev responsen. Hans mamma reagerade likadant. Hon älskar alla minoriteter, förklarar han. Men pojkvännen var inte öppen med sin läggning och första gången de kysstes offentligt var den allra sista dagen i skolan.
– Det var så härligt. Man hade gått och hållit så mycket inom sig, säger Lindy Larsson.
Sedan följde ett år på balettakademien i Göteborg, där han vantrivdes, han träffade sin nuvarande man Stefan Forss på båten Patricia i Stockholm, han utbildade sig i klassisk sång i Barcelona och så småningom fångade Kajsa Giertz in honom och tog honom till Malmö. Han gjorde ”Carmen” på Malmö stadsteater, spelade den homosexuelle irakiske flyktingen i ”All We Need Is Love” på Intiman, han medverkade i ”Kung Oidipus”, spelade Che i ”Evita” och självaste döden i föreställningen ”27”. Och är nu alltså konferenciern i ”Cabaret”. Det innebär att han de senaste åren bott mer i Malmö än hemma i huset, hundra meter från havet i Grödinge utanför Stockholm.
– Jag älskar Malmö och Skåne. När jag har min bil härnere brukar jag köra kustvägen till Simrishamn. Och jag går gärna till Moderna museet eller till Ribban där Folke kan springa lös, säger han.
Den korte, blyge Lindy Larsson som dansade electric boogie i pojkrummet och som drömde om att heta Per och att våga stå upp och göra sin röst hörd, är numera 193 centimeter lång utan klackar och 210 med. Och älskad av kritikerna. Ändå finns tvivlet kvar.
– Jag tänker fortfarande ibland att jag inte är riktigt skapt för att vara skådespelare. På premiärdagen av ”Cabaret” kändes det som att jag hade blivit överkörd av en ångvält av ångest. En timme före föreställningen skulle jag sjunga igenom allt. Jag sjöng ett ord, sedan började jag kräkas, säger han.
Han låg inne på toaletten, med telefonen med musiken i handen, klädd i sina scenkläder och skor med sjutton centimeter höga klackar. Men så insåg han att konferencierns roll handlar om just kamp och vände den miserabla situationen till en styrka. När han i slutscenen låg på golvet med blodet droppande från taket kunde han inte tänka på annat än vilken underbar jäkla resa kvällen varit och att han aldrig någonsin känt sig så närvarande i en premiär förut.
– Det är nog därför jag är sjuk nu. Jag tog ut mig. Usch, det är hemskt, jag som aldrig ställer in. Men vad sjutton, Syrien, homolagarna i Ryssland och Uganda, det finns folk som upplever värre saker än att inte kunna spela sin drömroll på Malmö stadsteater.
”Willkommen, bienvenue, welcome”, sjunger han och harklar sig prövande.
– Ska jag spela ikväll eller inte? Jo, jag gör det. Åhhh, vad kul det ska bli. Jag längtar verkligen tillbaka, säger han och plockar fram en liten dosa som ger ifrån sig olika ljudeffekter när man trycker på den.
– Jag brukar gå fram till den och fråga; ”Jaha hur går föreställningen ikväll då”, säger han och trycker på knappen.
Dosan spelar en fanfar.
– Det blir en bra kväll, säger Lindy Larsson.

Lindy Larsson

Ålder: 39 år.
Bor: Grödinge utanför Stockholm och i olika ”teaterlägenheter”.
Familj: Sambon Stefan Forss och hunden Folke.
Bakgrund: Uppvuxen i Småland och Bräcke, sju mil från Östersund. Sex syskon: Sonny, Benny, Cecilia, Anna, Andy och den döda systern Terese. Mamman är resanderom och kommer från en cirkussläkt med fakirer och trollkarlar.
Aktuell med: ”Cabaret”, där han spelar konferenciern.
Drömroller framöver: Rikard III samt Virginia Woolfs karaktär Orlando.
Gå till toppen