Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Bokslut i bergen

Thomas Anderberg var på väg att avsluta ”Det mesta blir aldrig av” när han fick besked om den cancer som snart skulle ta hans liv. Per Svensson har läst en bok som handlar om rädslan för livet.

Det mesta blir aldrig av.

Author: Thomas Anderberg. Publisher: Norstedts.. PublishYear: 2014.
Thomas Anderberg.Bild: Kristina von Engeström
Den 17 april förra året dog Thomas Anderberg. Han hade några månader tidigare fått veta att han hade en hjärntumör och att prognosen var mycket dålig.
Anderberg var professor i praktisk filosofi i Uppsala, författare och litteratur- och musikkritiker i Dagens Nyheter. Tre veckor innan tumören tog hans liv publicerade DN:s kultursida en lång text där han ensam i vinternatten framför ett svagt glödande vedträ förde en dialog med sjukdomen, den hotande språklösheten, mörkret.
I dag utkommer den roman Thomas Anderberg var på väg att avsluta när han fick beskedet om sjukdomen. Det är hans nära vänner Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson som redigerat och skurit ner Anderbergs manus. Hans smärtsamt sakliga anteckningar från sjukdomstiden har vävts in som en kontrapunktisk filosofisk kommentar till den gestaltade berättelsen. Det fungerar mycket bra.
Man inser snart att detta inte är en bok som handlar om fruktan för döden. Det är en bok som handlar om rädslan för livet.
Huvudpersonen, Thomas, har med månatligt ekonomiskt understöd från släkten i Sverige spunnit in sig i en borgerlig kokong i Bern i Schweiz. En dag dyker hans brorson Johan upp på krogen och berättar att Jacob, Johans far och Thomas bror, har dött. De två männen, den äldre och den yngre, gör nu en utflykt upp i alperna. I ryggsäckarna bär de med sig hotfulla hemligheter och inkapslad aggressivitet.
I sitt osentimentalt varma efterord beskriver Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson romanen som ”ett kammarspel outdoors”. Det är en träffande karakteristik. Man kan komma att tänka på strindbergska envig som ”Den starkare” eller ”Paria”. Men själv associerar jag ändå i första hand till P O Sundman: Männen som mot en fond av skoningslös natur cirklar kring varandra och det outsagda.
Att berättaren heter ”Thomas” är en inte särskilt diskret vink om att boken i sin helhet, också de rena romanpartierna, har en självbiografisk dimension och kan läsas som ”ett kritiskt bokslut”, för att återigen citera Linderborg och Bengtsson.
De berättar i efterordet att Thomas Anderberg under ett av deras sista samtal sa att han ”hade arbetat för mycket och levt för lite”. Det är i sitt sammanhang ett laddat konstaterande. Här talar trots allt en man som vet att döden redan har bokfört honom Men lösryckt från sin specfika kontext kan påståendet verka trivialt. Jobba mindre! Lev mer! Carpe Diem! Det kan ju vem som helst hålla med om.
Då missar man den existentiella problematik som ligger inbäddad i romanens titel: Det mesta blir aldrig av. Eller som Anderberg formulerar det i en av sina anteckningar: ”Det är en smärtsam insikt: att vi väljer våra liv. Eller snarare: att vi väljer bort de liv vi också kunde ha haft.”
Berättarens bror heter Jacob, berättarens son bär namnet Marc. Varför? Gissningsvis för att påminna om att Marc Wallenberg, Jacob Wallenbergs brorson och bankimperiets kronprins, sköt sig 1971, ett självmord som ofta tolkats som en reaktion på en påtvingad livsroll.
Så vad är svårast? Att inte tro sig ha något val? Att uppleva varje dag som en vintergata av möjliga liv?
Gå till toppen