Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Petter Larsson: ”Jakten på bidragstagare lönar sig inte”

Straffvilja. Jakten på bidragstagare lönar sig inte – men ger röster, skriver journalisten Petter Larsson.

En arbetsförmedling i Berlin. Ute i Europa blir det vanligare att skuldbelägga människor utan jobb, skriver Petter Larsson.
Varje fall måste prövas för sig. Det kanske skadar mer än hjälper om man berövar någon bidraget för att de missat ett möte eller tackat nej till ett jobb. Det var budskapet när Danmarks arbetsmarknadsminister Mette Fredriksen (S) i förra veckan krävde att myndigheterna slutar upp med att slentrianmässigt utfärda sanktioner mot socialbidragstagare. ”Ett socialpolitiskt paradigmskifte”, kallar hon det.
Att bara straffa när det lönar sig att straffa låter kanske inte som någon imponerande insikt, men går faktiskt stick i stäv med de tankegångar som dominerar den europeiska politiken.
Så sent som i förrförra veckan kunde vi till exempel läsa om hur Storbritanniens konservative premiärminister råkat i luven på landet katolske ärkebiskop, Vincent Nichols. Det är en skam, a disgrace, för ett så rikt land, att folk tvingas söka sig till välgörenhet för att överleva. Regeringen ställer orimliga krav på arbetslösa, och lämnar människor i hunger och armod, ryade Nichols.
David Cameron svarade direkt. ”För mig är de moraliska motiven för att reformera välfärden precis lika viktiga som att få siffrorna att gå ihop.”(Daily Telegraph 18 februari). Han fortsatte: ”De som inte kan jobba ska alltid få hjälp, men de som kan jobba har också ett ansvar att göra det. Det ansvaret ska välfärdssystemen aldrig ta bort.”
I klartext: det finns en massa människor i det här landet som är lättingar. Nu tvingar vi dem att arbeta. Inte för ekonomins skull, dumbom, utan för moralens. Det var länge sedan jag hörde något tala så öppenhjärtigt om den politik som blivit bärande för borgerligheten i Europa.
För det här handlar inte bara om Storbritannien. Britterna ställer strävsamma strivers mot snyltande skivers. I Tyskland talar man om parasitära Socialschmarotzer. Den svenska borgerligheten ställer dem som arbetar mot dem som befinner sig i utanförskap. Och hela tiden ska de förstnämnda läxa upp och sätta åt de sistnämnda. Även när det inte alls är rationellt.
För några år sedan påstod till exempel FUT-utredningen (delegationen mot felaktiga utbetalningar) att det bidragsfuskas för 10 miljarder om året i Sverige. Det blev startskottet för en jakt på fuskare. Siffran baserades dock på gissningar, och fick 2011 hård kritik av Riksrevisionen, som till och med ifrågasatte om jakten överhuvudtaget är lönsam.
Ett annat exempel: I somras gjordes Landskronamodellen nationell. Arbetslösa socialbidragstagare ska nu tvingas att jobba för att få sitt bidrag. Trots att nästan alla studier av aktiveringskrav pekar på att det inte leder till minskat socialbidragsberoende. Ibland kan det till och med bli tvärtom: att folk blir kvar längre i systemen.
Det hemska är att detta vet regering och riksdag. Det står att läsa i deras egna beslutsunderlag. Men lockelsen i att vinna röster genom att hetsa de skötsamma mot dem man pekat ut som oskötsamma är för stark. Att bara lyssna på den forskning som finns vore därför, för att använda Mette Fredriksens ord, ett paradigmskifte nog.
Gå till toppen