Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Ann-Sofie Dahl: ”Det räcker inte att vara partner med Nato.”

Med ryska trupper på Krim kommer frågan från alla håll:
Vad kan Nato göra för att hjälpa Ukraina?
Inte mycket, om man med ”hjälpa” menar att skicka in trupper och stridsflyg. Den militära förmågan finns där, givetvis. Men det finns ingen aptit i Nato-högkvarteret på en militär insats, och inget intresse av att riskera att situationen eskalerar till ett direkt krig mellan väst och Ryssland.
Det handlar inte bara om att den amerikanske presidenten är svag – alldeles särskilt efter den bortklottrade röda linjen i Syrien – eller att andra länder, som Tyskland, vrider sig som en mask vid blotta tanken på en militär insats nästan var som helst.
Det handlar också, och inte minst, om den viktiga gränsen mellan medlemsland och partnerland.
I den stora försvarsalliansen med idag 28 medlemsländer finns många olika uppfattningar om var hoten befinner sig – på andra sidan jorden eller på betydligt närmare håll, som de länder menar som för bara några decennier sedan befann sig under sovjetisk kontroll.
När detta skrivs sammanträder Natos högsta beslutande organ, rådet eller NAC, North Atlantic Council, för att diskutera situationen i Ukraina. Det har gjorts på initiativ av grannlandet Polen, med hänvisning till försvarsalliansens artikel IV som föreskriver att ett medlemsland, eller partnerland, som känner sin säkerhet hotad kan inkalla rådet för konsultationer.
Med tills nyligen en rysk övning nära den ukrainska gränsen och ytterligare en i Kaliningrad – vilket visar den ryska förmågan att agera militärt på flera håll samtidigt – kan man förstå den polska oron.
Likaså den som har uttryckts av de tre baltiska staterna, som vid flera tillfällen utsatts för ryska cyberattacker. Fast både de och Polen kan känna sig trygga i visshet om att de alla omfattas av Natos kollektiva säkerhet, artikel V.
Det visar den enorma skillnaden mellan att vara medlem och inte.
Ukraina är dock ett mycket uppskattat partnerland som bland annat deltagit i Isaf i Afghanistan, och med en speciell position genom Nato-Ukraine Commission. Kommissionen startades 1997 och har varit viktig för Natos omfattande arbete för ukrainska militära och politiska reformer, däribland en försvarsreform.
Ett liknande råd finns för övrigt även mellan Nato och Ryssland, NRC.
Nato har därmed flera olika nivåer att agera på gentemot Ryssland och till stöd för Ukraina. Detsamma gäller för USA som ställer in allt militärt samarbete med Moskva, från militära övningar och neråt.
Från svensk sida skickas nu stridsflyg akut till Gotland och försvarsanslaget höjs äntligen. Det bästa försvaret vore dock att snabbt som ögat och sent omsider ansöka om medlemskap i Nato.
För som Ukraina visar räcker det inte att bara vara partner med Nato.
Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik och Senior Research Fellow vid Center for Militære Studier i Köpenhamn.
Gå till toppen