Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Per Svensson: Vad är det som är ruttet i Lund?

För exakt 75 år sedan visade sig Lund från sin sämsta sida. Per Svensson dök ner i arkiven och kom upp med obehaglig doft. Är det något som är ruttet i Lund?

De senaste dagarna har jag tillbringat i det akademiska Lunds källare.
När jag kommer upp bär jag med mig en doft av däven yllekostym, kokkaffe, sur piprök och adrenalinmättad svett.
Jag talar nu metaforiskt. Varken mikrofilmsrummet på Lunds universitetsbibliotek eller Akademiska föreningens arkiv på Sandgatan luktar på detta sätt. Men de ger en möjlighet att stiga in i en trång tidskapsel och där inne blir de unkna dofterna så påträngande att man bär med sig dem också när man kommer ut; i näsan, kläderna, själen.
I dag är det exakt 75 år sedan studenterna i Lund röstade igenom en resolution i protest mot att ett tiotal tyska judiska läkare eventuellt skulle få möjlighet att leva och arbeta i Sverige. Kårmötet hölls den 6 mars 1939 i AF-borgen. Det var välbesökt. På den tiden var Lunds universitet en liten och exklusiv inrättning med bara runt 2 500 studenter. Närmare hälften, drygt tusen, av dem deltog i mötet som varade från halv åtta på kvällen till en bit in på det nya dygnet. Det var fullspikat. De deltagare som inte fick plats i Stora salen eller i övre Ateneum fick följa diskussionerna via högtalare i nedre Ateneum.
Det var en mild vårvinterkväll, blåsig med regn i luften. Franco hade just marscherat in i Madrid och krossat den spanska republiken. Hitler skulle om drygt en vecka ta över Tjeckoslovakien.
I Lunds Dagblad hade man några veckor före kårmötet kunnat läsa en liten TT-notis med rubriken ”Andra tranchen av judepålagan skall betalas i dag”. Det handlade om ännu en avbetalning på det skadestånd om en miljard mark som Hitlerregimen tvingade de tyska judarna att betala efter Kristallnatten den 9 november 1938.
På Hippodromen i Malmö gav Riksteatern dansken Kaj Muncks pjäs ”Han sitter vid smältdegeln”. Den handlade om judeförföljelserna i Tredje riket. På biografen Reflex i Lund gick Edvard Perssons nya film ”Skanör-Falsterbo” med refrängen: ”Låt dem bara gå på”.
Kring midnatt voterade studenterna på AF. Två förslag stod mot varandra. En resolution anslöt sig till det uttalande som några veckor tidigare tagits av studenterna i Uppsala, det vill säga vädjade till regeringen att inte låta främmande intellektuell arbetskraft konkurrera med svensk akademisk ungdom. Lundensarna gick dock ett steg till. De trädde fram som rasister och antisemiter.
Det betydde inte att de var okänsliga för andras lidanden. Tvärtom. De kunde tänka sig att offra både det ena och det andra för att få till ”en definitiv internationell lösning av flyktingfrågan”. Men, men, men, men …”I anslutning härtill vill vi emellertid framhålla, att en invandring som medför att främmande raselement upptas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar”.
Mot dessa varningens ord stod en modest maning till solidaritet i enlighet med ”kristendomens enklaste bud”. Den hade formulerats av teologen och blivande folkbildaren Curt Norell.
Flyktingmotståndarnas skrivning vann i en första votering mot Norells förslag med siffrorna 731 mot 357. I en andra votering ställdes det segrande förslaget mot ett rent avslagsyrkande. Då blev siffrorna nästan desamma, 724 mot 342.
Man måste stanna upp ett slag och smälta vad detta betydde: Nästan en tredjedel av alla studenter vid Lunds universitet hade aktivt, och med delvis rasbiologiska argument, sagt nej till att släppa in judiska akademiker i Sverige – fyra månader efter Kristallnatten.
Den segrande resolutionen hade skrivits av Kristianstad nations kurator Folke Hurtig. Han blev så småningom skolinspektör och högerpolitiker.
Detaljerna kring flyktingomröstningen i AF-borgen är välkända. Historien har berättats och analyserats såväl i akademiska uppsatser som i bokform; 1994 gav journalisten Joakim Berglund ut ”Quislingcentralen. Nazismen i Skåne på 30-och 40-talet” och två år senare gjorde historikern Sverker Oredsson en föredömlig källarrensning i krönikan ”Lunds universitet under andra världskriget”.
På senare år har det varit författaren Ola Larsmo som gång på gång har återkommit till de svenska studenternas flyktingmotstånd vårvintern 1939, framförallt då Uppsalastudenternas möte den 17 februari, det så kallade ”Bollhusmötet”. Han har skildrat och diskuterat händelseförloppet i den Augustnominerade essäboken ”Djävulssonaten” (2007), radiopjäsen ”Bollhusmötet 1939” och nu senast, inför 75-årsdagen av Uppsalamötet, i en stor kulturartikel i Dagens Nyheter (”Det mörka arvet från Bollhusmötet”, DN 16/2).
Jag vet alltså väl vad som väntar när jag i källaren under Lunds universitetsbibliotek låter tidningsarkivets mikrofilmer rulla och när jag i AF:s arkiv fingrar på bleknade protokoll och gulnade klipp.
Ändå blir jag chockad. Det Sverige som stiger fram ur källarmörkret är på en och samma gång så främmande och så bekant. I Lunds Dagblad annonserar ortopediska kliniken i Lund efter en underläkare. Det gör också den psykiatriska kliniken.
Samtidigt pågår i hela den svenska pressen en upphetsad debatt om de befarade ödesdigra konsekvenserna av ett tillskott på tio judiska läkare.
Som Larsmo påpekar i ”Djävulssonaten” återkommer hela tiden två argument: 1) Arbetsmarknaden (våra jobb ska i första hand gå till ”våra egna”). 2. Risken för att flyktingarna driver fram flyktingfientlighet (om judarna får komma hit kanske vi blir antisemiter!).
Dagen efter kårmötet i Lund fick de flyktingfobiska studenterna en uppmuntrande klapp på axeln av Sydsvenska Dagbladets ledarsida. De som inte gillar mötets beslut kommer förstås att ”skria högt i himmelens sky om ’nazistiska stämningar’. Sådant är man van vid och det imponerar inte längre på någon människa”, slog tidningen fast.
Nazisttidningen Den Svenske Folksocialisten var å sin sida storbelåten med mötet i Lund:”Även Lundastudenterna mot invandringen! Överväldigande majoritet för klar och tydlig resolution. Sveriges studenter på en linje”. Rubriken fick breda ut sig över hela förstasidan, och överskuggade en artikel om partiledaren Sven-Olov Lindholms senaste succéturné.
Nazisterna hade anledning att glädjas. Mycket tyder på att det var de som, i samarbete med de lite finare fascisterna i Sveriges Nationella Förbund, hade skapat ”flyktingfrågan”.
Var fanns egentligen de tio judiska läkarna? Vad hette de? Var skulle de arbeta? Sådana frågor försvann bakom alla svarta rubriker om ”flyktingimport”, ”läkarimport” och ”judeimport”. Prefixen varierade beroende på tidningarnas politiska färg, men ”import” var ett ord så gott som alla tycktes ha fastnat för.
Man kan förmodligen tolka ”flyktingfrågan” vintern 1939 som ett opinionsdrev, en motsvarighet till dagens twitterstormar. Det börjar med att några humanistiskt sinnade läkare kastar fram ett förslag: Varför skulle inte Sverige kunna bistå ett antal förföljda judiska läkare? Medicinalverkets generaldirektör Axel Höjer visar intresse för idén.
Så sprids ryktet bland svenska läkarstudenter: tyska judar kommer att ta våra jobb. De svenska nazisterna och deras politiska kusiner i extremhögern ser möjligheterna. Så skapas ”flyktingfrågan”, så fabriceras ”Judeinvasionen” (Den Svenske Folksocialisten).
Så följer ett av det nazistiska studentförbundet arrangerat fackeltåg i Stockholm med 450 deltagare, vita mössor och banderollen ”Protest mot judeimporten”. Så följer Bollhusmötet, mötet i Medicinska föreningen i Stockholm och kårmötet i Lund. Så skapas en föreställning om vad som är politiskt möjligt i ett land och vad som inte är det.
De organiserade nazisterna och fascisterna var förhållandevis få i 1930-talets Sverige. Men i studentmiljöerna var de starka, kanske alldeles särskilt i Lund. Och det var inte marginaliserade och tafatta bondestudenter som sökte sig till Lunds Nationella Studentklubb, 30 novemberföreningen och Lunds Svensksocialistiska studentförening. Det var istället ofta akademikeradelns barn som var drivande här, professorssönerna, de blivande professorerna, ämbetsmännen, juristerna, skribenterna.
Linjerna är långa. Kårmötet 6 mars 1939 kastar långa skuggor över efterkrigstidens föreläsningssalar och tjänsterum.
Att kårordföranden vintern 1939 och tillika mötesordföranden på AF, Hjalte Hultén, blev pappa till den ledande figuren i 90-talets 30 novemberspektakel, Lars Hultén, hör väl till de mer kuriösa, men mindre intressanta, av dessa skuggfenomen.
Mer värt att fundera över är den märkliga kontinuitet som kommer till uttryck i det faktum att Lunds universitet också är de kostymklädda Sverigedemokraternas alma mater. Det var här Jimmie Åkesson, Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson träffades och smidde sin maktring.
Fanns det inte ett annat Lund, också på 1930-talet? Jo, i AF:s arkiv hittar jag listorna med namnen på de studenter som reserverade sig mot den rasistiska resolution 6 mars 1939. Där finns Per Eckerberg, blivande statssekreterare, där finns Hans Regnéll som ska bli docent i filosofi, där finns hans systrar Birgitta och Astrid, där finns litteraturhistorikern Staffan Björck, där finns den unge poeten Sven Alfons, där finns Jan Agrell som ska bli militäröverpsykolog och far till Wilhelm Agrell. Där finns många fler. Respekt och tack på 75-årsdagen.
Gå till toppen