Fyra av de tjugo ministrarna i den ukrainska regeringen representerar nationalistpartiet Svoboda. Det är en liten minoritet, och ingen av ministrarna är någon extremist, säger Jurij Jakymenko, politisk analytiker vid tankesmedjan Razumkov-center i Kiev.

– Ändå får jag hela tiden frågor bara om dem. Jag är ingen anhängare av Svoboda, och visst är det ett nationalistiskt högerparti. Men nej, ministrarna är inga fascister eller nazister, det vill jag slå fast, det där är mest rysk propaganda.

Forskaren Andreas Umland, som specialiserat sig på den ukrainska extremhögern, håller med om att ryska statsstyrda massmedier sprider mycket propaganda om Svoboda. Enligt honom är det inte helt lätt att säga var partiet står just nu.

– De kommer från den radikala extremhögern, men när de kom in i parlamentet 2012 var det med hjälp av proteströster från en oväntat Europavänlig, västorienterad, demokratisk, urban och välutbildad väljargrupp. De har försökt att behålla de här väljarna, och de ser ut att vara mitt i någon sorts omstöpningsprocess. Men vad det kommer att innebära kan vi inte veta i dessa revolutionstider.

Vilket inflytande har Svobodas ministrar, och vad har de för bakgrund?

– Det verkar i alla fall inte vara någon komplett knäppskalle bland dem. De är lite överrepresenterade, men det största problemet är snarare att Svoboda fått riksåklagarposten. Den nya åklagaren är visserligen en professionell jurist, men den politiska utnämningen leder ändå till misstankar om att han skulle kunna vara för mjuk mot nynazister.

Arsenij Jatsenjuks regering består av tre ungefär lika starka grupper: representanter för parlamentariska partier, representanter för proteströrelsen, och teknokrater – specialister utan direkt koppling till någon politisk rörelse.

Boxaren Vitalij Klytjkos parti Udar stödjer regeringen, men valde att inte begära några ministerposter, eftersom Klytjko vill koncentrera sig på presidentvalet i maj.

Regeringen planerar att snart skriva under samarbetsavtalet med EU, som den nu avsatte presidenten Viktor Janukovytj i sista stund sade nej till.

De första konkreta besluten som regeringen har gjort har handlat om att ta avstånd från tidigare makthavares överflödiga lyxliv och försöka närma sig folket, berättar Jurij Jakymenko. Bland annat har man strukit alla förmåner för ministrar och parlamentsledamöter samt ställt ut 1 500 lyxbilar från de gamla makthavarnas bilpark till försäljning.

– De har också beslutat att flyga i ekonomiklass i stället för att chartra flygplan när de ska delta i möten utomlands, säger Jakymenko.

Cheferna för skattemyndigheten ska dessutom väljas av folket, så att skattebetalarna får vänligare bemötande, säger Jakymenko. Men det blir hårda besparingar i statens budget, det är oundvikligt.

– Och tyvärr måste regeringen nu i stället för att rädda ekonomin ägna tid och energi åt det som händer på Krim. Det är ett problem som har tvingats på oss, det är ockupation och aggression.

Arsenij Jatsenjuk. Premiärminister. Kommer från västra Ukraina, var ekonomiminister på Krim i början av 2000-talet, senare bland annat chef för Ukrainas nationalbank. Efter orangea revolutionen 2004 ekonomiminister, utrikesminister, parlamentets talman. Fick 6,7 procent av rösterna i presidentvalet 2010. Lämnade sitt eget parti, Förändringsfronten, inför parlamentsvalet 2012, och kandiderade för den fängslade Julia Tymosjenkos parti Fäderneslandet som fick 25 procent av rösterna. Var en av de tre oppositionsledare från parlamentariska partier som ställde sig bakom proteströrelsen när den började i november.

Arsen Avakov. Inrikesminister. Rik företagare från östra Ukraina, tidigare guvernör i Charkiv.

Maksym Burbak. Infrastrukturminister. Affärsman från västra Ukraina. Tidigare medlem i Jatsenjuks parti Förändringsfronten.

Ljudmila Denisova. Arbets- och socialminister. Enda kvinnan i regeringen. Född i Ryssland, flyttade till Krim i vuxen ålder. Första gången invald till parlamentet 2006, minister i Julia Tymosjenkos regering fram till 2010.

Vitalij Jarema. Förste vice premiärminister, ansvarig för rättsväsendet och polisen. Polisbefäl från Kiev, arbetade som polischef i huvudstaden fram till 2010.

Pavlo Petrenko. Justitieminister. Jurist från västra Ukraina, tidigare medlem i Jatsenjuks parti Förändringsfronten.

Ostap Semerak. Kabinettminister. Karriärpolitiker från västra Ukraina.

Andrij Mochnyk. Miljö- och naturresursminister. Byggnadsingenjör som utbildat sig till jurist, från Vinnytsialänet sydväst om Kiev.

Ihor Sjvajka. Agrarminister, Svoboda. Född i Ryssland, uppvuxen i östra Ukraina. Jurist. Kandiderade i borgmästarvalet i Charkiv 2010, men fick mindre än en procent av rösterna.

Oleksandr Sytj. Vice premiärminister. Historiker från västra Ukraina. Nationalistpartiets chefsideolog och extrem abortmotståndare.

Ihor Tenjuch. Försvarsminister (tf). Amiral från västra Ukraina, tidigare befälhavare för ukrainska Svartahavsflottan. Nybliven medlem i Svoboda.

Dmytro Bulatov. Ungdoms- och idrottsminister. Ledare för de bilburna demonstranternas rörelse Avto-Majdan. Fördes bort och torterades av oidentifierade män som enligt honom verkade vara poliser.

Serhij Kvit. Utbildnings- och vetenskapsminister. Litteraturvetare, rektor på Mohyljanka-universitetet i Kiev. Aktiv deltagare i protesterna, uppmanade även studenterna på universitetet att delta. Antirökningsaktivist.

Oleh Musij. Hälsominister. Läkare från västra Ukraina, organiserade och ledde fältsjukhusen för demonstranterna på Självständighetstorget.

Jevhen Nysjtjuk. Kulturminister. Skådespelare från västra Ukraina. ”Majdans röst” - var ständig konferencier på scenen på Självständighetstorget under protesterna.