Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Tove Folkesson: Ett jävla liv utan sensmoral

När Tove Folkesson flyttade ner till Skåne för tre år sedan var det för att skriva. När hon nu flyttar härifrån gör hon det som författare till en kritikerrosad debutroman om systerskap.

I vindslägenheten på Möllan står flyttkartongerna staplade i hallen inför flytten tillbaka till Stockholm. Tove Folkesson är själv uppvuxen i Kalmar, och när hon började skriva på boken var det för att hon längtade efter den känsla av kollektiv anda som funnits under hennes uppväxt. Genom att skriva romanen ”Kalmars jägarinnor” fick hon chans att återuppleva den. 2010 började hon studera vid Lunds författarskola och gick med i redaktionen för tidskriften Ordkonst.
Debuten utkom på Weylers förlag i januari och skildrar ett kompisgäng i nittiotalets Kalmar, där lojaliteten till gruppen är allt. Det handlar om fem tjejer i gymnasieåldern: Jenna, Linden, Sudden, Jossan och huvudpersonen Eva. De är självförhärligande och känner sig oövervinneliga, men som läsare ser man hur sårbara de faktiskt är.
– Det är lite av en utmaning att ta sig in i gängets mentalitet. De är inte så kärleksfulla och snälla, utan ganska jobbiga. Förhoppningsvis fattar läsaren sympati för hur de är, att det är deras sätt att behålla sin livslust och inte kapitulera inför det som hela tiden sägs åt dem: att de ska passa in i ett tjejigt, gulligt och trevligt ideal, säger Tove Folkesson.
– De har inte en medveten politisk agenda, det är mer instinktivt – ingen ska få sätta sig på mig, jag är inte värd mindre rörlighet och handlingsutrymme bara för att jag är tjej.
”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga” är gruppens ordspråk som återkommer som en refräng genom boken. De är okonventionella, de är högljudda och bråkiga, stökiga, packade. Men hela tiden skildras de med en intimitet och ömhet.
– Det är vanligt att tjejer som tar risker och lever ut i berättelser straffas i slutet med ett miserabelt liv och aldrig ”blir något”. Jag ville inte göra så, för sanningen är att vilda och oansvariga händelser i tonåren inte alltid får konsekvenser för livet.
Boken handlar mycket om sociala hierarkier och status. Vad har jägarinnorna för status i Kalmar?
– Folk tycker att de är lite dräggiga, och det har mycket att göra med att de vägrar formas in i ett patriarkat. De är inte så där snygga och populära som handbollstjejerna, och inte heller duktiga på att rita och spela musik som estettjejerna i second hand-kläder.
Berättelsen är också ett porträtt av Kalmar, en stad som präglas av liknande motiv och sociala gruppkonstellationer som många andra småstäder.
– En småstad är som ett koncentrat av ett större samhälle. Det finns en gullig stadskärna med kullersten där akademikerna bor, nedlagda industriområden som vittnar om arbetslösa föräldrar, oändliga villaområden, ett miljonprogram och lyxvillor vid havet. Allt på en komprimerad yta. På det sättet är jag väldigt glad över att jag fick växa upp i en småstad, det blir en väldig blandning av sociala skikt.
Vad betyder klassbakgrunden för vad man hamnar i för gäng?
– Klassbakgrunden sitter så djupt och påverkar ens behov av trygghet. Jägarinnorna har komplexa klassbakgrunder, men gemensamt för alla är att vuxenvärlden är frånvarande på olika sätt. Kommer man från en mer utsatt social miljö får man ett större behov av lojalitet och trygghet från sina kompisar, samtidigt som någon från en tryggare miljö kan ha kompisar som en krydda i livet.
I den nästan tomma lägenheten ligger ett stort ihoprullat pappersark. Det är en skiss inför Tove Folkessons nästa roman som hon hoppas kommer ut nästa år. Den handlar om Eva, samma Eva som i ”Kalmars jägarinnor”, som hunnit bli 22 år när det tidiga 2000-talets idéer om självförverkligande når henne. Nu ska man följa sitt hjärta, fånga dagen och läsa ”Alkemisten”.
– Det tar henne till en massa olika miljöer där hon möter den trygga medelklassmentaliteten där man visserligen bildar gäng, men de är alltid upplösningsbara eftersom folk behöver frihet att kunna flytta till andra platser. I arbetarklassen upplever jag att det är en mycket större grej att flytta från sin familj och lämna sina kompisar bakom sig.
Gå till toppen