Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Joakim Palmkvist: ”Vi måste bevaka och bemöta nazismen”

Analys av Joakim Palmkvist: Nazister? Hur kan det förekomma i Malmö? 

Nazister? Hur kan det förekomma – här i hjärtat av det multikulturella Malmö? Finns de alls?
Det är fortfarande oklart om de misstänkta för den våldsamma attacken på Kristianstadsgatan är centrala personer i den svenska högerextremismen och om det kan bevisas att de begick brott av politisk övertygelse. Men minst två av dem är nazister, berättar polisen med utgångspunkt i deras tidigare brottslighet.
Och när nazisters brottslighet emellanåt bryter ytan reagerar vi märkligt nog fortfarande lika yrvaket. Många av oss journalister, men även politiker, debattörer och människor i största allmänhet.
I början av 1980-talet var inställningen hos de samlade medierna i landet att nazisterna skulle tigas ihjäl.
Ingen uppmärksamhet = ingen spridning av extremistsmittan.
Taktiken funkade inte. Den så kallade nationella rörelsen samlade folk utan hjälp av Facebookgrupper och hemsidor. Terrororganisationen VAM fick en övertygad skara följare, trots försök att förminska och demonisera den. Eller kanske just därför.
Men nazister sågs ändå mest som kriminella med högerextrema åsikter, inte som ideologiskt drivna personer.
I maj 1999 mördades poliserna Olle Borén och Robert Karlström av tre nazister. Fackföreningsmannen Björn Söderberg sköts till döds av en nazist vid sitt hem i oktober samma år.
Den 30 november 1999 gjorde flera svenska medier så ett belysande misstag. Artikelserien ”Hotet mot demokratin” publicerades samtidigt i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Samma innehåll: 62 personer fick ansikten och namn publicerade.
Misstaget var att bunta ihop ledande nazister med tunga gängkriminella. Hells Angels ledare Thomas Möller lyftes fram jämsides med Erik Blücher, ledande inom nazistpropagandan i form av musik, filmer och bilder.
De ”hot mot demokratin” som drevs av ren vinning skiljdes alltså inte ut från politiskt motiverade krafter. Nazisterna var fortfarande något marginellt, kriminellt, inget politiskt hot.
Under de tio åren från 1999 till början av 2009 dödade svenska nazister fjorton personer i Sverige, enligt Säpo. I dag sitter nazister i ett kommunfullmäktige – inröstade av 102 medborgare i Grästorp. I hela landet fick partiet mindre än 1 000 röster. Partiet kommer inte in i riksdagen inom överskådlig tid. Men hundratals människor mitt ibland oss röstar på dem. Hur många sympatisörer har de som inte syns?
Naziströrelsen verkar samtidigt ha konsoliderats: färre grupper, bättre organisation. Men vi ser fortfarande inte nazismen som en rörelse av betydelse. Säpo talar om en ”vit makt-miljö” och anser att islamistiska extremister och vänsterextrema grupper är ett större hot.
Det är ett kardinalmisstag. Se det så här: en småbarnsförälder måste hela tiden följa sitt barn på lekplatsen. Rädda det från att ramla, säga till när något blir farligt, stoppa barnet från att äta kattbajs i sandlådan.
Föräldern kan inte förse barnet med en hjälm, hota med straff om något händer och sedan vända bort blicken och syssla med något annat. Barnet måste bli sett. Få kärlek, om du så vill.
På samma sätt går det inte att slå nazismen ur en människa, det går inte heller att hota, skända, straffa och skada bort nazismen ur ett samhälle. I stället måste vi oavbrutet upptäcka den, bevaka den, bemöta den. Se den. Helgens mordförsök är på så vis en otäck påminnelse för oss alla.
Gå till toppen