Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Musikaliskt lagarbete

Musik: Jacques Offenbach. Libretto: Jules Noriac & Philippe Gille. Musikalisk bearbetning: Jonas Forssell. Regi: Dan Turdén. Scenografi och kostym: Nina Fransson. I rollerna: Natalie Hernborg, Leif Aruhn-Solén, Johan Hallsten, Miriam Treichl. Operaverkstan. 8/3

Johan Hallsten, Miriam Treichl, Leif Aruhn-Solén och Natalie Hernborg, i “Pierrette & Jacquot” på Operaverkstan.Bild: Cesare Righetti
”Livet är kort men konsten är lång!”. Det spritter och sprattlar på scenen när operetten som genre får premiär och samtidigt passar på att göra segertåg hos Operaverkstan. En scenisk form med sviktande status tar revansch inför en publik som kanske lider av fördomar gentemot konstformen.
För här blir det åka av: skärpt satir och musikalisk tajming in i minsta svettdroppe. Om det är i första hand Operaverkstan som smittat examensstudenten Dan Turdén att göra excellent regidebut, eller om det är regissörens fräscha handlag som tar ett djärvt grepp om moderscenen, ja, det kvittar. Den konstnärliga sammansvärjningen runt Offenbachs ”Pierrette & Jacquot” mynnar i ett vibrerande energiutbyte.
”Pierrette & Jacquot” är ett bisarrt triangeldrama som utspelar sig mellan två nerkärade flyktingungdomar och deras husfar.
Här har 1800-tal översatts till fiktiv geografi i efterkrigstid. I Nina Franssons scenbild bänkar sig orkestern inne i en förstorad retroradio som bildar ram i rummet. Partituret har bearbetats för att matcha fyra synkade saxofonister.
Saxofonerna skapar en övergripande musikalisk accent; en friktion åt operettens förförande melodier. Så lägger orkestern en lätt uppjazzad fond åt sångarna som braverar en efter en. Det är svårt att ta ögon och öron från Natalie Hernborgs foträta Pierrette och Johan Hallstens trånande Herr Durand faller som en fura. Som nytänd medelålders man gör han vad han kan för att tygla sin kåthet, men surfar upprepat och vilt ut på känslovågor. Leif Aruhn-Solén ser ut att överraska sig själv i dansstegen och hans tenor bär hela vägen – men mest imponerar kanske ändå Miriam Treichls kärlekskranka fyrtio-plussare till Fru Månsson: här ligger gesterna värdigt i smäck med varje liten upptakt.
Det här är ett musikaliskt lagarbete som leker inte med, utan inuti, operetten. Tolkningen är vass och varm, tempot hejdlöst och ensemblen klingande hormonstinn. Den politiska eftertanken dyker upp i ett bakslag.
Gå till toppen