Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Margareta Flygt: Plötsligt blir historien kött och blod

Historiens lärdomar.

Nio miljoner soldater dog under första världskriget.Bild: Arkivfoto
FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
Det är hundra år sedan segervissa unga män gick ut i strid, de firades med hurra och blommor i gevärspiporna. Krigets grymhet hann snart ifatt deras heroiska drömmar när de låg i kalla, blöta skyttegravar långt hemifrån. Alldeles för många dog, de flesta förblev okända. De som kom hem är döda idag. De personliga minnena berättas inte längre, mycket glöms.
Skuldfrågan och vilket politiskt läger som var mest patriotiskt debatteras fortfarande häftigt i Storbritannien, där Imperial War Museum renoveras för 50 miljoner pund och det anordnas skolresor till Flanderns slagfält. Handlar det om patriotism eller att lära sig av historien?
I ett historiskt mammutprojekt digitaliserar Brittiska nationalarkivet i ”Operation War Diary – rapporter från fronten” 1,5 miljoner sidor dagböcker för att göra dem tillgängliga för allmänheten, förhoppningsvis klart lagom till det hundraåriga fredsslutet. Under parollen: ”Operation War Diary – Your Archive needs You!”, som påminner om dåtidens värvningsreklam, värvar projektet hobbyhistoriker att tagga namn och platser.
Texterna handlar inte bara om strider och platsangivelser, utan förvånansvärt många iakttagelser, reflektioner och upplevda händelser. Plötsligt känns 1914 inte alls så långt borta som föråldrade svartvita fotografier, utan får kött och blod.
Men varför bara ett land? Tänk om alla i kriget inblandade länder haft liknande projekt. Då hade vi kunnat länka personer från stridande nationer till varandra. Vi hade kunnat se det absurda, grymma och skoningslösa när befälhavare beordrar unga pojkar att skjuta mot andra unga pojkar de aldrig mött. Krigets meningslöshet hade blivit än tydligare.
Min morfars storebror stred vid västfronten 1914 innan han dog av att benen trasats sönder av granatsplitter. Han hade sett utbrända byar, hungriga barn och skräckslagna människor, tagit döda soldaters rockar för att värma sig och spelat kort på lediga dagar. Om allt detta skrev han i sin dagbok och i breven hem. Tänk om jag istället för att läsa hans anteckningar och det formella brevet som skickades till fadern om sonens död för fosterlandet hade kunnat träffa hans ofödda efterkommande på släktmiddagar 2014?
”Drivor av tyskar slitna i stycken” står det i kommendanten James Pattersons anteckningar. Kanske en av dem var just min morfars storebror. Han ligger idag tillsammans med 4 600 andra tyska soldater på militärkyrkogården i Vouziers. Patterson dog kort därefter. Båda soldater skrev om hur grymt, hårt och utan medkänsla kriget var – den ene på engelska, den andre på tyska. Dödssiffrorna är hisnande. Varenda en var en för mycket.
Gå till toppen