I Viktor Rosdahls målningar sträcker sig sprickor och håligheter genom städer, människor plågas eller demonstrerar. Ställvis är motiven utplånade av bländande former.

Bildernas våldsamhet kommer ur både förtvivlan och raseri. De är till lika delar mättade och sköra, laddade av brottstycken och olika tidslager. Av det formlösa, söndriga, vill han skapa sammanhang. Men när han fyller ytorna med urklipp och detaljerat måleri rivs världens yta ändå sönder. Allt landar med en krasch i samtiden. Ur förödelsen träder tankefigurer av hopp fram. Men de liknar bondfångeri, det mesta stukas brutalt av samhällets tvingande mönster.

Rosdahls parabler rör sig mellan mörker och ljus, personligt och politiskt, då och sedan.

Jag vill jämföra med språnget NUG tog genom t-banefönstret i videon från 2008, sedan han spraymålat vagnen. Kroppens flyktbåge genom glassplittret och såren efteråt var både politiska och personliga; en av senare års tydligaste parabler.

Rosdahl verk har samma sårighet och det är ingen slump att en av målningarna är gjord ihop med NUG. Men jag tänker också på Peter Weiss, som med personlig frenesi rev upp Europas historia i skådespel och böcker. Som målare gestaltade han på 1930-talet ett helvetiskt myller av flykt, fascism och krig. Splittren från världen skar in i jaget med samma kraft som hos Rosdahl. Mycket försvinner i kaos, men frågorna är kvar. Weiss skrev i Diagnos: ”Ett enda ögonblick såg jag det dunkla mönstret i dessa spår.”