Kultur & Nöjen

Läs utdrag ur Per T Ohlssons nya bok: ”Svensk politik”

Kompromisser och besinning har präglat Sveriges politiska utveckling. Det är temat för Per T Ohlssons nya bok, ”Svensk politik”. Här följer ett sammandrag av inledningskapitlet. I den länkade artikeln kan du läsa en intervju med förtfattaren.

Johan Widén, andra kammarens talman, kände en krypande oro denna lördagseftermiddag 1917, då allt, precis allt, stod och vägde.
Widéns nervositet berodde inte på vad som utspelade sig inne i andrakammarsalen, där statsminister Carl Swartz nyss hade redogjort för det prekära livsmedelsläget i ett av första världskriget avspärrat Sverige.
Anledningen var att en väldig folkmassa hade börjat samlas på planen framför riksdagshuset, huvudsakligen arbetare från fabriker som stängt för helgen.
De tågade mot riksdagen via Gustav Adolfs torg och blev fler och fler tills den öppna platsen hade förvandlats till en svart ridå av tätt packade kroppar, perforerad av bleka och sammanbitna ansikten som härjats inte bara av hunger, utan också av en lång och sträng vinter med begränsad tillgång på kol och ved.
Det hade hunnit bli den 21 april, men våren lät ännu vänta på sig: två plusgrader, regn i luften.
Det rådde brist på i stort sett allt ätbart i Sverige, som stod på gränsen till akut hungersnöd. I oktober 1916 hade sockerransonering införts och den följdes i januari av bröd- och mjölransonering med ransoner som i april var nere på tvåhundra gram per person och dag, inbegripet gryn, om än med extra tilldelning, påbrödskort, för män med fysiskt krävande arbeten.
Allvaret framgick av en vädjan från Malmö stads livsmedelshjälp till Folkhushållningskommissionen, det statliga organ som administrerade ransoneringen. Den publicerades just den 21 april i Sydsvenska Dagbladet:
”Bland kroppsarbetarna klagas också allmänt över omöjligheten för dem och deras hushåll att … kunna få tillräcklig föda.”
Närmare svält än så har Sverige inte varit under de senaste hundra åren.
Stämningen var uppjagad runt om i landet och dagarna kring den stora manifestationen vid riksdagshuset kom rapporter om demonstrationer och oroligheter från en mängd orter: Söderhamn, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Malmö, Halmstad, Söderköping, Norrköping, Eksjö, Borås, Linköping, Hagfors, Lund, Örebro, Kramfors, Hudiksvall, Västerås, Falun, Ystad, Åmål.
Påfallande ofta gick beslutsamma kvinnor, som själva inte omfattades av systemet med påbrödskort, i bräschen för protesterna trots sin underordning. Gifta kvinnor var inte ens myndiga.
Plundring förekom, men så kallade tvångsköp var vanligare; demonstranterna lade beslag på ransonerade varor och lämnade pengar efter sig.
Stämningen berodde inte enbart på tomma magar. Hela den politiska atmosfären var laddad, för att inte säga explosiv.
Striden för den allmänna och lika rösträtten var på väg mot ett slutligt avgörande och från februarirevolutionens Ryssland blåste vindar som skänkte hopp åt den svenska vänstern i lika hög grad som de skrämde högern.
I början av april antecknade den adlige socialdemokraten Erik Palmstierna, känd som ”röde baronen”, i sin dagbok:
”Vilka tider kan inte stunda här! … Revolutionstankar leka redan i folkets håg, och rädslan för det okända märktes i ’samhällsbevarande’ kretsar.”
Johan Widén hade således skäl att vara orolig. Han bestämde sig för att ta hjälp av Hjalmar Branting, ledaren för Socialdemokraterna, kammarens största parti.
Widén noterade i sin dagbok att han kallade till sig Branting och förklarade att folkmassan ”på inga villkor” fick komma in i riksdagshuset.
Branting lovade göra vad han kunde för att förhindra ett inträngande i byggnaden och gjorde tecken upp mot pressläktaren till sin yngre medarbetare Per Albin Hansson från Social-Demokraten, tidningen där Branting var huvudredaktör.
Därefter beställde Widén en kopp choklad till talmansrummet, kanske för att lugna nerverna.
Genom rapporteringen i Dagens Nyheter den 22 april och Social-Demokraten den 23 april kan man bilda sig en uppfattning om vad som sedan utspelade sig på och omkring riksdagshusets trappa.
I väntan på Hjalmar Branting var Per Albin Hansson den förste att ta till orda.
Gång på gång avbröts han av bravorop innan han avrundade med att kräva ”allmän kommunal och politisk rösträtt med likställighet för man och kvinna”.
Efter Per Albin framträdde Branting och manade till uppslutning kring Socialdemokraterna i höstens andrakammarval. Anförandet ”mottogs med stort jubel”.
En ung demonstrant ställde sig på trappan.
Han började sjunga ”Internationalen” och svängde sin hatt i takt med melodin. Stockholms polismästare Tamm, som anlänt i spetsen för stora förstärkningar, blev irriterad, greppade tag i mannens rock och sade åt honom att inte störa riksdagens överläggningar.
Ynglingen slutade sjunga, men sången hade hunnit fortplanta sig ut i folkmassan, där den ene efter den andre stämde in. Av och till hördes rop på ”mera bröd!”.
Den emotionella temperaturen skruvades upp i den kyliga luften och Branting steg återigen fram på trappan, nu för att uppmana de församlade att under lugna former gå hem och undvika efterdemonstrationer.
”Vid halv 4-tiden var det hela slut och massorna skingrades lika fredligt och allvarligt som de kommit”, skrev Dagens Nyheter.
Men situationen hade varit betydligt mer tillspetsad än vad som framgick av referaten.
Den 21 april 1917 kan Sverige ha varit en hand från katastrofen.
Det skulle dröja 52 år innan ett ögonvittne berättade vad som hände, eller inte hände. Ögonvittnet var Nils Horney, Social-Demokratens utsände reporter, som 1969 publicerade sina memoarer Stora män och tidningsmän. Hans minnesbild var gastkramande:
”Bakom mig öppnades riksdagshusets port på glänt. Ut kom polismästare Tamm i guldsmidd uniform. Han var blek och påtagligt nervös. Han höjde sig på tå för att över Per Albins axel se ut över folkhavet, som fyllde planen framför oss och svallade ända upp på trappan. Jag såg att stora polisuppbåd hade anlänt och tagit ställningar bakom folkmassan. Polismästare Tamm höjde sin högra hand i vilken han höll sina vita handskar. Det var tydligt att han ämnade ge en signal till polisförstärkningarna. Hade dessa gått till angrepp i ryggen på de mellan riksdagshuset och Norrströms båda grenar packade folkmassorna, kunde resultatet ha blivit ohyggligt – och följderna oöverskådliga.”
Dithän gick det alltså inte. I samma stund som Tamm lyfte sina handskar över Per Albins huvud såg Horney hur ”en annan och kraftigare näve” fattade polismästarens hand och pressade ned den.
Näven tillhörde kommissarie Anders Gustaf Kempe, enligt Horney ”känd för sitt lugn och en hos den tidens polismän ovanlig gemytlighet”. Med milt våld drog Kempe in sin motsträvige chef genom riksdagshusets port.
Frågan om vad som hade hänt ifall Kempe inte hade ingripit så rådigt är naturligtvis kontrafaktisk, men i det spända läge som rådde torde konsekvenserna ha blivit oerhörda, oavsett om Tamms avsikt var att beordra chock mot folkmassan, att gripa Per Albin eller både och.
Som Anders Isaksson skrev i andra delen av sin biografisvit över Per Albin, Revolutionären: ”Om en revolution ägt rum i Sverige, skulle den mycket väl ha kunnat börja där ute på den öppna planen framför riksdagshuset.”
Med tanke på att Kempe var Tamms underordnade och därför riskerade repressalier valde Nils Horney att inte berätta om den potentiellt katastrofala incidenten när han skildrade demonstrationen i Social-Demokraten.
Inte heller Dagens Nyheter förmedlade några detaljer om Tamms och Kempes agerande på riksdagshusets trappa. Men DN valde ändå att mellan raderna antyda att något hade kunnat gå fruktansvärt fel ifall det inte varit för Kempe:
”Polisen uppträdde hela tiden lugnt och behärskat. Särskilt förtjänar poliskommissarie Kempe en eloge för sitt humana och säkra uppträdande.”
Johan Widén var lättad. Man kan nästan höra hur han andades ut när han i sin dagbok satte punkt för den 21 april:
”Jag fick nu gå in och i lugn dricka min choklad.”
Den som vevar sig igenom bibliotekens mikrofilmer med tidningar från 1917 och bläddrar bland porösa sidor i gulnade lägg från den här tiden inser tämligen omgående att Kempes hand inte bara var i aktion framför riksdagshuset.
Det var som om hans hand, i överförd bemärkelse, grep in gång efter annan under detta spänningsfyllda år. När motsättningarna var på väg att gå över styr trädde någon eller något in i handlingen för att i alldeles rätt ögonblick dämpa lidelserna: Västervik, Stockholm, Göteborg, Östersund, Västerås.
Konflikterna i svensk politik har emellanåt varit hårda och ibland nästintill oförsonliga under de senaste två seklerna: representationen, tullarna, försvaret, rösträtten, arbetsmarknaden, socialiseringen, skatterna, pensionerna, löntagarfonderna, kärnkraften, Europa. Men motsättningarna har inte tillåtits gå helt över styr. Det säkra, ordnade och uthålliga framsteget har som regel segrat över den kaotiska och forcerade omvälvningen.
Bilden av Sverige som ett land impregnerat av konflikter, tudelning och olösliga motsättningar kompliceras av verkligheten. Klass har förvisso ställts mot klass, grupp mot grupp, intresse mot intresse, men till sist har ändå kompromisser och breda uppgörelser i viktiga frågor varit regel. Kommissarie Kempe har hela tiden varit närvarande.
Också vid tillfällen då de sakliga konfrontationerna har varit som hårdast och tvingat fram avgöranden som dikterats av den ena sidan har samförståndet vibrerat som en spröd underton i debattens muller.
Inför riksdagsbeslutet om det socialdemokratiska förslaget om ATP 1959, kulmen på en mångårig strid om pensionerna, påpekade statsminister Tage Erlander att regeringen hade eftersträvat ett bredare parlamentariskt underlag och beklagade att detta inte hade varit möjligt att uppnå.
Han tillade att Sverige ”haft mindre uppslitande politiska strider … än i nästan alla demokratiska länder, och det har berott på den goda traditionen att vi kan sätta oss ned och resonera med varandra fram till förnuftiga lösningar”. Frågan avgjordes med siffrorna 115–114 i en gastkramande omröstning.
Nästa stora stridsfråga av systemkaraktär var löntagarfonderna på 1970-talet och i början av 1980-talet. Fonderna, huvudsakligen utformade av LO-ekonomen Rudolf Meidner, skulle via fackföreningsrörelsen leda till en de facto-socialisering av det privata näringslivet.
Denna period i svensk politik förknippas med Olof Palmes eldiga retorik, en socialdemokrati som radikaliserades av den tidsanda som brukar sammanfattas i årtalet 1968 och en samlad borgerlighet som efter fyrtiofyra år lyckades vinna regeringsmakten 1976.
Det skall medges att dessa år inte är alldeles enkla att passa in i bilden av besinning och kompromissvilja. Men de har i efterhand draperats i en lite väl romantisk slöja som döljer jämviktsriksdagen 1973–1976, Hagauppgörelserna om den ekonomiska politiken, införandet av en ny och mödosamt framförhandlad regeringsform, blocköverskridande riksdagsbeslut om arbetsrättsliga reformer och det förhållandet att de löntagarfonder som slutligen kom på plats hade urvattnats till nästan oigenkännlighet.
Och vad var Socialdemokraternas och Folkpartiets Linje 2 i kärnkraftsomröstningen 1980 om inte en typisk svensk lagomlösning på temat avveckling med förnuft?
Historiska processer är sällan entydiga och linjära, de drivs framåt av tvära kast och oväntade förvecklingar. Så förhåller det sig också med Sveriges politiska utveckling under modern tid. Likafullt framträder ett grundläggande mönster av samarbete, kompromiss och besinning.
När man gräver för att frilägga rotsystemet till den lite glanslösa men bevisligen effektiva pragmatism som kännetecknar svensk politik är det lätt att sugas ned i tvivelaktiga föreställningar om något slags nationalkaraktär.
Sverige är ingalunda unikt. Men det är ofrånkomligen så att Sverige uppvisar en del historiska särdrag. Framför allt gäller det allmogens möjligheter att, åtminstone på marginalen, utöva inflytande i politiska processer långt före det demokratiska genombrottet.
Den genialt mångsidige Erik Gustaf Geijer – historiker, diktare, filosof, riksdagsman, tonsättare – är omöjlig att förbigå; han var det fördemokratiska skedets viktigaste politiska tänkare i Sverige. Särskilt efter sitt ”avfall” från konservatism till liberalism 1838–1839 förebådade Geijer demokratins slutliga seger när han med vissa ”modifikationer” anslöt sig till principen om allmän rösträtt.
Hos den varmt religiöse Geijer smälte en organisk uppfattning om samhällets indelning i familjen, korporationerna och staten samman med en personlighetsprincip som utgick från att Gud hade skapat människan till en självständig varelse med eget ansvar.
Han såg samhällelig gemenskap ”mellan likar”, enligt Geijer republikanismens bärande princip, som en förutsättning för individuell utveckling.
Ett centralt begrepp för Geijer var odalfriheten, de självägande bönder som sedan medeltiden kunde bjuda visst motstånd mot en feodalt maktfullkomlig adel. Strax före sin död 1847, i Också ett ord öfver tidens religiösa fråga, konkretiserade han sina tankar:
”De Svenska ständerna hafva alla sitt ursprung i den gamla, ännu i Svenska bondeståndet outplånade odalfriheten. Äfven medeltidsaristokratien har i Sverige aldrig fullkomligt kunnat undertrycka folkelementet.”
Ur detta samspel mellan klasser och intressen, mellan centralt och lokalt, mellan kollektivt och individuellt växte det fram en svensk förhandlingskultur.
Att göra upp blev viktigare än att göra ned. Några institutionella faktorer bidrog därutöver till utvecklingen av en konsensusanda, där det praktiskt möjliga överordnades det teoretiskt önskvärda: kommittéväsendet, utskottens betydelse för riksdagsarbetet och från 1911 proportionella val som underlättade för de skiftande konstellationerna i ett flerpartisystem.
En annan faktor som har verkat återhållande på radikala experiment i den ena eller andra riktningen har varit det starka folkliga stödet för välfärdssamhället och dess fundament.
Resurserna skall via offentliga åtgärder fördelas någorlunda rättvist, men fördelning förutsätter att det skapas nya resurser i näringslivet.
Huruvida den svenska samförstånds- och förhandlingsmodellen tillhör framtiden ter sig inte alldeles självklart på 2010-talet. Modellen formades i en tid då Sverige var en kulturellt homogen nation. Så ser det inte längre ut. Med ökad invandring tillförs även politiken nya perspektiv och erfarenheter. EU-medlemskapets bindande förpliktelser och globaliseringens tilltagande konkurrenstryck förändrar nationalstatens villkor och kringskär dess manöverutrymme. Exkluderande tendenser till extremism och enkla lösningar, parlamentariskt manifesterade genom Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, river och sliter i en modell byggd på ömsesidighet. Den digitala revolutionen och ett lika enormt som lättillgängligt informationsflöde fragmentiserar den gemensamma offentligheten.
Men varje politisk modell är en konsekvens av det förflutna. Om modellen huvudsakligen har fungerat väl ligger det i nya generationers intresse att tillvarata och bygga vidare på arvets bästa och mest ändamålsenliga delar. Och i Sveriges fall se till att kommissarie Kempe fortsätter att hålla handen nere på polismästare Tamm.
Gå till toppen