Bara ljudet av en tallrik mat som försiktigt ställs framför mig på bordet gör mig varje gång lite exalterad. Pavlov och hans hundar kan förklara en hel del. Jag svarar på det här ljudet med en egen signal, eller en irriterande reflex, om du så vill. Genom att långsamt rulla eller tvinna mina bestick mellan fingrarna när jag känner dofterna stiga. Som ett litet förspel, bara en liten kyss, när jag stillsamt funderar över hur den första munsbiten ska dissekeras. Ögonen och näsan vandrar nära, innan den mjuka attacken. Sedan några år har jag också plockat upp ovanan att proväta viss mat med fingrarna, att äta en hel skål sallad blad för blad är en underskattad njutning. En ovana som jag intalar mig börjar bli något av en konstform, hur allt ska framhävas och lyftas fram för att ge mig maximal njutning.