Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En kall fläkt från 68

Krisen i Ukraina och på ryskockuperade Krim fortsätter. Idag genomförs en folkomröstning om halvöns nationella tillhörighet. Utgången är given, eftersom rysktalande utgör en majoritet. Men samtidigt kan de etniska motsättningarna skärpas: över 40 procent av Krims befolkning är ickeryssar.
Folkomröstningen bryter mot såväl Ukrainas konstitution som internationell rätt. Därför erkänns den inte av västvärlden och G7-gruppen – USA, Storbritannien, Frankrike, Kanada, Tyskland, Italien och Japan – har varnat Moskva för konsekvenserna ifall Ryssland annekterar Krim.
Trots intensiva diplomatiska kontakter och sanktionshot visar inte Rysslands president Vladimir Putin några tecken på att ge vika. Han har åsidosatt en fundamental princip i Europas efterkrigsordning, kodifierad i Helsingforsavtalet från 1975: att inte flytta gränser med våld. Motivet för aggressionen, att skydda ryssar på Krim, är ohållbart. Häromdagen gjorde Putin dessutom ett illavarslande uttalande om att Ukrainas uppbrott från Sovjetunionen 1991 inte gick korrekt till. Revanschismen lyser igenom.
Väst varken kan eller vill ta militära risker för Ukrainas territoriella integritet. Men den ryska erövringen av Krim kan leda till långvarig frost i relationerna mellan Ryssland och väst. En isande fläkt från kalla kriget drar över Europa.
Hur påverkas svensk politik av Ukrainakrisen "supervalåret" 2014?
Möjligen leder den till ett ökat intresse för EU som fredsprojekt och för valet till EU-parlamentet den 25 maj; förra gången, 2009, stannade valdeltagandet vid 45,5 procent.
Men riksdagsvalet den 14 september är viktigast.
Både den borgerliga alliansregeringen och oppositionen anser nu, en smula yrvaket, att det svenska försvaret måste stärkas. Plötsligt är Gotland på allas läppar och den parlamentariska försvarsberedningen har fått mer tid på sig.
En fråga som än så länge bara bubblar under ytan är förhållandet till Nato. Sverige har ett nära samarbete med försvarspakten, men omfattas inte av säkerhetsgarantin. Idag finns dock inget opinionsmässigt tryck för en Natoanslutning och Moderaterna, det dominerande regeringspartiet, vill inte driva kravet så länge Socialdemokraterna är emot. Fast stämningen kan förändras om Ryssland även börjar göra anspråk på att "skydda" de ryska minoriteterna i till exempel Baltikum, där oron griper omkring sig.
Enligt den konventionella visdomen spelar utrikes- och säkerhetspolitik ingen mer framträdande roll i svenska val, där sysselsättning och välfärd brukar väga tyngst. I SOM-institutets senaste undersökning av väljarnas prioriteringar uppgav endast 1 procent att de ser internationella frågor som "viktiga samhällsproblem". Motsvarande siffra för arbetsmarknaden var 38 procent.
Det finns emellertid undantag från denna regel.
Och i ett fall kan en aggressionshandling i Europa ha fällt avgörandet.
Under andra världskrigets farliga år genomfördes två riksdagsval och ett kommunalval. Krigsutvecklingen speglades i resultaten.
I andrakammarvalet 1940, samma år som Danmark och Norge hade intagits av Nazityskland, vann statsminister Per Albin Hanssons socialdemokrater en brakseger: 53,8 procent. Per Albin personifierade ansträngningarna att hålla Sverige utanför kriget. Även i kommunalvalet två år senare fick Socialdemokraterna över 50 procent.
I riksdagsvalet 1944, när ett tyskt nederlag framstod som oundvikligt, gick det sämre för samlingsregeringens största parti: 46,7 procent. Istället gjorde kommunisterna en kraftig framryckning till 10,3 procent, lyfta av Röda arméns framgångar på östfronten.
Vid tiden för andrakammarvalet 1952 hade Sverige hamnat i en diplomatisk kris med Sovjetunionen sedan ett svenskt spaningsplan försvunnit över Östersjön; det skulle långt senare visa sig att planet, en DC-3:a, blivit nedskjutet av sovjetiskt flyg. Två svenska Catalinaplan skickades upp för att leta efter DC-3:an. Det ena sköts ned. Högern och Folkpartiet – Bondeförbundet befann sig i koalition med Socialdemokraterna – kritiserade regeringen för att den inte tog upp det sovjetiska övergreppet i FN.
Men inget svenskt val har varit så impregnerat av utrikes- och säkerhetspolitik som det 1968, det sista till andra kammaren och Tage Erlanders avsked efter nästan ett kvartssekel som statsminister.
Något år före valet var det en hel del som tydde på maktskifte och Socialdemokraterna var pressade av en kraftig motgång i kommunalvalet 1966, delvis orsakad av Erlanders svar när han i tv fick frågan om vilket råd han hade till ett ungt par som behövde bostad: "Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis."
Det stora europeiska dramat 1968 utspelade sig i Tjeckoslovakien, där Alexander Dubček hade blivit ledare för kommunistpartiet. Dubček gick i bräschen för reformer i demokratisk och liberal riktning. Den så kallade Pragvåren betraktades med största misstänksamhet i Moskva och natten mellan den 20 och den 21 augusti invaderades Tjeckoslovakien av trupper från den Sovjetledda Warszawapakten. Dubček greps och fördes till Moskva.
Sverige höjde beredskapen, regeringen fördömde invasionen och dynamiken förändrades i en valrörelse som tidigare hade kretsat kring bostads- och sysselsättningspolitik.
Socialdemokraterna utnyttjade krisen för att underminera folkpartiledaren Sven Wedén, Erlanders utmanare. Wedén hade redan i juli, när mörka moln hopades över Prag, uppmanat regeringen att göra ett stöduttalande för Tjeckoslovakien. Förslaget tillbakavisades kategoriskt. Det hette att Wedén var oansvarig och skadade Sveriges neutralitet.
Efter invasionen påstod utrikesminister Torsten Nilsson att det fanns en diplomatisk rapport med "de direkta bevisen" för att ett svenskt uttalande skulle ha skadat Tjeckoslovakien. Men dokumentet var hemligt. Wedén kunde alltså inte kommentera innehållet eller försvara sig. När hemligstämpeln hävdes 1994 framgick det att den löst formulerade rapporten, skickad från Belgrad, hade missbrukats. Sven Wedén utsattes för ett politiskt karaktärsmord.
Folkpartiet rasade till 14,3 procent och förlorade positionen som största borgerliga parti till Centern medan Socialdemokraterna gjorde sitt bästa riksdagsval sedan kriget: 50,1 procent. Wedén avgick som folkpartiledare 1969 och avled sju år senare utan att ha fått upprättelse.
Det vanliga, i Sverige lika väl som i andra demokratier, är att internationella kriser gynnar sittande regeringar. I kritiska lägen söker sig väljarna till det trygga och bestående. Följaktligen skulle en utdragen Ukrainakris kunna vara till fördel för den borgerliga alliansregeringen.
Men det är inte alls säkert.
Moderaterna har skingrat sin trovärdighet i försvarspolitiken, en gång partiets paradfråga.
Under åtta år med Fredrik Reinfeldt som statsminister och Anders Borg som finansminister har försvarsanslaget betraktats som budgetpolitisk restpost, inte som säkerhetspolitisk försäkringspremie; som andel av BNP är det nere på 1,2 procent, lägst i närområdet.
Riksrevisionen har konstaterat att försvaret inte når de mål som riksdag och regering har lagt fast. Sverker Göranson, överbefälhavaren, har öppet medgett att Sverige bara kan försvara sig på egen hand i en vecka. Att incidentberedskapen är ett skämt bekräftades förra året när ryska bombplan övade anfall mot mål i Sverige. Två moderata försvarsministrar har avgått: Mikael Odenberg och Sten Tolgfors. Varningar för Rysslands upprustning har viftats undan som alarmism och Fredrik Reinfeldt har rent av uttryckt viss förståelse för det ryska agerandet på Krim. Och när det gäller Nato är regeringen splittrad. Jan Björklund och Folkpartiet förordar ett medlemskap. Det vill Centern inte höra talas om.
Också den rödgröna oppositionen är oenig. Vänsterpartiet vill att Sverige lämnar EU och är, tillsammans med Miljöpartiet, skeptiskt till allt från vapenexport till Natosamarbete. I Stefan Löfven har Socialdemokraterna en statsministerkandidat som saknar erfarenhet av utrikespolitik. Men genom alla år i regeringsställning har Socialdemokraterna byggt upp ett ansenligt förtroendekapital i utrikes- och säkerhetsfrågor.
När konjunkturen klappar igenom och finanssystemet skakar, som inför valet 2010, kan moderata räknenissar komma väl till pass, men när den ryska björnen stryker omkring utanför folkhemmets knutar är det nog många som föredrar stabila gråsossar.
Kanske erinrar sig någon det värdiga och beslutsamma lugn som Göran Persson demonstrerade efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Kontrasten mot Fredrik Reinfeldts halvkvädna visor om Krim är slående.
Gå till toppen