Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Författarna som blir sina egna förläggare

Många författardrömmar grusas av ett standardformulerat refuseringsbrev. Men istället för att stoppa tillbaka manuset i byrålådan – varför inte prova att ge ut det på egen hand? Egenutgivarna börjar bli en faktor att räkna med i bokbranschen.

Reklamaren Emelie Schepp bestämde sig för att skriva en deckare. Det var i maj 2012. I september samma år hade hon sitt första utkast klart.
Sedan gjorde hon som alla andra aspirerande författare gör – hon skickade manuset till förlagen. Efter standardväntetiden på tre månader hade hon fått ett par refuseringsbrev. Ett mindre förlag visade intresse, men eventuell publicering kunde ske tidigast två år senare. Så länge tänkte hon inte vänta.
Hon googlade på ordet ”egenutgivning” och fann en ”hel värld av driftiga entreprenörer som kämpade med att få ut sina böcker”. Hon ringde upp de förlag som ännu inte hade lämnat något besked och bad dem kasta hennes manus i papperskorgen.
Samtidigt visste hon att hon behövde hjälp utifrån för att det skulle bli proffsigt gjort. Hon anlitade en lektör, en korrekturläsare och en sättare.
– Mitt mål var att ingen skulle veta att det var en egenutgiven bok, säger Emelie Schepp.
Hon bestämde sig för att satsa på pocket direkt. Och hon hade tagit reda på att om man trycker en bok i färre än 5 000 exemplar kan man få tillbaka en del av tryckkostnaderna i form av kulturstöd från Kulturrådet.
– När jag stuvade in de 4 999 böckerna i garaget tänkte jag: ”Hur sjutton ska jag bli av med alla de här?”
En relevant fråga, med tanke på att en debut på ett etablerat förlag brukar sälja runt tusen exemplar. Hur ska då en egenutgivare – utan marknadsavdelning eller uppmärksamhet i medier – lyckas med det femdubbla?
Men enligt Kristina Svensson, ordförande i föreningen Egenutgivarna, behöver man inte bli recenserad på kultursidorna för att nå ut med en bok idag. Man kan enkelt marknadsföra sig via en blogg eller hemsida.
Egenutgivarna startade som ett öppet möte på Bokmässan 2011. Det kom ett tiotal personer. Idag består föreningen av en brokig skara på 200: vissa ger ut släktkrönikor till de närmast sörjande, andra har blivit ratade av förlagen, medan ytterligare andra har sagt nej till förlagskontrakt.
– Vissa vill ha bekräftelsen som kommer med att bli utgiven på ett stort förlag. Andra gör en krass ekonomisk kalkyl. Säg att man själv kan sälja 3 000 ex av sin bok och få 80 procent av intäkterna. Medan ett förlag kanske kan sälja 5 000, men där man som författare bara får tjugo procent. Det blir ganska enkel matematik.
Men då får man ju också lägga ner betydligt fler arbetstimmar på att få sålt de där 3 000 exemplaren.
– Förvisso. Men om du inte redan är ett etablerat namn lägger förlagen kanske en vecka på att sälja in din bok. Och dessutom måste du själv vara ganska aktiv i marknadsföringen.
Emelie Schepp säger att man måste våga se sin bok som en produkt – och sälja den. Själv lyckades hon, som den första egenutgivaren, att sälja in sin bok till distributören Pocketgrossisten. Hon lyckades också övertyga de stora bokhandelskedjorna att ta in den i sitt sortiment.
För att marknadsföra sig satte hon upp en hemsida, spelade in en trailer och var ute i handeln för att, som hon säger, ”trycka boken i handen på människor”.
Det där med kulturstöd kunde hon glömma ganska snart. Idag har hennes ”Märkta för livet” sålt i 35 000 exemplar.
Lotten Säfström från Malmö är ett exempel på att man faktiskt kan få visst medieutrymme som egenutgivare. Hon har skrivit böckerna ”Jag ville bara dansa” och ”Nu har dansen börjat” om sitt liv som missbrukare. Hon har porträtterats här i Sydsvenskan och nyligen var hon med i SVT:s ”Go’ kväll”.
– Det gäller att spotta ut sig en massa mejl. Men man måste också använda telefonen för att visa vem man är och att man finns till, säger hon.
Gunnar Ardelius, ordförande i Sveriges författarförbund, säger att egenutgivarna bidrar med något positivt även för de förlagsutgivna författarna, eftersom de tvingar förlagen att jobba hårdare. Samtidigt menar han att egenutgivning kanske passar somliga bättre än andra.
– Man måste ju verkligen sälja in sig själv. Och många författare vill bara skriva, säger han.
Emelie Schepp skriver just nu på bok nummer två. Den kommer hon inte behöva sälja på egen hand. Den ska nämligen komma ut på Wahlström & Widstrand (som inte var ett av de förlag hon skickade manuset till från första början).
Var det självklart att tacka ja när de hörde av sig?
– Nej, det var faktiskt inte helt självklart. Samtidigt är det ju alla författares dröm att bli utgiven av ett förlag. Och jag tror att jag och Wahlström & Widstrand kan åstadkomma något bra tillsammans.
Åsa Selling, litterär chef på förlaget och tillika Emelie Schepps förläggare, hörde talas om författaren som hade en bästsäljande bok, men inget förlag, på bokmässan i Frankfurt. När hon kom hem läste hon ”Märkta för livet”. Hon tyckte att det var en originell och spännande deckare. Men hon såg också språkliga brister. Och när förlaget till hösten ger ut boken på nytt, i storpocket, är det i en omredigerad version.
Åsa Selling tycker inte att de etablerade förlagen har spelat ut sin roll.
– Hos oss får du en redaktör och en förläggare som investerar i ditt författarskap. Egenutgivarna kan ju köpa in de här tjänsterna av frilansare. Men det är svårt att hitta någon som tar långsiktigt ansvar för ens skrivande. Vi sätter oss i samma båt som författaren och säger: ”Nu gör vi det här tillsammans.”
Hon menar också att en förlagsstämpel borgar för en viss litterär nivå, medan en egenutgiven bok kan innehålla ”precis vad som helst”.
– Jag säger så för att jag ser våra inkommande manushögar. Det finns många skrivande människor som lägger ner själ och hjärta och skriver många, många sidor som ingen ska behöva betala för. Någon måste sålla.
Om du hade fått Emelie Schepps manus i din hand innan hon hade gett ut boken på egen hand och sålt den i 35 000 ex, hade du antagit det då?
– Jag tror det. Jag är i alla fall säker på att vi hade tagit kontakt med henne och sagt att det här är bra, men vi behöver arbeta tillsammans innan vi ger ut det.
Gå till toppen