Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Patrik Svensson: Hotet kommer från höger

Skillnad på den autonoma vänstern och nazismen.

Den 15 december gick ett fyrtiotal nazister till attack mot en antirasistisk demonstration i Stockholmsförorten Kärrtorp.Bild: Hampus Andersson / TT
Idag hålls en antinazistisk demonstration på Möllevångstorget i Malmö som ser ut att kunna bli en av de största på många år. Tusentals människor kommer att samlas för att visa sitt stöd för de skadade vid förra helgens våldsdåd på Möllan, för att mötas i en gemensam sorg, för att visa sin avsky mot nazismen som idé och praktik.
Men alla antinazister kommer inte att vara där. En del kommer att stanna hemma. En del kommer att muttra från sidan. En del kommer att hävda att manifestationen är infiltrerad av grupper som är precis lika farliga som nazisterna.
Under veckan som gått efter våldsdådet på Möllan har diskussionen nämligen än en gång kommit att handla om äpplen och päron. Bör de ligga i samma korg eller inte? Vilken extremism är farligast? Är inte alla kålsupare alltid lika goda kålsupare?
På Smålandspostens ledarsida ifrågasattes legitimiteten i förra söndagens spontana antinazistiska manifestation på Möllevångstorget eftersom några av talarna inte tydligt markerat sitt avstånd mot allt politiskt våld, bortom färg eller symbol. På bloggar och i kommentarfält höjdes samma krav på avståndstagande. På Dagens Nyheters ledarsida förklarade Erik Helmerson varför han inte kan demonstrera mot nazismen. Hotet från ”våldsvänstern” skrämmer bort honom.
Hur blev det så här? En sak är att ta avstånd från våld, men vad är det egentligen vi pratar om? Är vänstern och högern ett lika stort hot? Väger äpplen och päron lika mycket?
2009 gav Säpo ut en omfattande rapport, ”Våldsam politisk extremism”, vars kärna och slutsats är denna: De högerextrema, den så kallade Vit Makt-rörelsen, och de vänsterextrema, de så kallade autonoma, utgör ett ungefär lika stort hot. Det är en uppfattning som tycks ha fått starkt fäste i den svenska offentligheten sedan dess.
Men vad rapporten talar om är ett konstitutionellt hot. Vilket hot utgör de olika grupperna mot det svenska statsskicket? Det bygger på en utvärdering av hur sannolikt det är att de olika grupperingarnas omstörtande ambitioner ska bli verklighet. Hotas då det svenska statsskicket av den extrema högern? Nej, slår Säpo fast, knappast i nuläget. Av den autonoma vänstern? Nej, inte där heller.
Men, och det här är poängen, det teoretiska hotet kan betraktas som jämförbart. Hotet mot det svenska statsskicket är ungefär lika stort från de högerextrema som från de vänsterautonoma. Det är alltså obefintligt, men om man jämför är det nästan exakt lika obefintligt från båda håll.
Till grund för det här retoriska trolleritricket ligger i sin tur en analys av de olika gruppernas demokratisyn. ”Båda sidorna underkänner demokratin”, slår rapporten fast. Såväl nazister som vänsterautonoma är alltså motståndare till den representativa demokratin. Ett faktum som görs till sin egen slutsats. Den högerextrema strävan efter ett totalitärt styre likställs på så sätt med den radikala vänsterns strävan efter utvecklad närdemokrati och gemensamt ägande. På liknande vis jämställs också antisionism med antisemitism. Vänsterns kritik mot staten Israels ockupationspolitik läggs okommenterat i samma vågskål som nazisternas judehat.
Rapporten innehåller också en kartläggning av de olika extremistmiljöernas brottslighet. Där slås fast att grupperna står för ungefär lika många lagöverträdelser. Vilket sägs visa på ett likvärdigt och jämförbart förakt för rikets lagar. Vilken slags brottslighet det handlar om blir i den jämförelsen mer en fråga om smak.
Men tabellerna visar på en rätt betydande skillnad. De vanligaste brotten inom den autonoma vänstern är ”brott mot allmän ordning” och ”skadegörelse”. Bland de högerextrema är det ”hets mot folkgrupp” och ”brott mot liv och hälsa”. Ser man enbart till våldsbrotten står vit makt-rörelsen för hundra procent av det dödliga våldet. Fjorton personer har mördats av de högerextrema i Sverige mellan 1999 och 2009, (det vill säga innan Peter Mangs greps). På samma sätt står de högerextrema för hundra procent av våldet mot utomstående part, alltså våld som inte riktas mot politiska meningsmotståndare eller ordningsmakten. Det är där de oprovocerade överfallen på homosexuella och invandrare räknas in.
För vissa är det likväl samma sak. Äpplen och päron. Frukt som frukt. En krossad ruta och ett mordförsök. Antikapitalistiskt klotter och ett hatbrott.
”Så nu vet vi”, som Arundhati Roy en gång skrev om det politiska språkets irrationella abstraktioner: ”Grisar är hästar. Flickor är pojkar. Krig är fred”. Så blandar man äpplen och päron. Så försöker man förvandla den antirasistiska rörelsen till en intetsägande fruktkompott. Så lyckas man måla upp ett hot som är så allmänt och ospecifikt att det inte betyder något alls för dem som faktiskt är hotade.
Det finns en uppenbar fara i det här. Oförmågan att tala om det nazistiska våldet som ett eget och specifikt hot leder inte bara till ett osynliggörande av hotet i sig. Det leder i värsta fall också till ett slags tyst medgivande.
I veckan framkom uppgifter om att minst två av nazisterna på Kristianstadgatan i Malmö förra helgen var nyss hemkomna från Ukraina dit de rest för att visa sitt stöd för det fascistiska partiet Svoboda. En av de misstänkta nazisterna ska enligt vittnesmål haft en mössa med Svobodas symbol på sig. Samma parti alltså som har flera poster i den sittande ukrainska regeringen. Samma parti som utrikesminister Carl Bildt i en intervju med Sveriges Radio nyligen försäkrade var ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. Samma parti som vill kriminalisera aborter, homosexualitet och utländska adoptioner av ukrainska barn.
Så vädrar svenska nazister morgonluft. Så ser svenska nazister meningsfränder i Europa flytta fram sina positioner. Framgång föder framgång. De ser en förskjutning även här hemma. De ser den mentala kartan ritas om. De ser en vägran att ta specifikt avstånd som blir till ett slags relativisering som blir till ett slags berättigande och en omförhandling av det som varit samhällets själva grundvärderingar. Så tar svenska nazister ett djupt andetag nytt friskt syre och går ut på gatorna med vässade knivar och nyförfattade valmanifest.
Och hotet då? För vänsteraktivister, homosexuella, feminister och alla med utomeuropeiskt utseende har det sällan känts mer verkligt och nära. Här i Malmö har på ett drygt halvår Kvarnby folkhögskola blivit nedbränd, en ung kvinna har attackerats på öppen gata, en grupp feministiska demonstranter har blivit knivhuggna och misshandlade i den miljö, på den gata i den stadsdel, där de trodde sig vara som allra tryggast. Det är ett hot som är befriat från alla former av relativiseringar och kålsuparteorier. Där finns inget utrymme för att lägga äpplen och päron i samma skål.
Demonstrationen på Möllevången idag är därför heller inte en protest mot ”politiskt våld”, det är en manifestation mot det nazistiska våldet. Inget annat. För att det är nödvändigt och relevant. För att det är därifrån hotet kommer. För att människor som är rädda nog vet bäst vad de har att vara rädda för. För att allt annat vore en förolämpning.
Gå till toppen