Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

”Vi ska framåt”

Snart är det premiär för teatergruppen Potato Potatos största projekt någonsin. Ingen vet var det landar. Men i Malmö placeras ett litet luktsuddigum under en strumpa, en dam i Lund drar en vits om en korvkiosk och i Linköping börjar en sjätteklass gråta.

Det är den sista veckan i januari, blöt snö faller över Karlskronaplan i Malmö. Bakom en av portarna formar Agnes Hargne Wallander en slarvig bulle av kläder och stoppar ner den innanför byxorna.
– Subtilt, säger Linn Björnvik Grøder och lägger in en lösnäsa i sin tröjärm.
Janna Granström testar hur det känns att ha ett paraply som sticker ut över ena axeln som ett spjut.
– Det där är väldigt subtilt.
Alla hjälps åt med att ömt absurdisera varandras kroppsformer, sedan kliver de i sina vita sjukhustofflor och börjar dansa. I det här rummet växer en feministisk drömvärld fram. En teaterföreställning som undersöker vänskap, drömmar och kollektivt tänkande i ett samhälle ljusår bortom makt, vinst och hårdhet.
Potato Potato har arbetat kollektivt med scenkonst i sex år. Andra politiska teatergrupper kritiserar gärna samtiden genom att berätta om problem. Förra året gjordes det till exempel minst fyra olika föreställningar i Sverige om näthat. Potato Potato tänker att den typen av scenkonst kan leda till att problemen som man pratar om reproduceras. De skapar utopier istället. Målet är att frigöra människor från deras individuella depressioner och hjälpa dem att komma ur vägen för sig själva.
De har funderat mycket på spegelneuroner, en av århundradets stora vetenskapliga upptäckter. Spegelneuroner är nervceller som reagerar på samma sätt när en människa utför en handling som när hon ser någon annan göra samma sak. Så teaterbesökare upplever det som händer på scenen nästan som om de själva var med i handlingen.
– Publiken ska få vara med i utopin och förstå att de har den i sig. Man har kommit fram till att tio minuter mindfulness-övningar om dagen ger bättre effekt än antidepressiv medicin. Vi vet det. Men värden har gått förlorade i en patriarkal, kapitalistisk världsordning, säger Linda Forsell.
Hon är regissör och formar föreställningen ”Radikal vänskap” tillsammans med skådespelarna. Det finns massor av idéer men inget manus. Istället improviserar de fram pusselbitar med hjälp av drömtydning, pilatesbollar och ganska många besök i dambastun på Kallbadhuset. Idag har de gjort en koreografi med trätoffeldans utifrån två bilder – kvinnan som konstverk och kvinnan som instrument. Det är svårt att dansa i tofflor. Och Linn Björnvik Grøder kände sig som en full kille som klätt ut sig till tjej. Men det gör ingenting. Imorgon är en ny dag med nya övningar.
– Vi ska framåt. Vad vi vill omförhandla är jämställdhetsbegreppet. Det handlar inte om individuella framgångar. Det handlar om annat än makt och pengar. Det handlar om framtidens feminism, inte om något 70-talsideal alls. Ingen nostalgi, då hamnar vi i Sverigedemokraterna, säger Linda Forsell.
– Men det är extremt svårt att föreställa sig något man inte vet, säger Linn Björnvik Grøder.
– Då måste vi ställa nya frågor. Sluta svara på frågor vi inte själva har formulerat. För att skapa handlingsutrymme åt oss själva och publiken, säger Linda Forsell.
”Radikal vänskap” är en del av ”I den bästa av tjejvärldar”, Potato Potatos hittills största projekt. Det startade hösten 2012 efter att ett pennföretag hade lanserat en särskild bläckpenna för tjejer. Många kvinnor blev arga och feministiska serietecknare skämtade. ”Ens händer är så små, för små. De når inte runt skaftet. Man misslyckas och gråter. Man är så fumlig och pennan är så stor”, skrev Nanna Johansson. Den reaktionen hjälpte Potato Potato att få syn på ett helt annat perspektiv.
– Tänk om allt var tjejgrejer! Alla stolar, bilar, öl och institutioner, säger Linda Forsell.
Tanken var svindlande. ”I den bästa av tjejvärldar” består av tre föreställningar i tre städer för tre olika målgrupper samtidigt. Alla utforskar samma tema: feminiteters potential i en värld som är varm, vänlig och oekonomisk. I Stockholm förbereder Maria Jennefelt, Andrea Berglund, Louise Blad och Filippa Hanzon en serie ineffektiva middagsbjudningar, och testar tanken på att låta gästerna karva i maten och göra sina egna skedar. Och i Linköping arbetar regissören Freja Hallberg och skådespelarna Ellen Norlund och Jenny Möller Jensen med mellanstadieföreställningen ”Vi är nära”.
– Den hette ”Tjejstaden” från början. Publiken skulle sitta i små hus och titta ut från fönstren. Sedan kom vi fram till att vi ville vara i ett badrum istället. Det kändes mer mjukt och intimt, säger Freja Hallberg.
”Vi är nära” är en interaktiv föreställning om närvaro, närhet och lyssnande. Den skapas tillsammans med mellanstadiebarns badrumsberättelser, japanska robotfiskar, boken ”101 filosofiska experiment” och skådespelarnas långsamma processer med att följa tankar som inte leder någonstans. På scenen pratar de så tyst att barnen i publiken måste luta sig fram för att höra dem. Det har varit svårt och omvälvande att lära sig. Som kvinnliga skådespelare har de alltid tränat på att ta mer plats och tala högre.
– Det är skönt att ifrågasätta vad det är jag har försökt lära mig. Vilka egenskaper som jag har tycker jag egentligen om? Som att lyssna. Att fråga istället för att påstå saker. Att inte vara säker och ibland inte våga, säger Ellen Norlund.
Nu tänker hon att det är fina egenskaper som kanske gör att människor kan komma varandra närmare. Under arbetet med föreställningen upptäckte Freja Hallberg att hon har gått och burit på ett kvinnoförakt. Och Jenny Möller Jensen har börjat spara ut sitt hår för första gången på fem år och blivit mycket mer nyfiken på de tysta och blyga människorna.
– Just nu känns det verkligen som att jag har fått syn på vilket otroligt patriarkalt bygge hela teatern är. Och att det som jag har lärt mig inom min utbildning har fokuserat på att teater ska vara för skallen, inte för känslan, säger Jenny Möller Jensen.
Jenny Möller Jensen driver scenkonstkollektivet Potato Potato ihop med Freja Hallberg, Linda Forsell, Helena Engberg och Paulina Göth. De håller ett högt produktionstempo. Sedan starten har de skapat femtiofyra föreställningar, bildat pojkband, föreläst om antipatriarkalt tänkande, fixat isdisko, organiserat teateranalyskvällar, utbildat dj:ar, gett ut en tidskrift, startat klubb, ställt till med massbröllop och vuxit till en av Sveriges starkast lysande teatergrupper.
– Vi tänker alltid: Varför är det här viktigt att gestalta på en scen? Går det lika bra att skriva en bok? Mycket handlar om att nå väldigt många olika sorters publik. Och vi kan utveckla det arbetet i oändlighet, säger Helena Engberg.
Tillsammans med Paulina Göth anordnar hon drag-workshopar och utforskar klass och kön genom fyra dragkaraktärer: Calle och Leffe som har blivit kompisar genom en kurs på Arbetsförmedlingen, och de tjusiga bloggbrudarna Evelina och Chiara Cathalina. Ibland är alla fyra med i samma föreställning. Evelina och Chiara Cathalina engagerar sig till exempel för att få fler män att prova hormonella p-piller. Det ställer Leffe gärna upp på, men han blir lite ledsen av dem. Då är det tur att han har en vän som Calle.
– I början av ett dragarbete handlar det väldigt mycket om att kasta sig in i klichébilden och stereotypen av vad en man är och vad en kvinna är. Men arbetet syftar egentligen helt till att gå emot det. Upptäcka att det är människor med väldigt mycket socialt konstruerade kön, och spränga de fördomar som låser in folk i olika fack, säger Helena Engberg.
Det är ett arbete som har pågått sedan 2010. Men den här berättelsen sträcker sig längre bakåt i tiden än så, till en kväll för fem år sedan på kulturhuset Kontrapunkt. Plötsligt börjar några kvinnor dela ut rotfrukter till höger och vänster. Belysningen är dunkel. Potatis? Ja, det är potatis. Men varför?
Allt startade 2008 när Freja Hallberg hörde på radion att teatergruppen Institutets lokaler på Norra Vallgatan skulle utlysas.
Hon ringde runt till vänner, människor hon träffat på demonstrationer och skådespelare som hon jobbat med. Tillsammans spånade de fram tankar kring vad de skulle vilja göra med och i lokalen, formulerade en ambitiös treårsplan och postade den till kommunen. Visionen var att göra teater som en basvara, något alla människor kan ha nytta av, som potatis.
– Duktiga och gulliga var vi, säger Linda Forsell.
Malmö stad tackade nej till förslaget. Istället flyttade Teater Insite och Teater Foratt in på Bastionen. Men det gjorde inte så mycket, för idéerna levde vidare.
– Vi ville skapa ett kollektiv och en levande scen i Malmö. Att problematisera samtiden var viktigare än själva teaterformen, säger Linda Forsell.
– Sedan var det bara så att vi var bra på teater, säger Freja Hallberg.
Potato Potatos föreställningar börjar alltid med ett gediget researcharbete kring ett tema som gruppen vill undersöka. ”Historia A”, som handlar om kvinnorna som historieböckerna glömde bort, var till exempel inspirerad av SOU-rapporten ”Kvinnor, män och jämställdhet i läromedel i historia”. Musikalen ”När någonting är viktigast blir inget annat viktigt” spann vidare på forskning om hur kön konstruerades inom Frälsningsarmén kring förra sekelskiftet. Och inför arbetet med den normkritiska och pedagogiska sex- och samlevnadsföreställningen ”Sug F*, Slicka K**” läste Paulina Göth och Helena Engberg en kurs i ämnet på Malmö högskola.
Tillbaka i nutiden frågar Jenny Möller Jensen och Ellen Norlund en sjätteklass i Linköping om de kan några bra tips på hur man gör för att börja gråta. Redan efter en minut börjar en tjej fälla tårar, för hon kan knepet. Det smittar av sig. Eleverna visar varandra sina sorgligaste Youtubeklipp och hela klassen gråter. Sedan börjar de prata om mörka tankar. Om döden och sådant som de brukar fundera på när de ska sova.
I Malmö har det slutat snöa och en och annan vårblomma lyser upp gräsmattan på Karlskronaplan. Sex kvinnor har bänkat sig framför ett tidigt genomdrag av ”Radikal vänskap”. De får titta på parasolldans och lyssna på en dröm som Agnes Hargne Wallander har drömt. Och en ganska lång historia om en växande vänskap med en blyg katt som gömmer sig under ett badkar och blinkar med ögonen på ett snällt sätt. Publiken applåderar. Linda Forsell ställer frågor:
– Ska det vara mer filosofiska frågor som man får tänka på? Jag vill ju få in mycket mer politik. Viska: Mina släktingar har blivit brända på bål. Så att man inte kan avfärda det här. Hjälpa publiken att förstå essensen.
– Jag kanske skulle vilja ha fler feminiteter, säger Elinor Forsheden Sidoli.
– Det är fantastiskt att ta vara på lugna värden och att ta hand om varandra, men man måste inte ta bort all pepp för det. Busa med publiken!
Det är knappt tre veckor kvar till premiären av ”Radikal vänskap”. Varje kväll efter repetitionerna går Linda Forsell hem och skriver nya scener utifrån vad som hänt under dagen. Det är ett hårt arbete att aldrig använda manus. Men Potato Potato är mer intresserade av vad skådespelarna som de jobbar med tänker och känner här och nu än av vad någon dramatiker skrev för hundra år sedan. Det har också med klass att göra. Ingen i Potato Potato kommer från ett hem med massor av dramatik i bokhyllorna. Utan mer från vischan och arbetarklassen.
– Genom det är vi fria från en skuld hos medelklassen som vi inte känner igen oss i. Vi måste inte läsa alla teatergubbar för att kunna ifrågasätta dem, säger Freja Hallberg.
– Vi har inte de referenserna, säger Linda Forsell.
– De är nya för oss. För oss är det mer: Varför ska jag läsa någon gubbe som var asrik och hade slavar? säger Freja Hallberg.
– Vi har inte tid. Vi måste snacka med några kids och öva på en dans, säger Linda Forsell.
Några dagar passerar. I ett blått hus på Kastanjegatan i Lund möts Malmöensemblen och teatergruppen Teater Trots som också ska vara med i ”Radikal vänskap”. Evelina Persson som är regiassistent letar efter en övergång mellan två scener och frågar om det är någon av de äldre damerna som kan något roligt skämt. Birgit Druid Glentow berättar en historia om en som fick för mycket senap på sin korv.
Samtidigt i elskåpet provar scenografen och kostymören Agnes Östergren ut blusar och byxkjolar i blåa nyanser. Det bjuds på kaffe och småkakor. Alla sjunger en sång om vänskap. Sedan läser Linda Forsell och Evelina Persson en dikt. ”Det finns inga pansar. Om vi ser sprickan i själen, världens och vår egen, inte bara som ett sår utan som början på något annat. Kanske är det då, precis där i sprickan, som allt ljus kan komma in.”
– Det var väldigt vackra ord. Jag tänkte på livet, säger Anna Sundman Lecomte.
– Ett åldrande som är evigt? Du sa något om att ha levt i tusen år. Då skälver man till lite. Det blir liksom övernaturligt, säger Birgit Druid Glentow.
– Så kan man känna ibland, säger Mona Frick.
– Som ung också, säger Linda Forsell.
– Jag tänkte på behovet av att öppna sig. Att våga ge värme och ta hand om varandra, säger Ingela Björck.
Tillbaka i Malmö låser Freja Hallberg och Linda Forsell upp porten till Rolfsgatan 5. Det luktar målarfärg. Vi går genom köket via kontoret och fram det stora rummet där scenen ska byggas. Det här huset ska bli en folklig teater med plats för många samtal, gästspel och samarbeten. Det är tankar som en gång formulerades i en treårsplan för Bastionen, modifierade genom sex års teateraktivism. Potato Potato har flyttat in.

I den bästa av tjejvärldar

Tre föreställningar på temat feminiteters potential:
1.”Vi är nära” (i samarbete med Ung scen/Öst) spelas till och med den 28 mars på Teatervinden i Norrköping, samt 9 april–16 maj på Ung scen/Öst i Linköping.
2. ”Radikal vänskap” (i samarbete med Teater Trots) har premiär den 19 mars på Teater 23 i Malmö och spelas där 19–22 och 26-29 mars. Sedan turnerar den till Lund, Stockholm, Göteborg, Helsingborg och Umeå.
3. ”Middagsbjudningen; feminiteter som potential” (i samarbete med “Middagsbjudningen”, och inspirerad av den amerikanska konstnären Judy Chicagos verk “The Dinner Party”) har premiär den 27 mars i Stockholm, och genomförs även 28 och 29 mars.

Potato Potato

Potato Potato drivs av Freja Hallberg, Jenny Möller Jensen, Linda Forsell, Helena Engberg och Paulina Göth.

Bildades i Malmö 2008 och har sedan dess skapat workshopar, klubbarrangemang, föreläsningar och ett femtiotal föreställningar – bland annat “Historia A”, “Danskjävlar – om detta må vi berätta”, “XOXY (precis som porr)” och “Talanglösa martyrer”.

De arrangerar även teateranalyskvällar och ger ut tidningen Performativ konst. Samt har utvecklat konceptet “Lite billigare, lite sämre”, som är lite billigare, lite sämre versioner av exempelvis Melodifestivalen, kungliga bröllop och andras teaterföreställningar.

Har precis fått nycklarna till sin nya lokal på Rolfsgatan 5 i Malmö, som invigs under våren och ska bli Potato Potatos eget teaterhus med kontor och hemmascen. Den första föreställningen i huset planeras ha premiär i höst.

Gå till toppen