Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Chatt med Volen Ivanov om överdrivet samlande

Legitimerade psykologen och doktoranden Volen Ivanov chattar med Sydsvenskans läsare om sjukligt samlande, som är på väg att bli en egen sjukdomsdiagnos.

Reserojvén: Vad skiljer en "normal" samlare av t ex böcker eller frimärken från en överdriven samlare ?

Volen Ivanov: Hej!
Det här är nog den vanligaste frågan jag brukar få när jag föreläser om detta. Det finns flera skillnader och det är viktigt att skilja "vanliga" samlare från de vi kallar för patologiska eller sjukliga samlare, då de förstnämnda sällan är i behov av att få hjälp för sitt tillstånd. Hos "vanliga" samlare finns det ett tema på de saker som samlas. Det kan röra sig om allt ifrån frimärken till bilar. Personer som samlar på detta vis har ordning på sakerna, vet var de ligger och sakerna ligger inte hulller om buller på ett sätt som förhindrar personen ifrån att använda sitt hem eller andra levnadsutrymmen t.ex. på arbetsplatsen. "Vanliga" samlare brukar också tycka om att vissa upp sina samlingar, iaf för andra intresserade, och det är inte ovanligt att de kan sälja eller byta bort en del av samlingen. Patologiska samlare däremot samlar på en stor mängd saker, man brukar säga att de samlar på sådant alla människor har men att de har många fler av dessa saker. Den största skillnaden är dock att sakerna hos personer med patologiskt samlare ligger huller om buller i hemmet och på så vis förhindrar användandet av hemmet, eller orsakar negativa konsekvenser såsom risk för brand eller att falla och slå sig eller få sakerna över sig, risk för ohyra eller sjukdom. Det är ffa detta som alltså orsakar funktionsinskräninkningen som vi inte ser hos "vanliga" samlare.

Reserojvén: Vad gör man om man känner någon som faller in under begreppet överdrivet samlande ?

Volen Ivanov: Det är otroligt vanligt att personer i närheten av överdrivna samlare far illa eller mår dåligt på olika sätt. En ny undersökning visar t.ex att de upplever sig vara lika stressade som anhöriga till personer med demensjukdom. Därför är det högst förståeligt och vanligt att man vill göra något för att förbättra personens situation.
Jag börjar med det som man inte ska göra: Det är oftast inte särskilt gynnsamt att slänga saker utan den samlande personens tillåtelse. Detta kan skada förtroendet mellan samlaren och den som länger oerhört. Det är också oftast otroligt smärtsamt för personen som samlar att bli av med sina saker på detta vis. Det brukar inte heller vara hjälpsamt att föröska övertala personen med starka argument om varför det är bra att slänga. För personen som samlar handlar handlar det ofta om en känslomässig anknytning till sakerna som inte försvinner med övertalning.
Det man bör göra är att i första hand lyssna till den samlande perosnens motiv och berättelse om samlandet och skapa ett förtroende. Man kan försöka diskutera olika fördelar med att rensa ut iaf en del av sakerna. T ex att personen kan använda sitt hem på ett mer ändamålsenligt sätt t.ex bjuda hem vänner eller använda sin soffa. Man bör på olika sätt visa respekt för samlarens autonomi och värdighet genom att använda ett resktfullt språk om sakerna. Om den som samlar ger sin tillåtelse till att man är med och hjälper till vid en utrensning bör man involvera den samlande perosnen aktivt i processen av utrensning och beslutsfattande om vad som ska slängas.
I dagsläget är det mig veterligen väldigt få instanser som erbjuder hjälp för detta tillstånd men den psykiatriska vården bör erbjuda hjälp för detta tillstånd. Min erfarenhet är att socialtjänsten kan vara behjälplig med boendestöd också. Vi på Karolinska Institutet är i färd med att utveckla och så småningom utvärdera terapi för patologiskt samlande med en amerikansk behandling som förlaga.

Niklas: Är det ett problem som ökar pga att det finns fler saker att samla på idag, än tidigare?

Volen Ivanov: Det här är en svår fråga att besvara utifrån befintlig forskning. Vi har helt enkelt inte data på hur vanligt detta problem var för säg 50 eller 100 år sedan. Det finns dock många fallbeskivningar i historien som indikerar att överdrivet samlande iaf funnits i de flesta tider. Den data som finns pekar på att tillståndet är vanligt även i kulturer där det kan tänkas finnas något mer begränsad tillgång till saker, iaf ut ett privat ekonomiskt perspektiv, te.x. i Indien. Det man inte heller får glömma är att människors tillgång till utrymme varierar, vilket också påverkar om eller när detta blir ett problem. Om vi tar ett extremt exempel så blev detta inte ett problem om man levde på savannen medan en person som bor trångt i Stockholms innerstad myckt lättare kan bli besvärad av för mycket saker i hemmet.

Sara: Vart ska man vända sig om man träffar någon som samlar och lever i ett överbelamrat hem?

Volen Ivanov:
Hej Sara! Se gärna ett av mina svar nedan. Psykiatri och socialtjänst men jag är medveten om att tillgången är begränsad. Man kan också höra av sig till OCD-förbundet för att eventuellt komma i kontakt med andra anhöriga till personer med detta problem.

 

Niklas: Är det vanligt att det börjar som "vanligt" samlande för att sedan övergå i den patologiska varianten, eller är det antingen eller så att säga?

Volen Ivanov: Hej Niklas!
Det är svårt att svara med en exakt siffra då detta skulle kräva longitudinella, dvs studier över tid för att besvara, och sådana finns inte än. Mitt intryck, baserat på samtal med personer och studier av samlare som fått besvara frågor om sitt samlande i efterhand, är att det kan hända men att det är mycket liten andel av de som ägnar sig åt "vanligt" samlande där det övergår till patologiskt samlande.
/Volen

Gå till toppen