Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Katarina Tornborg läser om franska modestjärnor: Arv i garderoben

Modets franska fixstjärnor skildras i två nya böcker. Modet uppstår i växelspelet mellan uppror och konvention, konstaterar Katarina Tornborg.

Så fort någon ändrar på sättet att stoppa skjortan i jeansen eller bära sjalen, när andra tar efter, modifierar och lägger till, har det skapats mode – finkalibrerade förnimmelser, signaler som säger något om tid, pengar, makt och kroppens roll – om begär och längtan. Som Honoré de Balzac (1799–1850) skrev i ”Traktat om det eleganta livet”: ”Den som endast ser mode som mode är en idiot.”
Ibland träder vissa personer fram och formulerar sina anspråk med och genom kläder på avgörande sätt. Två sådana personer är Gabrielle ”Coco” Chanel (1883–1971) och Christian Dior (1905–1957). Om dem har det skrivits spaltkilometer och nu har det kommit två böcker till där Condé Nast (Vogue) står som utgivare. I Sverige är det Lind & Co som förlägger.
Varför? kan man fråga sig. Ett svar är att det alltid går att klämma ut lite mer pengar ur modets kungligheter. Ett annat är att Vogue sitter på ett enormt bildarkiv som borde luftas och påminna om Arvet. För ett arv är det. Det senaste århundradets modevärld går inte att tänka utan Chanel och Dior även om dagens kvinnor knappast shoppar loss på haute couturen. En Diordräkt är inget för dagishämtning och en äkta Chanelsk lilla svarta, (hon myntade uttrycket) borde förvaras i bankfack.
Vi vet att Coco började sitt liv på ett fattigsjukhus och slutade sina dagar på ett slott. Vi vet att Diors New Look 1947 mer påminde om la belle époque än funktionell vardag. Men berättelserna om hur begåvning, tur och taktik radikalt förändrade synen på mode fungerar ännu en gång och bildmaterialet uppväger i viss mån böckernas textmässiga brister.
Frisyrer, smink, stoffer och poser ger en glimt av avlägsna men igenkännliga tider präglade av krig och gränsförskjutningar. 1914–1918 försvann en hel generation unga män i skyttegravarnas inferno och kvinnorna kavlade upp ärmarna i vapensmedjorna och fabrikerna och vårdade sårade på fältsjukhus vid fronten. Ur eländet kom en ny självkänsla. Mina pengar är lika goda som dina. Min röst är lika mycket värd som din.
Redan vid krigsutbrottet hade Coco Chanel formulerat de principer för kvinnligt mode som skulle bli vägledande för hela 1900-talet. Hennes kollektioner utmärktes av en enastående känsla för material, linje och funktion och hon bröt ny mark när hon reducerade antalet klädespersedlar till ett minimum. En combinaison, strumpor och en rak klänning, så var det bra med det. Fickor ersatte handväskan. Jersey slöt mjukt om den nya raka kroppen, hatten blev en liten tättslutande cloche som dolde ögonen och håret var kort och blankslätt. Chanels unga kvinna rörde sig fritt i stadslandskapet. Som hon sa: ”Så många bekymmer man slipper när man bestämmer sig för att vara någon istället för något.” För denna någon skapade hon kläder att andas i, en kvinna på väg in i offentligheten.
Den andra megastjärnan, Christian Dior, kom med lika delar affärssinne och skönhetslängtan att odla en helt annan estetik när han 1947 gjorde en sensationell debut med New Look. Vida, långa kjolar påminde om konsten att behaga, fjärran från uniformsrationalitet och praktiska skor. Ur andra världskrigets aska materialiserades en dyrbar dröm, en kvinna som skulle glida ur Rollsen och sväva uppför trappan till Operan i en orgie av siden, vadderade höfter och korsetterad midja. Hon skulle också lämna jobbet hon lånat av sin man under kriget. Den guldkantade hemmafrun var ett faktum. Två år senare, 1949, skulle Simone de Beauvoir konstatera att kvinnan är det andra könet.
Hos Chanel och Dior formulerades två motsatta idéer om kropp och rörlighet och det hör till fenomenet mode att framförallt den kvinnliga kroppen är ständigt föränderlig, mottaglig för nya identiteter alltid redo att betrakta sig med nya självkritiska ögon. Medan Chanel klippte av kjolar och hår och lanserade långbyxor, ville Dior skapa en hertiginna. Problemet var att bara hertiginnor hade råd, så resten kopierade bäst de kunde. Av Chanels självmedvetna unga kvinna hade det blivit en dam med begränsade ambitioner.
Mode finns inte i ett vakuum. Det formuleras alltid i sin samhälleliga kontext, det får sin betydelse i det komplexa växelspelet mellan uppror och konvention. Protesten mot det samtida lurar alltid under ytan.
I det postmodernas fragment och skärvor blev rebellen Chanel en logga under Karl Lagerfelds ledning. Hos Dior har Raf Simons grävt i arkiven och hittat – New Look.
Vilken ironi.
Gå till toppen