Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Samlandet har varit hans hobby sedan barnsben

Att vara omgiven av prylar kan kännas distraherande och frustrerande eller mysigt och kreativt, beroende på vem man frågar. Det enkla och avskalade är inget för samlaren Leif Oxenmyr. Han fyller hellre sitt hem med saker. Med åren har det blivit en hel del.

Viljan att få grepp om världen är det som driver Leif Oxenmyr i sitt samlande. Och så, förstås, tillfredsställelsen när han kan fylla ett tomrum i samlingen med ett föremål han länge letat efter. ”Det är ren lycka”, säger han.Bild: Julia Lindemalm
Kameror, snusdosor, skolplanscher, djurkranier … Vart man än riktar blicken, fastnar ögonen på en ny anhopning. 39-årige skolbibliotekarien Leif Oxenmyr har samlat så länge han kan minnas. Hela villans ovanvåning hemma i Älmhult är numera vigd åt hans saker.
– Ja, här finns grejor överallt … Men mycket ligger också nerpackat i lådor. Som reklampennorna där. Du ser 150 stycken, men jag har ytterligare ungefär 400.
Det är inte utan stolthet han visar upp sitt stora intresse. Han berättar om exotiska snäckor, exklusiva Tintinfigurer och unika utgåvor av böcker.
Samlandet går tillbaka till barndomsåren, då han ofta var ute i naturen och lekte.
– Precis som många andra barn släpade jag hem fina saker, som stenar och grenar. Ett tag samlade jag på levande skalbaggar i en skokartong – mina föräldrar tyckte att jag hade ett naturhistoriskt museum hemma i rummet.
Under studietiden fördjupade han sig i samlandets psykologi och historia, och i dag driver han den välbesökta sajten Collectioseum, som handlar om samlande som fenomen.
– Jag tror faktiskt att majoriteten av befolkningen är samlare, på ett eller annat sätt. Däremot finns det nog ingen specifik samlargen, utan det är olika faktorer som samverkar. Nostalgi är säkert en viktig drivkraft. Men för min egen del är det ett sätt att strukturera och få grepp om världen. Det är roligt att skaffa kunskap om föremålen och försöka förstå hur de har en plats i historien.
Ibland har han stött på en nidbild av samlaren, som en knäpp figur med omättligt habegär. En person som fyller hemmet med till synes värdelöst skräp.
– Ibland är det säkert hårfina gränser mellan samlande och det som kallas hoarding. Genom min sajt har jag fått förfrågningar från människor, vars anhöriga fyller hela huset med pizzakartonger. Jag kan inte tänka mig att det finns någon njutning eller kunskapstörst i detta. Men så länge man mår bra och kan fungera normalt, så finns det inget dåligt med samlandet.
Däremot kan han skriva under på att en del samlare, däribland han själv, är lite av ensamvargar.
– Man är inne i sitt eget och behöver tid för sig själv. Då kan man absorberas av sitt samlande.
Själv brukar han passa på när barnen gått till sängs. Då kan han sitta ostört och sortera, leta fakta, dokumentera. Genom åren har han också funderat över sin egen relation till prylarna.
– Jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan dem. Det kanske verkar konstigt att säga så om döda ting, men det är ändå föremål som är viktiga för mig, och som jag investerat tid, pengar och tankekraft i. Visst tar de energi och uppmärksamhet, men för mig är det inte begränsande. Tvärtom – de ger mig så mycket och knyter an till så många olika ämnen. Så jag skulle aldrig vilja byta bort mitt samlande.
Familjens villa är så långt man kan komma från den avskalade och minimalistiska möbleringen i dagens inredningskataloger.
– Med bara soffa och tv i vardagsrummet blir hemmet som en steril utställningslokal. Det är inget som tilltalar mig. Jag skulle nog uppleva det som ganska torftigt, det känns nästan som att personen inte brinner för något. Jag trivs när det är lite belamrat, det känns mer som ett bebott hem.
Hans egna samlingar är visserligen koncentrerade till ovanvåningen, men vissa föremål har letat sig ut i garaget, bort till sovrummet och in på toaletten. Han konstaterar att samlandet underlättas av en förstående och tolerant familj.
Hustrun Åsa samlar i betydligt mindre skala, på servetter och frimärken. Sjuårige Arvid tar gärna hem fina stenar som läggs i plastlådor och tolvårige Johan visar stolt upp en hel pärm fylld med reklam och information om Finlandsbåtarna.
– Jo, det verkar som om barnen går i mina fotspår …
Vilket förhållande har du till prylar? Mejla till inpalivet@sydsvenskan.se
Gå till toppen