En speldosas toner droppar ner genom det svarta scenrummet. Tre parasoller höjs i en utdragen rörelse mot taket; tre tjejkvinnor håller upp tyngden på nakna armar. Så tonar musiken ut och parasollerna vinklas så att de utspända tygdukarna genomlyses av ett skarpt strålkastarljus. Därbakom syns skuggfigurer: Janna, Linn och Agnes. Skådespelare tillika tjejkompisar i PotatoPotatos nya föreställning ”Radikal vänskap”.

”Vad skulle ni göra om jag dog?” undrar Agnes och faller baklänges ner i golvet. Ja, vad skulle vi göra om någon av våra närmaste vänner inte fanns mer? Linn och Agnes vet inte riktigt, men testar att ringa poliskommissarien. De provar att dölja sina äckelkänslor för kroppen och försöka smita ut i foajén. Agnes är inte nöjd: ”Jag hade velat att ni var hos mig”. Så de är hos henne, håller hennes hand, gråter mot hennes bröst.

PotatoPotato är tillbaka. Jag har alltid gillat deras teatervisioner även när föreställningarna inte varit tajta. Men jag har väntat på den riktiga återkomsten efter skrälldebuten med ”Historia A” (2011), som hade en attityd av brusande kärlek och som sveptes in i en antydan till ny teaterestetik, baserad på kollektiva krafter och stenhårda feministiska argument. Och nu: smaka en stund på titeln.

Som andra del i triptyken ”I den bästa av tjejvärldar” utforskar ensemblen under Linda Forsells fina regi mänsklig styrka – som är att visa sin sårbarhet. Upp ur ett stort duntäcke dyker skådespelarna (Janna Granström, Linn Bjørnvik Grøder, Agnes Hargne Wallander) i varsitt hål. Som sjöjungfrur på pyjamasparty vaknar de ur sin törnrosasömn, rufsiga, blinkande. ”Visst är det härligt att dras med i en känsla” utbrister någon och så går det som det går med Whitney Houstons sönderälskade superballad: den får liv igen.

Agnes Östergren har gjort kostymer så stilfulla att de borde auktioneras ut. Men också det ihopsydda duntäcket och jätteparasollerna, mot vilka projiceringar av havsvågor skvalpar i en underbart komisk scen: här accelererar födelse, död och leken däremellan i ett möte med fyra äldre väninnekollegor från Teater Trots. Så berättar Janna om sin katt som heter Moses; om hans kalla nos när den mötte hennes pekfinger i en första hälsning under badkaret. Föreställningen är full av den sortens subtila sensationer, förmedlade till synes spontant.