Annons

Annons

Annons

opinion

Aktuella frågor
""Rysslands intervention i Ukraina ingen överraskning"

Väst måste agera långt mer resolut och koordinerat gentemot ryska kränkningar av folkrättsliga avtal och konventioner, skriver Märta-Lisa Magnusson och Karina Vamling, universitetslektor respektive professor i Kaukasusstudier vid Malmö högskola.

Text: 

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Rysslands intervention i Ukraina borde inte ha kommit som en överraskning för någon. Interventionen är ett led i Putins ambition att bygga upp ett starkt och centraliserat Ryssland med kapacitet att dominera hela det forna Sovjetunionen. Ambitionen har varit tydlig sedan 1999 när Putin började profilera sig inför det kommande ryska presidentvalet genom att spela på ett utbrett missnöje med tjetjensk separatism i ryska Nordkaukasien. Efter att ha slagit ned tjetjenerna intervenerade Ryssland 2008 i Georgien till stöd för de två separatistregionerna Sydossetien och Abchazien.

Utanför Ryssland, igår i Georgien och idag i Ukraina, åberopar Putin folkens rätt till självbestämmande och minoriteters rättigheter. Inom Ryssland, i Tjetjenien, hävdade den ryska regimen däremot hårdnackat den folkrättsliga principen om respekt för staters territoriella integritet.

Annons

Annons

Under de båda rysk-tjetjenska krigen förekom omfattande och väldokumenterade brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanrätt. Den ryska regimen uppfattade omvärldens kritik som ”inblandning i interna angelägenheter”. Därmed avvisade Ryssland också internationella människorättskonventioner. Meningen med dem är att när mänskliga rättigheter kränks har de länder som skrivit under rätt att ”blanda sig i”.

Putin var än mer avvisande än sin föregångare Jeltsin till att någon utifrån, till exempel internationella människorättsgrupper, skulle få verkai Tjetjenien.

OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, som fick lov att verka under första kriget när Jeltsin regerade, fick inte förlängt mandat under det andra när Putin satt vid makten.

Under det första Tjetjenienkriget blev Ryssland medlem i Europarådet. Det skedde under en period då de ryska övergreppen mot civilbefolkningen i Tjetjenien trappades upp. Att Europarådets inbjudan till Ryssland kom just då kan ha stärkt ryssarnas uppfattning av sig själva som en del av Europa – men inte den ryska regimens respekt för europeiska värderingar.

De återhållsamma officiella reaktionerna från väst, Europa och Nordamerika, uppfattades som ”grönt ljus” för att fortsätta som hittills i Tjetjenien. Väst tycktes acceptera det ryska argumentet att konflikten var en intern angelägenhet.

År 2000 försökte Europarådets parlamentariska församling förgäves att få dess högsta organ, ministerkommittén, att upphäva Rysslands medlemskap för en period. Kritiken från väst blev ännu mer återhållsam när Putin efter terroraktionen i USA den 11 september 2001 kopplade ihop tjetjenernas självständighetskamp med den internationella terrorismen.

Annons

Annons

Sedan Sovjetunionens upplösning har Ryssland varit involverat som fredsmäklare i samtliga separatistkonflikter i Sydkaukasien. Efter en kort period av samarbete började Ryssland utnyttja konflikterna som instrument för att undergräva särskilt Georgiens och Azerbajdzjans suveränitet.

Under Jeltsin förekom inget officiellt stöd till separatister i andra länder. Regimen var noga med att framhålla sin respekt för Georgiens och Azerbajdzjans territoriella integritet.

Efter att de tjetjenska separatisterna besegrats började Ryssland utnyttja etniska minoriteters rättigheter som vapen mot Georgien, som ur ett ryskt perspektiv utan tvekan är det strategiskt viktigaste landet i Sydkaukasien.

År 2002 började Ryssland utfärda ryska pass till invånare i Abchazien och Sydossetien. Båda grupperna är juridiskt sett georgiska medborgare.

En period av ökad spänning övergick i augusti 2008 till väpnad konfrontation mellan Ryssland och Georgien. Ryska trupper trängde in över den georgiska gränsen i Sydossetien för att försvara ”sina” civila medborgare samt ryska fredsbevarande styrkor. Kort därefter erkände Ryssland Sydossetien och Abchazien som oberoende stater. Den dåvarande ryske presidenten Medvedev motiverade stödet med att ”Sydossetiens och Abchaziens folk flera gånger har uttryckt sin vilja vid folkomröstningar till stöd för självständighet för sina republiker”.

Rysslands militära intervention i Georgien var en maktdemonstration. Syftet var att sätta stopp för de förhandlingar om Georgiens medlemskap i Nato som då pågick och bromsa EU:s expansion österut och minska USA:s tillgång till strategiska energiresurser från Kaspiska havet.

Annons

Omvärldens reaktioner var i vissa fall kraftiga när det gällde vad som sades, men understöddes inte med kännbara sanktioner. Tysklands förbundskansler Angela Merkel menade att Rysslands erkännande av Sydossetien och Abchazien var ”absolut oacceptabelt” och Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) sade:

Annons

”Att det rör sig om aggressionshandlingar oförenliga med internationell rätt och grundläggande principer för säkerhet och samarbete i Europa är alldeles uppenbart.”

Nu måste väst agera långt mera resolut och koordinerat gentemot ryska kränkningar av folkrättsliga avtal och konventioner. EU måste intensifiera sitt stöd till Ukraina och Georgien. Europarådet bör överväga att för en tid utesluta Ryssland som angripit två medlemsländer. OSSE bör också reagera kraftfullt.

Respekt för staternas territoriella integritet är en av grundprinciperna som säkerhet och samarbete i Europa vilar på.

Märta-Lisa Magnusson

Karina Vamling

Märta-Lisa Magnusson är universitetslektor i Kaukasusstudier vid Malmö högskola.

Karina Vamling är professor i Kaukasusstudier vid Malmö högskola.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan