Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Skapandet av ett vi innebär också alltid skapandet av ett de

Det började med ett sms på söndagskvällen: Ni är på bild på Sydsvenskan.se, från manifestationen! På datorskärmen såg vi oss två gå i tåget, till synes under parollen ”Vanligt folk mot nazism”.
Inledningsvis fnissade vi. Tänk att vi som lever lesbiskt, där en av oss dessutom inte ryms i den vithyade normen, helt plötsligt fått kategoriseras som vanligt folk. Vi som är mer vana att bli sedda som avvikare, vi som har erfarenhet av att få vår identitet och våra livsval ifrågasatta av både privatpersoner och företrädare för maktinstanser, vi som har erfarenhet av att bli hotade med våld på grund av hur andra ser oss.
Men fnisset har sedan övergått i en diskussion om tolkningsföreträde och polarisering. För vilka är vanligt folk? Och varför blev just bilden med den skylten så omtyckt?
Det finns en tyngd i begreppet vanligt folk. Vanlig används ofta som synonym till normal. Historiskt sett har vanligt folk ansetts vara de som gjort rätt för sig, de goda och följsamma medborgarna, de som inte avvek. Men det finns även en mer samtida koppling till begreppet, nämligen Göran Hägglunds debattinlägg i DN (2009) i vilket vanligt folk gjordes till antagonister mot bland annat genuscertifiering och användning av normkritik. Det vill säga till motståndare mot områden som ses som viktiga för stora grupper av feminister och antirasister.
Att en privatperson använder uttrycket är självklart något annat än när en folkvald politiker gör detsamma. Men frågan kvarstår: Varför är det just detta fotografi som uppmärksammas medialt? Vad är det som är tilltalande med det?
Skapandet av ett vi innebär alltid också skapandet av ett de. Begreppet vanligt folk skapar därmed också ovanligt folk. Denna uppdelning spelar rasister och främlingsfientliga partier i händerna, menar vi. Och den besannar också föreställningen om rasister och antirasister som lika goda kålsupare, om att vänsterextremister är lika problematiska som högerextremister och om att den verkliga gränsen inte går mellan folk och nazister utan mellan de vanliga och de andra.
Vi frågar oss varför en bild på en kvinna med feministlogga på tröjan eller en man med röd fana inte skulle kunna anses förmedla samma budskap och företräda vanligt folk? Svaret på denna fråga är att vårt samhälle inte är där än. Och orsaken till det är bland annat just den mediala bilden och historiskt rotade förståelsen av vilka som är vanligt folk. Det var i stor utsträckning feminister, antirasister och vänsteraktivister som organiserade manifestationen i söndags. Trots det sprids deras bilder inte på samma sätt. De ses inte som vanliga (ännu), deras bilder tilltalar inte den stora massan.
Den här tankebanan betyder också att det inte var vanligt folk som blev knivhuggna av nazister på Kristianstadsgatan. Det betyder att samhället fortfarande, trots demonstrationens uttalade försök att påvisa motsatsen, inte förstått budskapet: orsaken till att nazisterna hatar feminister, vänsteraktivister och personer med hud som inte är vit är just att de inte betraktar dem som vanligt folk.
Betyder det att hela manifestationen skulle gått under parollen ”Vanligt folk mot nazism”? På grund av att vanlig ofta blandas samman med normal, så hade det inte varit ett särskilt bra alternativ.
Bättre då att låta bli att hylla det vanliga, det ordinära, det gängse; för det som krävs för att hindra nazism och rasism är det ovanliga, det extraordinära och det normbrytande.
Maria ChowdhuryMatilda Svensson
Gå till toppen