Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När gatan flyttar in i galleriet

”The sound is gone but not forgotten”, Signal – Center för samtidskonst, Malmö, t o m 13/4.

Jani Hänninen
Galleri 21, Malmö, t o m 30/3.
När det gäller konstens rum finns ofta en tydlig skillnad mellan inuti och utanför. Medan konsten tänjer gränser inom vita väggar, pågår vardagen utanför. Men vad händer när gatans former och språk tränger in i galleriet? Frågan berör lika mycket sakletaren som graffitimålaren.
I samma ögonblick som tröskeln passeras börjar betydelserna skifta och kränga. De ändrar karaktär, växer eller förloras, vilket blir tydligt i två aktuella utställningar.
På Signal sprider sig små bilder i hundratal rytmiskt över väggarna. ”Nu måste jag vandra till jobbet” kallar Andreas Mangione en av dem, vilket ger en idé vad det handlar om. Promenaden är en av hans arbetsmetoder, staden ett av hans arbetsrum. Flanören tillhör konst- och litteraturhistoriens välkända gestalter, från Charles Baudelaire och Walter Benjamin till situationisternas subversiva stadsturer. Det är så Mangione samlar bitar från tillvaron och gatan. Trä och stenar, spår av något som lämnats kvar eller förbisetts. Sådant plockar han med sig, medan han i skissblocket fångar koncentrat av en tanke, känsla eller intryck. Anspråkslösa fragment som när de ordnas i gallerirummet nu gör anspråk på att bära mening. Med samma tveklöshet som ord formar de en berättelse – infallsrik, rolig, träffsäker – om detta liv som pågår, på en gång så trivialt och oerhört.
Samtidigt väntar de funna objekten, uppflugna som i en amfiteater. I sin nya roll som konstverk bär de ännu ekon av andra funktioner och världar, inre och yttre, vilka nu studsar mellan väggarna.
Jani Hänninen på Galleri 21 går åt andra hållet, i samma riktning som Jean-Michel Basquiat och NUG. Som graffitimålare är han van att ta gaturummet i besittning. Men efter utbildning på konstakademien i Helsingfors tar han numera det urbanas bildspråk med sig in i galleriet. Med frän energi går han loss på duken som vibrerar i kaxigt rosa, blått och sotat svart. Skitigt och överstruket, är det ett måleri som briljerar i vild dynamik där politiska slagord bryts mot Disney och inarbetade symboler allt medan actionmåleriet häckar i bakgrunden.
Trots doften av underground töms likväl bilderna på den råa kraften från gatans puls när sprayflaskor byts mot penslar i konstens trygga hägn. Fast det är inget skäl att avstå. Snarare finns det en poäng i att låta gatans och konstens rum kollidera, även om resultatet mer liknar en implosion än explosion.
Gå till toppen